Inte alltid lätt att vara svensk...

I kväll ska vi på ost & vinkväll. Det låter ju väldigt trevligt, eller hur?

Det finns givetvis ett problem annars hade jag inte skrivit om det.

Vi hänger mestadels med ett gäng tyskar, fransoser och australiensare. Nu har någon i gänget kommit på den briljanta idén att man ska ta med ett vin och lite ost från sitt eget land, förmodligen ska de sitta och göra sig märkvärdiga över hur goda viner deras land producerar och fransoserna kommer sitta där i basker och gnaga på en brieost.

Vad fan ska vi göra?

Hinner någon buda hit en hushållsost på ett par timmar vore jag evigt tacksam.

Ett vin från sitt eget land är inte heller sprättlätt när man är svensk. När jag påtalade detta så sa värdinnan för kalaset att det går ypperligt att ta med någon annan typiskt svensk dryck men jag har faktiskt ingen aning om hur man får tag på en flaska hemkört här borta.

Det finns dessutom ett problem till med att medföra starksprit. Om vi ska dricka det i samma takt som australiensarna hinkar i sig sitt vin så lär det bli tidig god natt.

Det är inte alltid lätt att vara svensk. 

Björnen sover

Det verkar som att jag ganska bittert kommer få äta upp mitt något kaxiga uttalande om att jag inte kommer hem förrän jag har sett en björn, de ligger ju och sover de lata jävlarna och tydligen blir de jätteirriterade om man väcker dem.

Detta var i och för sig ingen nyhet och därför ställdes mitt hopp till isbjörnarna. 

Tyvärr skulle en sådan strapats kräva ett stort antal dagar i en tågkupé. Det verkar dessutom som att de eldar igång tågen med guldtackor och att rälsen är av diamant när man tittar på biljettpriserna.

Har istället fått nys om en hundspannsfärd i ett område där svartbjörnen sover ganska tätt, borde de inte vakna om det kommer åtta hundar och en galen svensk som ett jihu genom skogen?

Jag har dock inte kammat helt noll anbelangande animalistiska observationer. Jag träffade nämligen ett gäng kanadagäss på en vandring längs Detroit River.

Det här måste väl vara det som kallas flygfoto?

Ett riktigt klipp!

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. I det här fallet hade jag tydligt kunna åskådliggöra detta faktum men väljer av personliga skäl att avstå.

 

Jag har varit hos en kanadensisk frisör.

 

Jag vet att vissa av mina vänner med enkelhet skulle kunna göra sig lustiga över ovanstående mening men även om min frisyrs volym inte är vad den var i min ungdoms glans så behöver den ändå tuktas på längden med jämna mellanrum.

 

Jag begav mig ut på den sena förmiddagen för att hitta stans bästa frisör.

Det tog mig knappa tio minuter att bestämma vilken salong som skulle få äran att ansa min kalufs.

Det ska erkännas att det snarare var skylten ”Herrklippning 9 dollar” än de fashionabla lokalerna som fällde detta avgörande.

 

I ett rum med schackrutigt golv som i kombination med en frän cigarettröksdoft skapade en lätt yrsel ombads jag att sitta ner i en stol.

 

Sen vet jag inte vad som hände. Hårtussar, kammar, saxar och brummande maskiner for åt alla håll och när det hela var över kunde jag konstatera att jag var vid liv, hade båda öronen i behåll och att det tagit sju minuter.

Frisörskan gav ordet frenesi ett ansikte.

 

Om resultatet kan väl sägas att det är tur att jag befinner mig i ett land där klimatet rättfärdigar bärandet av mössa.

Men billigt var det!

Hånad

Igår (läs: Söndag) beslutade jag att vi skulle besöka någon pub för att eventuellt ta en öl och bevittna All Star-matchen. Carro tyckte det skulle bli kul att gå på fotboll och följde med även efter att jag förklarat att det var hockey vi skulle se.

Vi satte kurs mot den bartätaste gatan i metropolen Windsor. Väl framme märkte vi till vår stora förtret att hälften av pubarna hade söndagsstängt. Den andra var dock öppen och vi klev in i en lokal helt inredd i trä och med en tunna jordnötter placerad mitt på golvet.

Matchen förlöpte så som en jippomatch brukar och matchuret började ticka mot hemgång.

Det var då det hände, från ingenstans monterades det upp en massa gigantiska högtalare, en svarstalong delades ut och en präktig liten kanadensiska förkunnade att det skulle bli ett litet Quiz.

Eftersom Carro, som anser sig relativt allmänbildad, och jag som kände tävlingsinstinkten spränga bakom pannan var ensamma vid vårt bord blev vi också ensamma i vårt lag. Det tyckte vi inte gjorde något eftersom vi förmodligen skulle sopa banan med kanadensarna ändå.

Lite patriotiskt döpte vi vårt lag till Sweden. Det vill jag passa på att be om ursäkt för ifall någon tycker att vi bidragit till att ge svenskar dåligt rykte, hade jag på förhand vetat om hur vi skulle prestera hade vi förmodligen valt ett annat namn, kanske Norway.

Man kan väl säga så mycket som att vi inte vann. Vi fick 19 av 87 poäng och jag kände mig som en elev på mellanstadiet som inte gjort hemläxan. Till vårt försvar skall sägas att hon som läste frågorna hade en väldigt kraftig dialekt vilket gjorde att vi först fick gissa oss till vad frågan var innan vi kunde börja konstruera ett svar. 

När sedan frågorna kretsade kring kanadensiska 60-tals shower och Baseball kände vi oss kraftigt förfördelade.

