I fäders spår för framtids segrar

Drygt två veckor har passerat sedan min krampande kropp gled under skylten förtäljandes rubricerat budskap.

Krampen har släppt, blåsorna i händerna är borta och som med allt annat som är lite bökigt under tiden det utförs så minns jag nu bara det positiva.

Glömd är trängseln i första backen.
Glömd är trängseln första milen.
Glömd är trängseln andra milen.
Endast konturer av den jättelika blåsa som prydde min handflata återstår.

Istället minns jag solsken, vidsträckta myrar och gnistrande snö.
Istället minns jag hur mina alldeles för dyra Madshusskidor gled näst intill friktionsfritt i de välpreparerade spåren efter att mitt vallateam Persson återigen gjort en heroisk insats med belagen.
Istället minns jag känslan av att glida under ovan nämnda skylt efter att ha kämpat mot krampen i ungefär tre mil, bara en gång tidigare har jag varit lyckligare över att se en målställning och den ställningen stod i Kalmar.

Perssons eminenta vallning, det faktum att jag kände mig oövervinnlig de första sex milen, vilket förvisso överbevisades de sista tre, samt känslan att det här måste jag göra igen och snabbare är emmellertid de starkast bevarade intrycken.