Den stora lättjan

Idag är det den 22 januari här i Windsor. Förmodligen på många andra platser också. Här skulle jag kunna ge mig in på ämnet tidsskillnader igen. Författa ett stycke obegriplig text som inte skulle göra sig förstådd ens hos dess upphovsman, det vill säga jag själv.  Jag undviker detta.

 

Jag vet inte varför jag reflekterar över datumet just idag, när man lever utan fasta rutiner såsom arbete och lagidrott har tid och rum inte så stor betydelse, om ens någon. En närmare tanke på dagens datum, och en tillbakablick i tiden, skvallrar om att det nu är en dryg månad sedan jag klev ut genom portarna till den verkstadslokal som inrymmer huvudkvarteret till det företag jag arbetat för i närmare fem års tid. Om det var för sista gången kan jag förstås inte sia om då jag inte är i besittning av varken någon kristallkula, något kattskinn eller någon slags allvetande kaffesump. Klart står i alla fall att det inte är dit jag återvänder när min temporära emigration är till ända.

 

Det är alltså drygt en månad sedan jag uträttade ett hederligt förvärvsarbete. Kände med ens att jag måste förtydliga mig och genast berätta att jag heller inte ägnat mig åt något ohederligt arbete, jag har helt enkelt bara varit ledig.

 

Jag försöker dra mig till minnes när jag senast hade en så lång tids sammanhängande ferie men lyckas inte framkalla några klara bilder. Det måste ha varit någon gång under de tidiga gymnasieåren, kanske ännu längre tillbaka.

 

När jag funderar över varför jag inte unnat mig detta tidigare så finner jag två svar. Det ena kan låta fruktansvärt högdraget men jag finner inget bättre ord att förklara det med än lojalitet.

Den andra orsaken är inte alls lika romantiserande men minst lika avgörande, nämligen den inneboende girighet jag inte skäms för att erkänna lever i mig.

 

Vad har jag då att säga om denna första månad?

Inte mer än att jag rekommenderar alla som någonsin tänkt tanken att göra likadant att göra verklighet av de drömmarna.

Inte bara vara ledig utan fly vardagens krav och bestyr, alla tider att passa och alla inrutade vanor. För mig är det i alla fall den ultimata rekreationen och jag tror att många kan skriva under på att det är svårt att vara riktigt ledig när man är hemma. 

Jag vet att alla inte har den möjligheten och jag är medveten om att jag är lyckligt lottad, samtidigt är inte alla medvetna om att de har chansen.

 

Jag kan också konstatera att det var en månad det tog innan den stora rastlösheten satte in. Arbetet med att forsla undan den snö som föll under förmiddagen rådde bot på detta under uppskattningsvis fem minuter. Imorgon blir det kanske till att plocka fram arbetstillståndet ur väskan och bege sig ut på jakt efter en ny vardag, om än för bara ett par månader.

Å andra sidan vänjer man sig snabbt vid lathet och förströelse och jag har ju ännu inte besökt bilmässan i Detroit…

Dessutom verkar det inte krylla av arbeten här i Windsor, lite som att hitta ett jobb i Filipstad om de lade ner knäckebrödsfabriken.

 

Jag har hittat ett par platser som advokat och psykolog, tvivlar på att de tycker jag är tillräckligt kvalificerad för något av det. Att stå utomhus och ösa betong tio timmar om dagen på ett nybygge som ser lika stabilt ut som ett alkoholiserat korthus i femton minus är inget som heller direkt tilltalar mig.

Fem minuters snöskottning om dagen är en ganska hanterbar arbetsuppgift.