Vi kom på delad sista plats, jag undrar hur många öl det andra laget druckit.

Tequila och sombreros

Vet ni om det finns någon paragraf som begränsar omkretsen på huvudbonader i flygplan?

Vi åker till Mexico nästa vecka och jag tänkte köpa mig en stor jävla sombrero, har dock inte lyckats lista ut hur jag ska frakta hem den på annat sätt än att ha den på äpplet.

Kan eventuellt tänkas att en dylik manöver kan väcka viss irritation hos mina stolsgrannar.

Carros väninna har lovat att agera guide och tillhandahålla logi, det känns tryggt. Jag tror det kan vara bra att rådfråga någon med lite lokalkännedom när man ska utforska Mexico City. 

En sak som inte känns lika tryggt är det här med Tequilan.

Det tog mig ett par år, eller närmare bestämt 25, att inse att det inte var citron jag var allergisk emot men man ska ju ta seden dit man kommer.

Där spricker nog idén att ha något på huvudet förutom ispåse.

Bilmässa, bröst och mopeder

Jag har en kompis, vi kan kalla honom Professorn. Som det fiktiva namnet antyder är han en mycket intelligent och beläst man, under sina dryga fem år på universitet har hans intellekt frodats under goda former och i umgängeskretsen är han nyckeln till all visdom.

Jag antar att ett halvt decennium på en sådan instans är ungefär vad som krävs för att komma i kontakt med den del av hjärnan där de djupaste tankarna och slutsatserna finns förvarade. Det är där modet att ta sig an de riktigt stora funderingarna har sin högborg.

 

Jag minns en kväll för ett antal år sedan hemma hos byggmästare Johansson.  Tidens tand har blekt minnet en smula och jag kan inte erinra mig exakt hur många vi var men en rimlig gissning landar på cirka sex personer, vi brukade vara det på den tiden. Jag minns att jag satt bredvid Professorn och jag kan också ana mig till vem som satt i byggmästarens gungstol, han brukar sitta där, även än idag.

 

I rummet fanns förutom oss en speciell tystnad. Den sortens tystnad som bara kan uppstå när sex grabbar från landet sitter och stirrar in i en öppen brasa, vilket var precis vad vi gjorde.

Professorn satt med korslagda ben och de enda ljud som kunde uppfattas från honom var de belåtna hummanden som uppstår när en god bjudwhiskey smeker ens strupe på dess väg ner i magsäcken.

 

Där är vi nämligen lite lika jag och Professorn, vi båda tycker att saker som är gratis innehåller en extra arom. Jag känner för att berätta en annan historia från ännu längre bak i tiden för att statuera detta men det får bli en annan gång.

 

Professorn hade inte sagt något på mycket länge. Jag kunde förstås bara gissa vad som rörde sig i hans huvud. Var det någon avancerad kemisk formel som konstruerades eller var det någon annan av livets stora frågor som han letade efter svar på i avgrunden av sitt djupa intellekt. Ifrågasatte han Pytagoras sats?

 

Då rörde han plötsligt lite på sig. Ögonblicket då han skulle delge oss andra sina stora tankar och bryderier var kommet. Kanske var det nu vi som första människor i hela världen skulle få ta del av det som nästa år skulle leda till Nobelpriset.

Professorn tittade på mig och sa:

– Det finns tre saker en kille aldrig tröttnar på. Det är eld, bröst och mopeder.

Sedan återgick han till sin whiskey.

 

Givetvis ifrågasatte ingen denna geniala iakttagelse. Däremot skulle jag vilja göra ett tillägg till de tre ovanstående:

Bilmässan i Detroit. Hade jag inte åkt därifrån så hade jag varit där än...

Enda gången jag tidigare kommit i kontakt med dessa kvantiteter av fordon är när jag svurit ve och förbannelse på parkeringen utanför Löfbergs Lila Arena. Om själva mässan kan väl sägas att fastän den var enorm och jag inte vet hur man skulle kunna göra det större så hade jag ändå förväntat mig att den skulle vara just det, större. 

Fem timmar räckte till ett par varv och en hel del klämmande, kännande, tittande och sittande. Att utse en personlig favorit är inte det lättaste, den röda Ferrarin överst är givetvis en stark kandidat men jag har alltid varit svag för Dodge Viper (se nedan) och blev inte besviken nu heller. Ur svenskt perspektiv kan berättas att SAAB:s nya SUV imponerade stort, inte bara på mig. Volvo stod i ett hörn mellan Ford och Jaguar och såg ut som Volvo brukar göra.

Dodge Viper

Carros favorit blev en Lamborghini 

Roligast var konceptbilarna. Mazda bjöd på den mest spektakulära

En kinesisk kreation som ser ut som något man har hemma i akvariet.

Kanske inte snyggast men ganska rolig.

Roligaste episoden var när Carro provsatt en SAAB och med stor noggrannhet justerade sättet för att få en naturlig körställning anpassad till hennes kroppsmått, så långt allt väl.

Näste person till provsittning var en mer än fullvuxen man, även med amerikanska mått mätt. Han tog ingen notis till att sittbrunnen var justerad för en lite mindre varelse utan kastade sig rakt in mellan ryggstödet och ratten med akterspegeln före.

Jag vet inte hur det gick men det var ett par timmar sen så jag antar att de har fått lös honom nu.

Språkförbistring

Dagens storslagna planer på att ge sig ut och eftersöka ett jobb blev det inte mycket av.

Dels har jag fortfarande känning av en liten förkylning som jag tog med mig hem från Toronto, dels kom jag att tänka på en tysk reklamfilm jag såg för några veckor sedan.

