Böcker och Katter

Befinner mej förnärvarande i ett sinnestillstånd som förmodligen gör mej direkt olämplig till att formulera begripliga texter. Jag känner mej lite som när jag vid arton års ålder, med skakande händer och ömmande lever, återkom från en semestertripp från ön Kos där jag vistats en vecka med mitt fotbollslag.

Nu är det givetvis inte så att jag ägnat veckan som gått till att förgöra min spritsamling, jag är helt enkelt bara jävligt trött. Det hela beror på Stieg. Stieg Larsson. Den senaste veckan har jag ägnat all ledig tid åt att konsumera hans verk ”Män som hatar kvinnor”. Då min lediga tid oftast infaller på nätterna har givetvis sömnen blivit lidande men jag har helt enkelt inte kunnat sluta läsa. Med risk för att bli inkallad på chefens kontor imorgon, i händelse av att han läser bloggen vill säga, så skall erkännas att denna uteblivna nattsömn tagit sej utryck i ett antal sena anländanden till arbetet de senaste dagarna. Igår somnade jag dessutom i en helautomatisk biltvätt, i mina ögon något av en bedrift då tvättningsförfarandet pågår i cirka åtta minuter samt att ljudet från en cementblandare i jämförelse framstår som en trumslaggare utrustad med två topps och en plyschpuff.

Nu är boken till ända och jag ser fram emot en lång natts sömn. Då jag redan i högstadiet tröttnade på att skriva bokrecensioner samt att jag inte är speciellt bra på det så undviker jag detta, dessutom florerar sådana så rikligt på nätet att det vore slösseri med tid att upprätta en egen. Jag nöjer mej med att säga att de 150 första sidorna var ganska tråkiga, sen blev det bra, riktigt bra.

En fundering som just nu flyter runt i mitt ofokuserade huvud är en dekal som jag såg på bakrutan på en bil idag. Texten löd: ”Håll avstånd Katt i Bilen”. För det första så blev dekalen direkt sin egen antagonist. Textens utformning var nämligen sådan att den väckte min nyfikenhet men för att kunna läsa den så var jag tvungen att köra riktigt nära. Dessutom undrar jag om den informationen verkligen bidrar till att förmå folk att börja använda den gamla 3 sekunders regeln. Borde inte det faktum att det finns en människa i bilen, vilket det så ofta gör när den framförs i trafik, vara själ nog att hålla korrekt avstånd? Och om det inte är det, hjälper det då med en katt i baksätet?

Artbestämning av motorcyklister

Är precis hemkommen från en mindre motorcykelfärd i isande kyla och snålblåst, lite skrämmande med tanke på att junis ankomst står för dörren. Sitter med stelfrusna fingrar och rosiga kinder och tycker att allt ändå är underbart. Motorcykelfärder har ofta den inverkan på mej.

Jag har förstått att de som inte är inbitna motorcyklister tycks ha svårt att förstå denna passion för att färdas på tvåhjuliga fordon utan bälte och tak. För min del handlar det mycket om närheten till naturen. Bilar är ett transportmedel, hojar är upplevelsemaskiner. Istället för att färdas genom ett landskap så blir man en del av det då man uppfattar ljud och framför allt dofter, på både gott och ont, på ett helt annat sätt. Dessutom är det en enorm frihetskänsla att kunna ta sej fram på ställen där fyrhjuliga plåtlådor går bet, detta medför att man upptäcker platser man annars aldrig hade fått uppleva.

Vi MC-åkare är ett speciellt släkte och även om vi har passionen för tvåhjulingar gemensamt så finns ändå en rad falanger inom detta intresse. För er som inte har ett A på erat körkort skall jag här redogöra för de olika gruppernas specialiteter och egenheter. Ni inbitna bikers kan läsa och se om ni känner igen er.

Custom- åkaren

Innehar en cykel med lång framgaffel vilket gör att föraren sitter mycket bakåtlutad. Fordonet glänser ofta av krom och annat onödigt pynt. De attribut som utmärker denna fraktion är att de ofta ikläder sej skinnställ med fransar samt ett vildvuxet skägg. Ljudet från hojen påminner mycket om en fiskebåts lugna tuffande då de sin vana trogen glider fram i stillsamma 50 km/h, att de sällan kör fortare beror på att skägget kan hamna i oordning samt att cykeln kan bli lortig. I allmänhetens ögon profilerar dessa åkare den klassiska knutten. Custom-åkare drömmer innerst inne om ett liv som kapten på en räktrålare och spenderar mer tid på att polera sin cykel än att framföra den i trafik

Sport-åkaren

Syns oftast i framstupa läge över sin egen bensintank då de viner förbi i 200 knyck på en bred motorväg. Skyddsställ i gälla neonfärger samt ett strömlinjeformat skägg är ett måste för dessa adrenalinjägare som tycker att vind i ansiktet, doften av bränt gummi och asfalt är det bästa som finns. Vill innerst inne vara roadracingproffs och har affischer med Valentino Rossi hängandes i garaget eftersom de inte får ha dem i sovrummet för sin fru.

