Glesbygdsromantik

Kung Bore tycks ha svingat sin kallaste stav och slagit ett järngrepp runt det lilla landet i norr, hans isande andedräkt skär genom ben och märg. Personligen har jag lite svårt att veta hur jag ska förhålla mig till detta, även jag kan tycka att vintern är kall och mörk i allmänhet och rent förjävlig i synnerhet.

Samtidigt är den en ganska given förutsättning för ett av mina favoritsätt att trötta ut mig själv på. Det är svårt att åka skidor utan vinter.

Min inställning blir således att ska det vara vinter så ska det vara rejält. Riktigt rejält! Det ska vara så kallt att om man spottar ska det ha frusit till is innan det når marken. Det ska vara så mycket snö att taken sviktar och man får skotta ut sig genom ytterdörren. Skinnsättet i bilen ska ha en temperatur som gör att skinkorna blir djupfrysta vid minsta beröring. Skägget ska vara så fullt av frost att man ser ut som en valross. Det är ju det jag vill. Det ska vara hårt och stärkande så att vi verkligen får bita ihop.

Det finns något imponerande i att vi gör det, år efter år, vi biter ihop. Vi gnäller ibland, mest för att vi kan, men lika förbannat så biter vi ihop. Vi drar mössan över öronen, lindar in oss i filtar och eldar i våra brasor.

Det finns en slags romantik i det. Att elda i en brasa. Att sitta på golvet, helst på ett skinn från något mjukt djur, framför en öppen spis och peta in kubbe efter kubbe av den handhuggna veden som man i sitt anletes svett och med svår möda fördelade i lagoma bitar med en slö yxa med sprucket skaft på sommarens allra varmaste dag.
Det är glesbygdsromantik.