Det kan ha sina komplikationer när man inte behärskar språket till 100%

Flaggspelet

Varning!

Om ni sitter på ert arbetet och läser bloggen rekommenderar jag er att vänta med att klicka på följande länk tills ni kommer hem, det kan nämligen påverka produktiviteten i negativ riktning.

 

Ni kanske har spelat det förut men för mig var det en nyhet när jag fick tipset. Jag kom till Asien Hard (level 5) första gången jag provade men där blev det... där fick jag... där gick det åt helvete. Klarar ni det i första försöket har ni min fulla beundran.

Ska även erkännas att jag hade lite tur med lottningen och fick de få flaggor jag kunde under mitt första besök i denna världsdel.

 

Spelet är enkelt. Kom på vilket land flaggan tillhör och klicka på dess huvudstad. 

Kul och förkovrande på samma gång.

 

Flaggspelet

 

Hur långt kommer ni?

Den stora lättjan

Idag är det den 22 januari här i Windsor. Förmodligen på många andra platser också. Här skulle jag kunna ge mig in på ämnet tidsskillnader igen. Författa ett stycke obegriplig text som inte skulle göra sig förstådd ens hos dess upphovsman, det vill säga jag själv.  Jag undviker detta.

 

Jag vet inte varför jag reflekterar över datumet just idag, när man lever utan fasta rutiner såsom arbete och lagidrott har tid och rum inte så stor betydelse, om ens någon. En närmare tanke på dagens datum, och en tillbakablick i tiden, skvallrar om att det nu är en dryg månad sedan jag klev ut genom portarna till den verkstadslokal som inrymmer huvudkvarteret till det företag jag arbetat för i närmare fem års tid. Om det var för sista gången kan jag förstås inte sia om då jag inte är i besittning av varken någon kristallkula, något kattskinn eller någon slags allvetande kaffesump. Klart står i alla fall att det inte är dit jag återvänder när min temporära emigration är till ända.

 

Det är alltså drygt en månad sedan jag uträttade ett hederligt förvärvsarbete. Kände med ens att jag måste förtydliga mig och genast berätta att jag heller inte ägnat mig åt något ohederligt arbete, jag har helt enkelt bara varit ledig.

 

Jag försöker dra mig till minnes när jag senast hade en så lång tids sammanhängande ferie men lyckas inte framkalla några klara bilder. Det måste ha varit någon gång under de tidiga gymnasieåren, kanske ännu längre tillbaka.

 

När jag funderar över varför jag inte unnat mig detta tidigare så finner jag två svar. Det ena kan låta fruktansvärt högdraget men jag finner inget bättre ord att förklara det med än lojalitet.

Den andra orsaken är inte alls lika romantiserande men minst lika avgörande, nämligen den inneboende girighet jag inte skäms för att erkänna lever i mig.

 

Vad har jag då att säga om denna första månad?

Inte mer än att jag rekommenderar alla som någonsin tänkt tanken att göra likadant att göra verklighet av de drömmarna.

Inte bara vara ledig utan fly vardagens krav och bestyr, alla tider att passa och alla inrutade vanor. För mig är det i alla fall den ultimata rekreationen och jag tror att många kan skriva under på att det är svårt att vara riktigt ledig när man är hemma. 

Jag vet att alla inte har den möjligheten och jag är medveten om att jag är lyckligt lottad, samtidigt är inte alla medvetna om att de har chansen.

 

Jag kan också konstatera att det var en månad det tog innan den stora rastlösheten satte in. Arbetet med att forsla undan den snö som föll under förmiddagen rådde bot på detta under uppskattningsvis fem minuter. Imorgon blir det kanske till att plocka fram arbetstillståndet ur väskan och bege sig ut på jakt efter en ny vardag, om än för bara ett par månader.

Å andra sidan vänjer man sig snabbt vid lathet och förströelse och jag har ju ännu inte besökt bilmässan i Detroit…

Dessutom verkar det inte krylla av arbeten här i Windsor, lite som att hitta ett jobb i Filipstad om de lade ner knäckebrödsfabriken.

 

Jag har hittat ett par platser som advokat och psykolog, tvivlar på att de tycker jag är tillräckligt kvalificerad för något av det. Att stå utomhus och ösa betong tio timmar om dagen på ett nybygge som ser lika stabilt ut som ett alkoholiserat korthus i femton minus är inget som heller direkt tilltalar mig.

Fem minuters snöskottning om dagen är en ganska hanterbar arbetsuppgift.

Toronto och Mäts Sandeen

I helgen flydde vi Windsor till förmån för Toronto, ett enligt mig väldigt lyckat drag. Toronto är en mycket trevlig och vacker stad, om än väldigt kall.

Jag anser mig inte ha någon som helst rätt att gnälla över kyla när jag frivilligt åkt till Kanada mitt i smällkalla vintern utan konstaterar bara att -26 är väldigt kyligt och skänker en tacksamhetens tanke till den som uppfann långkalsongerna.

Resan mellan Windsor och Toronto avhandlades i en Greyhoundbus och tog närmare fem timmar. De vidsträckta landskap som kunde åskådas genom bussens rutor förde tankarna till oändlighet. Åkrar stora som landskap sammanband de gigantiska bondgårdarna och jag kunde inte låta bli att fundera över hur det är att vara en kanadensisk lantbrukare. I periferin tyckte jag mig också se något som i allra högsta grad liknade ett klassiskt svenskt älgtorn fladdra förbi och jag undrade om de kanadensiska jägarna inte har betydligt fridsammare platser att jaga på än alldeles intill en trefilig Highway.