Offroad-åkaren

Detta är den grupp som jag bekänner mej till. Raka i ryggen färdas vi med våra grovmönstrade däck, helst på så små vägar som möjligt. Grus är det bästa vi vet och målet är att få sladd i varje kurva, den yttersta euforin uppnås dock först när vi hittar ett hål med lera där vi kan dränka våra cyklar. Istället för skägg så pryds våra ansikten av gyttja och vårt motto lyder ”All smuts är av godo”. Här kan misstänkas att motorcykeln är ett attribut för avsaknaden av en sandlåda i barndomen, i mitt fall beror det på något annat då jag mej veteligen faktiskt hade en sandhög att roa mej i när jag var en knodd.

Touringåkaren

En tung cykel avsedd för långturer eller rättare sagt: En skinnfåtölj på hjul. Kläderna skall vara bekväma och helst skall hjälmen vara utrustad med stereo. Antalet packväskor är så många att man lätt kan få uppfattningen att man befinner sej i lastutrymmet på ett flygplan.

Om ni inte har körkort för att framföra en båge så kan samma motorcykelkänsla uppnås genom att man sliter ut passagerarsättet i en Fiat Uno, sätter familjen bak och vevar ned rutorna.

***

Hoppas att ni icke MC-åkare nu har fått en uppfattning om de olika arter av bikers som rör sej på våra vägar.

Till er motorcyklister: Hoppas att kan indentifiera er med någon av ovan nämnda typer. En sak till: Tänk på att alla bilister är galna och att de gör allt för att köra på er!

En skänk från ovan

Ska börja med att förtydliga rubriken då ordet ”ovan” i detta fall avser en ensligt belägen by i trakterna kring Ekshärad. Därifrån kommer nämligen den bil som ställts till mitt förfogande för att jag ska kunna transportera mej mellan de mest väsentliga tingen i mitt liv.

Bilen är min fars och leveredes till mej i torsdags. Jag har ännu inte uppfattat om det rör sej om en gåva, ett lån eller om något komplicerat leasingavtal upprättats utanför min vetskap. Fordonet är en Subaru Impreza kombi från 1997 med 28 000 mil på sitt samvete. Mycket pekar på att den någon gång under sin livstid varit vit och dessutom kanske även tvättad ett par gånger. Dess yttre vittnar även om ett tufft liv där fysisk misshandel med färder över stock och sten verkar ha varit ett nästintill dagligt återkommande inslag.

Om det yttre vittnar om ett hårt liv så vittnar fordonets inre om att det kan ha vistats en hund där ganska ofta. Detta gör sej inte enbart påmint genom doften av fuktig vovve utan även av det faktum att någon mumsat friskt på bilens säkerhetsbälten, troligen inte min far. Detta är något som svensk Bilprovning uttryckt sitt tydliga missnöje med och därför måste vissa åtgärder vidtas för att få bilen i brukbart skick.

Första steget blir att montera nya bälten samt försöka neutralisera doften av dyngblöt byracka. Om någon har några husmorstips på hur oönskade odörer enklast avlägsnas så mottages dessa tacksamt. Om jag inte erhåller några tips från allmänheten kommer inom kort diverse luktborttagningsmedel utvärderas här på bloggen.

Eventuellt kommer bilen få genomgå en ”Extrem Makeover”, då kommer före och efter bilder kanske läggas upp på denna sida. Eller så går det som vanligt, den havererar. Om så blir fallet kommer jag gå en regelrätt bärsärk på den, bilder kommer då kanske inte att läggas ut.

Jag fick förövrigt en fråga häromdagen. Någon undrade hur jag kunde vara så säker på att bilar är av maskulint kön då jag ofta benämner dom med ordet ”han”.

Svaret är självklart: Jag skulle helt enkelt aldrig slå en tjej, bilar är alltså av hankön.

