Live från Kanada- Äntligen framme

Klockan är 10.00 här i Windsor, 6 timmar efter de flesta av er som läser det här.

Efter cirka 30 timmar på resande fot, kantat av onaturliga sovställningar, och även platser för övrigt, och ständigt buller, har vi äntligen nått vårt mål Windsor. Färden gick från Oslo till Toronto via Frankfurt, där jag för övrigt är 99 procent säker på att vi delade plan med Jörgen Persson. Tanken som slog mig var att det finns värre sporter att vara resande i än pingis och drog mig till minnes när jag en gång såg Kirsten Belin bärandes på en fem meter lång necessär. Att vi hade en svensk idrottsstjärna ombord var något som bemöttes med mycket svalt intresse från Carro:

- J-O känner jag till.

Om det var Persson vi såg kan jag avslöja att han såg avslappnad ut och bar på en Aftonbladet.

 

De sista 30 milen från Toronto till Windsor blev en 12 timmarsprocedur i baksätet på en Van innehållandes övernattning på en pittoresk småstadsstation där några plaststolar fick agera tillfällig säng.

 

Första intrycket av Kanada är positivt. Klimatet är kallt men människorna varma och trevliga.

 

Övriga betraktelser från färden:

Har alltid ställt mig lite frågande inför det faktum att man icke får medföra exempelvis pincett ombord på flygplan. Endast för att senare serveras mat med tillhörande bestick i vassaste och ädlaste metall. Nu var tillhyggena utbytta till plastverktyg men i gengäld serverades en liten bulle vars hårdhetsgrad gjorde att man vid användning av den som knogjärn med enkelhet skulle kunna golva en bisonoxe.

 

Att försöka betygsätta flygplansmat är lite som att försöka kora sitt livs bästa förkylning.

 

Passkontrollant måste vara världens tråkigaste jobb, jag har åtminstone aldrig stött på någon munter sådan.