 

I min guidebok står att läsa att Toronto av elaka tungor kallas för en New York-Wannabe, jag gillar båda städerna men om jag fick välja att bo i en av dem skulle valet falla på Toronto.

 

Lördagen i Toronto gick mycket i hockeyns fotspår. Vi inledde med att gå på Hockey Hall of Fame. Ett ishockeymuseum där jag bland annat passade på att känna på Stanley Cup-pokalen.

Det som talar för pokalens äkthet är det gigantiska kassaskåp som användes till dess förvaring och personalens bedyrande att det var den riktiga.

Emot talar egentligen bara dess egen orimlighet i att ha pokalen ståendes till allmän beskådan utan en enda beväpnad vakt så långt ögat kunde nå.

 

Vi passade även på att åka upp i världens näst högsta fristående byggnad, CN Tower. Den översta utkikspunkten låg placerad på ansenliga 447 meters höjd och det klara vädret gav oss en perfekt vy över Toronto med omnejd.

Drygt hundra meter längre ner intog vi lunch med en inte mycket sämre utsikt som sällskap.

Där fanns även en sektion med glasgolv. Även om jag inte är höjdrädd så fick jag mer än en gång kväva impulsen att slå de barn som envisades med att hoppa på glasskivan där farbror Ekblom stod med stela ben.

 

Då jag i närmare två veckor försökt hitta en Maple Leafsbiljett på Internet värd namnet, och under 150 dollar, utan framgång hade jag inga större förhoppningar om att få se Sudden lira.

                     

En trevlig prick utanför arenan, iförd solglasögon och en rock med fickor fulla av biljetter erbjöd sig dock att avhjälpa problemet.

Efter hård prutning fann jag priset acceptabelt. Det är alltid en liten extra krydda för egot när man lyckas förhandla i rätt riktning. Ett ego som stärktes ytterligare när Carros stolsgranne berättade att han betalat lika mycket för en biljett som vi gjort för två.

 

Matchen vanns av hemmalaget med 4-2. Alexander Steen utsågs till min stora förvåning till matchens lirare, jag visste inte att det var positivt att slå passningar på motståndarnas klubblad. Steen var lika förvånad själv kunde jag läsa i Toronto Star dagen efter:

– Det här var en mina sämre matcher på länge, jag tror det var min mamma som utsåg matchens lirare.

Bäst på plan enligt mig var Färjestadsbekantingen Vesa Toskala.

 

Betraktelser i korthet:

Det stör mig något oerhört när de engelsktalande försöker rätta mitt uttal av namnen på de svenska spelarna:

-Oh, you meen Mäets Sandeen?

-Nä, jag menar Mats Sundin!

-And Boerje Säälmeeng!

-Just det...

Air Canada Center i all ära, Madison Square Garden är fortfarande den häftigaste hockeylada jag besökt.

 

Chinatown i Toronto är häftigare än den i New York.

 

Med en bra karta, varma kläder och rejäla skor kan man utforska hela staden till fots.

Okej, det är ingen levande björn men jag kommer närmre och närmre

Detroit Red Wings-Vancouver Canucks 3-2

Glöm korv med bröd. Istället blev det en liten cola och en pizza med en näringsinnehållsförteckning som man dör i förtid av att bara läsa. Den mättade med råge och efterlämnade sig också en känsla av att ha ansiktet fullt av lipsyl. 

Zetterberg pillar in den matchavgörande straffen bakom Roberto Luongo

Vi fick verkligen valuta för pengarna vid vårt besök i Joe Louis Arena.

Straffar krävdes för att avgöra matchen och det var Henrik Zetterberg som iskallt la in den avgörande pucken bakom den annars storspelande Roberto Luongo i Canucks-kassen.

Dessförinnan hade hemmalagets Daniel Cleary gett hemmalaget ledningen med både 1-0 och 2-0 i en match som till en början mest liknade allmänhetens åkning på Tingvalla Isstadion.

Detroit åkte på en skridsko men gjorde ändå som de ville och endast Luongo höll gästerna kvar i matchen. 47 räddningar mäktade han med denna kväll, varav ett par får sorteras in i arkivet under ämnet "bland det värsta jag sett".

Den som räddade spänningen och väckte Vancouver i kväll, förutom Luongo, var en svensk tvilling vid namn Henrik Sedin. Först reducerade han då fem minuter återstod av andra perioden och tre minuter senare spelade han fram Markus Näslund som slog in kvitteringen.

Efter att både tredje perioden och förlängningen blivit mållösa så orkade inte ens Luongo stå emot och vi fick till sist en svensk matchhjälte genom Henrik Zetterberg.

Observationer under kvällen:

Två gånger när line up lästes upp jublades det lite extra i arenan. Det var när namnen Lidström och Zetterberg nämndes.

Det enda som verkar få en Amerikansk/ Kanadensisk hockeypublik att skrika är när de har chansen att få vara med på jumbotronen eller när det drar ihop sig till slagsmål.

Vår Australiensiska väninna hade inte hjälm men köpte faktiskt en egen puck i souvenirbutiken.

Zetterberg och Lidström i all ära, i kön till urinoaren är det Holmström det snackas om.

Det är inte tillåtet att medföra objektiv större än 80 millimeter in i arenan (därav den oklara bilden)

Det är skitsvårt att smuggla in ett 300 millimetersobjektiv in i arenan (därav den oklara bilden)

 

Hjälm på...

Om två timmar sitter jag i Joe Louise Arena och bevittnar Detroit Red Wings mot Vancouver Canucks.

