Bilmässa, bröst och mopeder

Jag har en kompis, vi kan kalla honom Professorn. Som det fiktiva namnet antyder är han en mycket intelligent och beläst man, under sina dryga fem år på universitet har hans intellekt frodats under goda former och i umgängeskretsen är han nyckeln till all visdom.

Jag antar att ett halvt decennium på en sådan instans är ungefär vad som krävs för att komma i kontakt med den del av hjärnan där de djupaste tankarna och slutsatserna finns förvarade. Det är där modet att ta sig an de riktigt stora funderingarna har sin högborg.

 

Jag minns en kväll för ett antal år sedan hemma hos byggmästare Johansson.  Tidens tand har blekt minnet en smula och jag kan inte erinra mig exakt hur många vi var men en rimlig gissning landar på cirka sex personer, vi brukade vara det på den tiden. Jag minns att jag satt bredvid Professorn och jag kan också ana mig till vem som satt i byggmästarens gungstol, han brukar sitta där, även än idag.

 

I rummet fanns förutom oss en speciell tystnad. Den sortens tystnad som bara kan uppstå när sex grabbar från landet sitter och stirrar in i en öppen brasa, vilket var precis vad vi gjorde.

Professorn satt med korslagda ben och de enda ljud som kunde uppfattas från honom var de belåtna hummanden som uppstår när en god bjudwhiskey smeker ens strupe på dess väg ner i magsäcken.

 

Där är vi nämligen lite lika jag och Professorn, vi båda tycker att saker som är gratis innehåller en extra arom. Jag känner för att berätta en annan historia från ännu längre bak i tiden för att statuera detta men det får bli en annan gång.

 

Professorn hade inte sagt något på mycket länge. Jag kunde förstås bara gissa vad som rörde sig i hans huvud. Var det någon avancerad kemisk formel som konstruerades eller var det någon annan av livets stora frågor som han letade efter svar på i avgrunden av sitt djupa intellekt. Ifrågasatte han Pytagoras sats?

 

Då rörde han plötsligt lite på sig. Ögonblicket då han skulle delge oss andra sina stora tankar och bryderier var kommet. Kanske var det nu vi som första människor i hela världen skulle få ta del av det som nästa år skulle leda till Nobelpriset.

Professorn tittade på mig och sa:

– Det finns tre saker en kille aldrig tröttnar på. Det är eld, bröst och mopeder.

Sedan återgick han till sin whiskey.

 

Givetvis ifrågasatte ingen denna geniala iakttagelse. Däremot skulle jag vilja göra ett tillägg till de tre ovanstående:

Bilmässan i Detroit. Hade jag inte åkt därifrån så hade jag varit där än...

Enda gången jag tidigare kommit i kontakt med dessa kvantiteter av fordon är när jag svurit ve och förbannelse på parkeringen utanför Löfbergs Lila Arena. Om själva mässan kan väl sägas att fastän den var enorm och jag inte vet hur man skulle kunna göra det större så hade jag ändå förväntat mig att den skulle vara just det, större. 

Fem timmar räckte till ett par varv och en hel del klämmande, kännande, tittande och sittande. Att utse en personlig favorit är inte det lättaste, den röda Ferrarin överst är givetvis en stark kandidat men jag har alltid varit svag för Dodge Viper (se nedan) och blev inte besviken nu heller. Ur svenskt perspektiv kan berättas att SAAB:s nya SUV imponerade stort, inte bara på mig. Volvo stod i ett hörn mellan Ford och Jaguar och såg ut som Volvo brukar göra.

Dodge Viper

Carros favorit blev en Lamborghini 

Roligast var konceptbilarna. Mazda bjöd på den mest spektakulära

En kinesisk kreation som ser ut som något man har hemma i akvariet.

Kanske inte snyggast men ganska rolig.

Roligaste episoden var när Carro provsatt en SAAB och med stor noggrannhet justerade sättet för att få en naturlig körställning anpassad till hennes kroppsmått, så långt allt väl.

Näste person till provsittning var en mer än fullvuxen man, även med amerikanska mått mätt. Han tog ingen notis till att sittbrunnen var justerad för en lite mindre varelse utan kastade sig rakt in mellan ryggstödet och ratten med akterspegeln före.

Jag vet inte hur det gick men det var ett par timmar sen så jag antar att de har fått lös honom nu.