Bragden i Windsor

I natt överraskades Windsor av ett fruktansvärt snöoväder. Det är ingen överdrift om jag hävdar att det föll nästintill en hel decimeter under natten.

Som husets självutnämnda karlakarl fattade jag förstås ett grabbatag runt snöskyffeln och begav mig ut för att skotta. Med snö till midjan, om man ligger ner, slet jag i mitt anletes svett för att snabbt forsla undan de gigantiska massorna vit puder. Carro betraktade min handling genom fönstret och jag hade förväntat mig en stor portion beröm efter den bragdartade fysiska ansträngningen. Istället tyckte hon bara att jag var lite märklig. Hon tycker inte att mina fritidsintressen vedklyvning och snöskottning är riktigt normala.

Med facit i hand var det en enorm tur att jag agerade så raskt och handlingskraftigt för nu har det i det närmaste smält bort.

Min nya australiensiska väninna i huset mitt emot mottog snön med euforisk glädje, det här var första gången i hennes drygt 20-åriga liv som hon såg snö och liknelsen ”som ett barn på julafton” bleknar i jämförelse med hennes iver. Tänk er att vara 20 år och inte veta hur man bygger en snögubbe, hon är verkligen lyckligt lottad. Jag ska tänka på henne nästa gång jag skottar fram en bil ur en driva, skrapar rutan med barkspade och svär ve och fasa över att skrället inte startar.

Å andra sidan slipper jag att vada i ormar när jag går ut i skogen och för den sakens skull kan jag tänka mig att skrapa rutor varje dag.

En bild tagen av mig då jag precis skottat fram vårt hus under de rikliga snömassorna. Tyvärr tycker jag inte att kameran riktigt lyckas förmedla hur fruktansvärt mycket snö det egentligen var. Inte heller framgår med önskvärd tydlighet hur tung den faktiskt var. Jag har ödmjukt valt att kalla bilden för "Bragden i Windsor".