Kan bli en ganska kul match ur svensk synvinkel. Zetterberg toppar hemmalagets interna skytteliga och Vancouvers tre bästa poängplockare är tvillingarna Sedin och Näslund.

Vet inte riktigt vilket lag som ska få mina sympatier men det ger sig säkert på plats.

Ska också bli kul att se om vår australiensiska vän har hjälm. Hon har aldrig varit på hockey och vi har berättat lite för henne hur det brukar gå till...

På upptäcktsfärd i Windsor

Medan Carro idag satt djupt försjunken i studier tog jag tillfället i akt att utforska staden Windsor till fots. En ganska ansenlig strapats med hänsyn till att detta är en stad som åtminstone till antalet invånare är större än Väse och Södra Skoga ihop.

Efter att ha promenerat gata upp och gata ner upptäckte jag vid hemkomsten att min upptäcktsfärd tagit närmare tre timmar. Jag vill även passa på att poängtera en sak, att gå vilse är inte samma sak som att inte riktigt veta vart man är.

Jag hade tre syften med dagens vandring. 

Att utforska staden. Att köpa en varm mössa, gärna med kanadensiska färger samt slutligen att hitta hem.

Jag lyckades med bravur med det förstnämnda, även det sistnämnda löste sig om än med lite mindre bravur och det där med mössan sket sig kapitalt.

Jag trodde att det bara skulle vara att kliva in i första bästa sportaffären för att avklara detta bestyr men icke.

Sportaffärerna går nämligen inte alls tätt i stadskärnan, om det ens finns någon. Däremot kryllade det av så kallade gentlemannaklubbar, en ganska klen tröst när man fryser om huvudet och inte riktigt vet vart man är.

Bragden i Windsor

I natt överraskades Windsor av ett fruktansvärt snöoväder. Det är ingen överdrift om jag hävdar att det föll nästintill en hel decimeter under natten.

Som husets självutnämnda karlakarl fattade jag förstås ett grabbatag runt snöskyffeln och begav mig ut för att skotta. Med snö till midjan, om man ligger ner, slet jag i mitt anletes svett för att snabbt forsla undan de gigantiska massorna vit puder. Carro betraktade min handling genom fönstret och jag hade förväntat mig en stor portion beröm efter den bragdartade fysiska ansträngningen. Istället tyckte hon bara att jag var lite märklig. Hon tycker inte att mina fritidsintressen vedklyvning och snöskottning är riktigt normala.

Med facit i hand var det en enorm tur att jag agerade så raskt och handlingskraftigt för nu har det i det närmaste smält bort.

Min nya australiensiska väninna i huset mitt emot mottog snön med euforisk glädje, det här var första gången i hennes drygt 20-åriga liv som hon såg snö och liknelsen ”som ett barn på julafton” bleknar i jämförelse med hennes iver. Tänk er att vara 20 år och inte veta hur man bygger en snögubbe, hon är verkligen lyckligt lottad. Jag ska tänka på henne nästa gång jag skottar fram en bil ur en driva, skrapar rutan med barkspade och svär ve och fasa över att skrället inte startar.

Å andra sidan slipper jag att vada i ormar när jag går ut i skogen och för den sakens skull kan jag tänka mig att skrapa rutor varje dag.

En bild tagen av mig då jag precis skottat fram vårt hus under de rikliga snömassorna. Tyvärr tycker jag inte att kameran riktigt lyckas förmedla hur fruktansvärt mycket snö det egentligen var. Inte heller framgår med önskvärd tydlighet hur tung den faktiskt var. Jag har ödmjukt valt att kalla bilden för "Bragden i Windsor".

 

Revancsh

Expressen skriver idag om Sveriges stora revansch på Costa Rica. Laget som slog sista spiken i fiaskokistan vid VM 1990. Vad härligt att vi nu har fått revansch för att vi blev utslagna ur världens populäraste idrottsevenemang genom att vinna en helt betydelselös landskamp med ett gäng reserver på plan.

Dåvarande förbundskaptenen Olle Nordin jublar nog över sin upprättelse i Jönköping eller var han nu håller hus...

Bilder från Detroit

Som tidigare utlovat följer lite bilder från vår vistelse i Detroit.

Hela resesällskapet samlat bortsettfrån mannen med kameran (Jag)

Om någon hade tänkt köpa mig en födelsedagsgåva men saknar idéer så är detta ett bra tips.

Bilen fungerar idag som prydnad i entrén till GM:s Högkvarter

GM:s Högkvarter, det är sådan här skrytbyggen man hjälper till att finansiera om man, som jag, väljer att köra saab

På grund av polisens tvivelaktiga beteende (se inlägg "Gå direkt i fängelse-utan att passera gå") så kände jag mig närmast tvingad till lite civil olydnad och trotsade fotograferingsförbudet som rådde inför stundande bilmässa.

Den orangea saken är även den något att ta i beaktning som eventuell födelsedagsgåva

Inomhusvattenfall är något som jag kommer fundera lite extraöver den dag jag blivit rik och ska bygga ett hus

Förbluffande likt Empire Stat Building men det är Detroits något mindre kopia.

Mycket verkade vara influerat av New York då det i Detroit finns både Time Square, Broadway och ett eget Madison

De har en lite annorlunda smak vad det gäller att smycka byggnaderna

jämfört med här i Windsor.

Vilken härlig dag!

Windsor visar sig idag från sin bästa sida med ett strålande väder. Detroits skyskrapor som skönjas i horisonten sträcker lite extra på sig i solskenet.

