Toronto och Mäts Sandeen

I helgen flydde vi Windsor till förmån för Toronto, ett enligt mig väldigt lyckat drag. Toronto är en mycket trevlig och vacker stad, om än väldigt kall.

Jag anser mig inte ha någon som helst rätt att gnälla över kyla när jag frivilligt åkt till Kanada mitt i smällkalla vintern utan konstaterar bara att -26 är väldigt kyligt och skänker en tacksamhetens tanke till den som uppfann långkalsongerna.

Resan mellan Windsor och Toronto avhandlades i en Greyhoundbus och tog närmare fem timmar. De vidsträckta landskap som kunde åskådas genom bussens rutor förde tankarna till oändlighet. Åkrar stora som landskap sammanband de gigantiska bondgårdarna och jag kunde inte låta bli att fundera över hur det är att vara en kanadensisk lantbrukare. I periferin tyckte jag mig också se något som i allra högsta grad liknade ett klassiskt svenskt älgtorn fladdra förbi och jag undrade om de kanadensiska jägarna inte har betydligt fridsammare platser att jaga på än alldeles intill en trefilig Highway.

 

I min guidebok står att läsa att Toronto av elaka tungor kallas för en New York-Wannabe, jag gillar båda städerna men om jag fick välja att bo i en av dem skulle valet falla på Toronto.

 

Lördagen i Toronto gick mycket i hockeyns fotspår. Vi inledde med att gå på Hockey Hall of Fame. Ett ishockeymuseum där jag bland annat passade på att känna på Stanley Cup-pokalen.

Det som talar för pokalens äkthet är det gigantiska kassaskåp som användes till dess förvaring och personalens bedyrande att det var den riktiga.

Emot talar egentligen bara dess egen orimlighet i att ha pokalen ståendes till allmän beskådan utan en enda beväpnad vakt så långt ögat kunde nå.

 

Vi passade även på att åka upp i världens näst högsta fristående byggnad, CN Tower. Den översta utkikspunkten låg placerad på ansenliga 447 meters höjd och det klara vädret gav oss en perfekt vy över Toronto med omnejd.

Drygt hundra meter längre ner intog vi lunch med en inte mycket sämre utsikt som sällskap.

Där fanns även en sektion med glasgolv. Även om jag inte är höjdrädd så fick jag mer än en gång kväva impulsen att slå de barn som envisades med att hoppa på glasskivan där farbror Ekblom stod med stela ben.

 

Då jag i närmare två veckor försökt hitta en Maple Leafsbiljett på Internet värd namnet, och under 150 dollar, utan framgång hade jag inga större förhoppningar om att få se Sudden lira.

                     

En trevlig prick utanför arenan, iförd solglasögon och en rock med fickor fulla av biljetter erbjöd sig dock att avhjälpa problemet.

Efter hård prutning fann jag priset acceptabelt. Det är alltid en liten extra krydda för egot när man lyckas förhandla i rätt riktning. Ett ego som stärktes ytterligare när Carros stolsgranne berättade att han betalat lika mycket för en biljett som vi gjort för två.

 

Matchen vanns av hemmalaget med 4-2. Alexander Steen utsågs till min stora förvåning till matchens lirare, jag visste inte att det var positivt att slå passningar på motståndarnas klubblad. Steen var lika förvånad själv kunde jag läsa i Toronto Star dagen efter:

– Det här var en mina sämre matcher på länge, jag tror det var min mamma som utsåg matchens lirare.

Bäst på plan enligt mig var Färjestadsbekantingen Vesa Toskala.

 

Betraktelser i korthet:

Det stör mig något oerhört när de engelsktalande försöker rätta mitt uttal av namnen på de svenska spelarna:

-Oh, you meen Mäets Sandeen?

-Nä, jag menar Mats Sundin!

-And Boerje Säälmeeng!

-Just det...

Air Canada Center i all ära, Madison Square Garden är fortfarande den häftigaste hockeylada jag besökt.

 

Chinatown i Toronto är häftigare än den i New York.

 

Med en bra karta, varma kläder och rejäla skor kan man utforska hela staden till fots.

Okej, det är ingen levande björn men jag kommer närmre och närmre