Dessutom haglar det in sportnyheter från andra sidan havet som värmer lite extra.

Mitt förra lag Skoghall slog Karlstad har jag läst på både VF:s och NWT:s hemsidor. Ställer mig däremot djupt frågande inför det faktum att den sistnämnda av de två valde att vinkla på derbyts förlorare. Inte särskilt svårt att lista ut vilket som är favoritlaget på Anders tidning.

Här är det inte någon som vet vad innebandy är och när jag försöker förklara att man använder plastklubbor och en boll med hål i så skrattar de åt mig.

Har också sett att FBK slog HV 71. Hörde att det var en ganska vild avslutning på matchen och sliter mitt hår i frustration över att jag inte kan se någon sportsändning.

Som om det inte vore nog med glada nyheter så slutade matchen mellan Manchester United och Newcastle med storseger för hemmalaget.

Jag vet att man inte ska vara skadeglad men det är jag ändå. Det som verkligen gjorde min dag var att Arsenal tappade poäng hemma mot Birmingham.

Och klockan är bara 17.00 här, vad kommer härnäst?

En helt annan grej. Jag har tidigare utryckt mig lite nedsättande angående Windsorbornas förmåga att smycka sina hus. Jag tänker inte göra någon pudel utan konstaterar att jag hade rätt, de är helt värdelösa. 

Jag har fått lära mig att "tacky" är ordet.

De små detaljerna

Vi har nu varit en vecka i Kanada. Även om vädret inte är som förväntat och jag ännu inte sett några björnar så måste jag säga att trivs här. Kanadensarna är väldigt trevliga, vi har fått några kompisar med skiftande nationaliteter och man kan köpa två liter öl för 10 dollar.

Det finns dock några små detaljer som retar mig något oerhört och där jag känner att jag skulle behöva berätta för kanadensarna hur de skulle kunna utveckla sig.

En av dessa småsaker som egentligen inte är något stort problem, bara väldigt opraktiskt, är kylskåpen.

Liksom vi, använder de sig av kombinerad Kyl/Frys. Det vill säga ett skåp med två dörrar där kylen döljs bakom den ena och följaktligen frysen bakom den andra.

Tyvärr har de satt dem totalt fel och placerat frysen, som är det av skåpen man besöker minst av de två, i ögonhöjd.

Följaktligen måste man varje gång man ska ta fram mjölken gå ner på knä.

Jag påtalade detta för Carro men möttes av total oförståelse:

-Det har aldrig jag tänkt på!

Direkt i fängelse- utan att passera gå!

Idag har jag och ett gäng glada studenter som jag brukar umgås med varit i Detroit.

För det första måste jag säga att jag är mycket positivt överraskad av besöket på andra sidan floden. Det bör kanske tas i beaktning att mina förväntningar inte var speciellt höga när vi satte oss på bussen som skulle ta oss genom den smala tunneln till USA.

Det som hade berättats för mig innan var att Detroit var en av USA:s farligaste och lortigaste städer. 

Således reste jag med en inre bild innehållandes välta soptunnor, skottlossning i gathörnen och lik på trottoaren.

Ack vad jag bedrog mig, staden var ren, ljus och kändes inte farligare än Grums.

Nu bör tilläggas att vi höll oss i centrumkärnan, det finns nog värre kvarter.

Det slående var de enorma kontraster som mötte oss. Nybyggda hus med glänsande glasfasader blandades med övergivna spökskyskrapor där det som en gång varit fönster hade spikats igen med masonitskivor. 

Det mest imponerande var sättet att transportera sig på. 20 meter upp i luften löpte en bana med små lustiga tåg runt hela centrum. För 50 cent kunde man åka vart man ville i hela centrum, alternativt köra varvlopp runt stan.

Som rubriken antyder förlöpte inte vistelsen helt utan komplikationer. När vi besökte Detroits stoltaste byggnad, General Motors högkvarter, hade den här resan kunnat ta en mycket oväntat och lätt obehaglig vändning.

När vi entrade den cylinderformade  byggnaden möttes vi av en kostymklädd polis som informerade oss om vad som fanns att se och göra, detta på ett ganska skämtsamt sätt.

Tyvärr missuppfattade den glade officeren en av mina frågor och sa i ett ampert tonfall att om jag inte passade mig skulle jag få spendera helgen i fängelset de hade i källaren.

Eftersom jag trodde att han fortfarande skämtade bemötte jag inte hans uttalande med den respekt han hade förväntat sig, något som inte alls stärkte vår relation.

När han sedan inte gjorde någon hemlighet av att han var beväpnad insåg jag allvaret och fann ingen annan utväg än att lyssna på hans stränga reprimand.

Konversationen, som vid det läget utvecklats till en ren monolog från polismannens sida, avslutades med orden: - Tro mig unge man, du skulle inte trivas i våra fängelser!

Jag kvävde en stark impuls och undvek att fråga hur intelligenstesterna fungerar när man söker till polisskolan i staterna, förmodligen ett lyckat drag.

  

Återkommer med bilder från utflykten.

P.S Måste passa på att revidera ett av mina tidigare uttalanden. Jag skrev att jag aldrig hade träffat en munter passpolis. Nu har jag gjort det, han sitter i ett litet skjul på gränsen till Detroit och har en stor mustasch. 

It´s Five O´clock somewhere

Håll i er kära läsare!

För första, och förmodligen sista gången någonsin kommer jag länka till ett musikklipp.

När man sitter arbetslös och knackfull på en kanadensisk bar, som heter stora könsorgan, en sen och molnig onsdagsnatt, omgiven av ett gäng studenter som är ett halvt decennium yngre, kan man lätt känna sig lite nedstämd.

Efter att den här låten spelats insåg jag att jag endast var lite berusad, är mellan två jobb och att ynglingarna runt mig kunde lära en hel del från pappa Lars.

Håll till godo!

It´s Five O´clock somewhere

Big Dicks

Igår besökte vi en bar som heter Big Dicks, jag antar att översättning är överflödig. 

Stället är väldigt populärt bland studenter och är man student är det tydligen helt legitimt att gå ut och dricka öl mitt i veckan.

Nu är visserligen inte jag någon student men jag bor faktiskt på ett studentboende och jag tycker man ska ta seden dit man kommer.

Att stället inte var det mest paranta bekräftas inte minst av det faktum att ölen serverades i plastmuggar.

Lite lurad...

Här packade jag ner varenda långkalsong som stod att finna i min garderob. Min största mössa och tjockaste jacka likaså. Jag har heller inte gjort någon hemlighet av att jag reste med ambitionen att träffa en livs levande björn.

Jag hade föreställt mig ett kargt landskap med ylande vargar och massiva snötäcken där folk bara gick ut för att införskaffa förnödenheter såsom ved och ammunition.

Hittills har det inte varit riktigt så. 

Merparten av tiden har det varit runt 20 plus, folk sitter ute och fikar och det vildaste jag sett är en uppblåsbar pingvin med tomteluva (se bild bland inläggen nedan).

Jag har dock inte gett upp och har dessutom fått ett tips som nästan fått mig att höja ambitionsnivån.

Det finns en nationalpark några dagsriter norrut där man har stora chanser att få se isbjörn, det vore grejer på riktigt det.

Innan vi börjar leta isbjörnar ska vi besöka Detroit. Nästa vecka kommer nämligen Canucks på besök. Red Wings och Vancouver borde vara de två lagen med flest svenskar i truppen, rätta mig om jag har fel.

Nu ska jag ta en kanadensisk öl och kolla på TV. De visar nämligen Montreal Canadiens mot Chicago Blackhawks när reklamen har paus.

Tror ni isbjörnar gillar bacon?

Saknaden av sport

Det finns några saker hemifrån som jag redan börjat sakna lite extra, sport och kranvatten.

Vattnet går att lösa genom att bära hem flaskor från affären, känns lite dumt att betala för något man är van ska vara grattis men jag inser också hur mycket man tar för givet när man är hemma.

Vattnet här går att dricka direkt ur kranen utan att dö men det smakar som att den direkta konsekvensen av att svälja det skulle vara just döden.

Det här med sport är svårare. Det här tycker ni kanske låter märkligt när man befinner sig mitt i hockeyns förlovade land och visst finns det idrott att tillgå.

De sportsändningar jag hittills bevittnat har dock dominerats av den avart av fotboll där man använder händerna, har oval boll och där merparten av tiden spenderas i en stor människohög mitt på planen.

Jag trodde att min räddning fanns på SVT:s hemsida men ack vad jag bedrog mig. Glad i hågen klickade jag på Sportnytt bara för att mötas av en ruta som förkunnade att programmet inte fick visas utanför Sveriges gränser. Hur kan Albert Svanberg veta vart jag är?

Mitt sista hopp ställdes till fyrans webbplats bara för att där mötas av samma besked.

Vad ska jag ta mig till?

Har i alla fall hittat ett gym. Trots att jag är ekonomisk till sinnet vet jag att inte snåla på mitt eget välbefinnande och det var ett ganska billigt gym. Fem dollar om man ville nyttja undervåningen och tio dollar om man även ville ha tillträde till övervåningen.

Vad som fanns där uppe?

Ingen aning. 

Två sätt att se det

Efter fyra dagar i Windsor har vi hunnit uppleva en temperaturskillnad på nästan 40 grader, med Kanadensiskt sätt att se det. 

Här anger man alltid temperaturer på två sätt, som vi gör hemma samt hur den upplevs. Man tar alltså hänsyn till luftfuktighet och rådande vindar och med hjälp av någon matematisk formel som jag förmodligen aldrig kommer förstå, räknar man ut vad det känns som. När vi anlände kändes det enligt vädertjänst som -17 medan det idag tydligen kändes som plus 18.

De har en slogan här i Windsor som fritt översatt lyder: Om du inte gillar vädret, vänta i tio minuter så har vi ett annat...

Passar på att visa lite bilder från vår promenad längs Detroit River, floden som delar Windsor från Detroit och Kanada från USA. Promenadstråket kallas för övrigt "Museet utan väggar" och en rad märkliga skulpturer kantade vår väg.

Ambassador Bridge, bron som förutom några tunnlar är det som 

knyter ihop Windsor och Detroit
Detroit och Detroit River

Carro (Tvåa från höger) tillsammans med ett gäng pingviner

i besynnerligt material

En konstgjord elefant i förgrunden till Ambassador bridge och Detroit

Inte den främsta bland pärlor...

Utan att ha några vetenskapliga belägg för min tes vågar jag ändå hävda att den generella uppfattningen om Kanada, oavsett om man varit här eller inte, är att det är ett mycket vackert land.

Så lyder även min egen. 

Efter tre dagar i Windsor kan jag konstatera att det inte är just den här staden som är den främsta bland pärlor att smycka detta stora land.

När man ser bilder från Kanada rör det sig i regel om kristallklara sjöar och lummiga skogar, inte många av de bilderna är tagna i Windsor. 

Jag kan också konstatera att ämnet julpyntning inte är Windsorbornas starkaste sida.

Så nära

Så nära ett svenskt "miracle on ice".

Upphämtning av underläge 0-2 och det hetaste laget inledningsvis i sudden. Så händer det här.

Mitt intryck av kanadensarna är dock bestående. Inte ens i närheten av ett glåpord, de berömde svenskarna för en bra match och kom fram och skakade hand med oss efter slutsignalen.

Jag har dessutom fått en ny kompis, tack vare Börje Salming och Mats Sundin. Min nye vän heter Allan och är 50. Han lärde mig några Kanadensiska utryck och sa att han skulle bjuda mig på en öl som jag aldrig såg till...

Noterbart är att alla kanadensare ville prata med oss, även Allans döva fru. Det blev en ganska enkelspårig men trevlig konversation då mina teckenspråkskunskaper är begränsade till tummen upp.

I fiendeland

Mitt första intryck av Kanada är odelat positivt, det känns lite som att komma hem. Hittills har alla vi mött varit otroligt trevliga och tillmötesgående.

Den uppfattningen kan kanske få sig en törn om cirka 40 minuter. Vi skall nämligen bege oss till en lokal liten sportbar och bevittna JVM-finalen mellan Sverige och Kanada vilket helt plötsligt gör att vi befinner oss i fiendeland.

Barägaren har redan hånat oss och jag antar att vår lilla heja-klack kommer vara i minoritet och att vi i händelse av förlust kommer att få utstå diverse glåpord.

Men om vi vinner, då jävlar...

Ta med en ko

Eftersom det nu är förbjudet att ta med sig vätskor när man är ute och flyger, rekommenderar jag alla som ska till Kanada att ta med en egen ko.

Vi har handlat på snabbköpet för första gången och den mjölk vi köpte måste ha producerats av en kossa som inte var på särskilt kul humör, alternativt en väldigt glad tjur... 

Live från Kanada- Äntligen framme

Klockan är 10.00 här i Windsor, 6 timmar efter de flesta av er som läser det här.

Efter cirka 30 timmar på resande fot, kantat av onaturliga sovställningar, och även platser för övrigt, och ständigt buller, har vi äntligen nått vårt mål Windsor. Färden gick från Oslo till Toronto via Frankfurt, där jag för övrigt är 99 procent säker på att vi delade plan med Jörgen Persson. Tanken som slog mig var att det finns värre sporter att vara resande i än pingis och drog mig till minnes när jag en gång såg Kirsten Belin bärandes på en fem meter lång necessär. Att vi hade en svensk idrottsstjärna ombord var något som bemöttes med mycket svalt intresse från Carro:

- J-O känner jag till.

Om det var Persson vi såg kan jag avslöja att han såg avslappnad ut och bar på en Aftonbladet.

 

De sista 30 milen från Toronto till Windsor blev en 12 timmarsprocedur i baksätet på en Van innehållandes övernattning på en pittoresk småstadsstation där några plaststolar fick agera tillfällig säng.

 

Första intrycket av Kanada är positivt. Klimatet är kallt men människorna varma och trevliga.

 

Övriga betraktelser från färden:

Har alltid ställt mig lite frågande inför det faktum att man icke får medföra exempelvis pincett ombord på flygplan. Endast för att senare serveras mat med tillhörande bestick i vassaste och ädlaste metall. Nu var tillhyggena utbytta till plastverktyg men i gengäld serverades en liten bulle vars hårdhetsgrad gjorde att man vid användning av den som knogjärn med enkelhet skulle kunna golva en bisonoxe.

 

Att försöka betygsätta flygplansmat är lite som att försöka kora sitt livs bästa förkylning.

 

Passkontrollant måste vara världens tråkigaste jobb, jag har åtminstone aldrig stött på någon munter sådan.   

 

Kanada, Here I come

Väskorna är packade med snus, långkalsonger och diverse andra förnödenheter och imorgon bär det av.

Vid den här tiden imorgon, med den här tiden sett, sitter jag förhoppningsvis på ett plan på väg till Toronto. Däremot med den tid jag kommer att få anpassa mig efter är jag redan framme.

Jag har tidigare skrivit om hur lurigt det här med tid är och ser man krasst på det så är jag nästan yngre när jag kommer fram än jag var när jag åkte. Det var sådana här funderingar som skapade Albert Einsteins frisyr så jag lägger ner det.

Nu är inte Toronto det slutliga målet. Efter landningen skall vi på ett ännu okänt sätt försöka ta oss cirka 30 mil till och gränsstaden Windsor, en dryg mil från Detroit fast på den kanadensiska sidan.

Stod i valet och kvalet om jag skulle resa i min tjockaste jacka eller en något tunnare variant. En färskt inhämtad väderleksrapport skvallrade om att det klokaste vore att välja den förstnämnda.

Häng med på resan här på bloggen vet ja. Ska försöka att uppdatera så frekvent som möjligt.

Återkommer snarast med vidare rapporter.

Ger ni upp?

Förlåt mig folket, tydligen är jag roten till allt ont.

Jag erkänner mig skyldig men förstår inte varför jag måste straffas.

Jag medger att jag inte visste att mitt brott var så grovt.

Jag trodde i min enfald att det var upp till mig om jag ville snusa.

Så var det uppenbarligen inte och staten gör allt för att utrota folkgruppen snusare.

Mindre dosor och 45 kronor styck. Snus är numera en statussymbol och har flyttat från verkstadsgolven in i styrelserummen.

Tänker ni sluta?

Själv sätter jag hårt mot hårt och genomför min tysta protest med putande läpp!