Skandalen Växer

Igår publicerade jag ett inlägg angående dopning inom cykelsporten. Där lät jag göra gällande att jag inte var speciellt förvånad över de nyheter vi nåtts av den senaste tiden då jag tror att utbredningen av detta fusk är mycket stor inom denna så kallade idrott.

Idag fick jag ytterligare vatten på min kvarn då dansken Bjarne Riis huvud slutligen rullade efter en lång tid av förnekanden. Det som förbluffade mej med detta var att jag fick svar på en av de frågor jag ställde, den om man verkligen kan känna sej som en äkta vinnare om man vet att man har fuskat.

Följande citat är från just fuskBjarne och är saxat från TV 4:as texttv (Internet-versionen).

-”Jag vet att min seger inte var helt ärlig, men jag är likväl stolt över prestationen”

Förmodligen är han stolt för att han vet att alla tävlar på lika vilkor, han var bevisligen den som dopat sej bäst.

Nu vet vi hur dom tänker!

Lägg ner skiten så kan Riis, Erik Zabel, Armstrong och resten av cykelmarodörerna tävla i att knappra piller istället.

Bilar och förbannelser

Som jag tidigare berättat om så mår min bil sedan en tid tillbaka ganska dåligt. Detta är en följetong där det ständigt skrivs nya kapitel och jag blir alltmer övertygad om att det vilar en förbannelse över detta japanska måndagsexemplar.

I skrivande stund befinner den sej på en verkstad och där har den sedan sin ankomst fortsatt att gäcka alla i dess närhet. Det började med att en av de anställda spårlöst försvann den dag som bilen skulle opereras. När han två dagar senare återfunnits och skulle köra in bilen i operationssalen så vägrade den starta. Den har helt enkelt bestämt sej för att jävlas med allt och alla. Förmodligen är det inte en mekaniker som krävs för att laga bilen utan ett medium som kan driva ut alla onda krafter som finns innanför karossen.

Även om jag inte genomfört någon lysande PR-kupp här på bloggen skall jag ändå nämna att den är till salu.

Cykling och hästmedicin

Idag kom ännu ett bekännande om dopning inom cykelsporten då tysken Erik Zabel snyftade ut sin berättelse framför kamerorna.

Alla som blev förvånade räcker upp en hand.

Jag undrar hur många ni är som nu sitter framför era bildskärmar med handen ovanför huvudet. Nu menar jag inte att jag i elva års tid gått omkring och misstänkt just herr Zabel för dopning utan jag menar det faktum att cyklister använder otillåtna preparat.

De ansträngningar och de tider som dessa idrottsmän presterar under tävlingar som Tour de France och Giro de Italia är helt enkelt inte mänskliga att klara av utan några dundervitaminer och jag tror att mörkertalet är oändligt stort. Vilka ämnen som används idag och som inte går att spåra kommer upptäckas om 10 år?

Man kan ställa sej många frågor kring dessa händelser: Hur kunde dom? Vad tänkte dom? Varför? och så vidare. Den kanske enklaste att besvara är den sistnämnda. Ära, berömmelse och pengar förstås. Den uppenbara följdfrågan torde då bli om man verkligen kan känna sej som en äkta vinnare om man vet att man har fuskat? Det givna svaret borde vara ett rungande nej. Samtidigt har jag aldrig sett en fotbollsspelare gråta ut i en intervju efter att ha överdrivit en situation med syftet att skaffa laget en straff eller frispark.

Nu bör jag kanske förtydliga att jag absolut inte försvarar dopning och jag vet att det är en hård jämförelse att likna filmningar vid att smörja sej på EPO och hästmedicin men om man ska se krasst på det hela, fusk som fusk.¨

P.S Ni som har händerna uppe kan ta ner dom nu

Släkten är värst

På ett kyligt och vindpinat Kalvholmen besegrade Solkatterna det för kvällen gästande Valsarna. Som så många gånger förr visade sej släkten vara värst. Daniel Nermark och Stefan Dannö, båda med ett förflutet i Valsarna men nu hemmahörande i Solkatterna, slog an tonen redan i det första heatet genom att inkassera en 5-1:a. Hemmalaget släppte sedan aldrig taktpinnen och matchen var i stort sett avgjord redan efter nio körda heat. Således inte den mest spännande Speedwaymatch jag beskådat men där fanns åtminstone 4-5 heat av riktigt bra kvalitet. Banans kung var tidigare nämnde och internationellt meriterade Nermark som verkar ha fått ordning på grejerna rejält. 14 av 15 möjliga poäng för hans del och stundtals lysande körning från den internationellt meriterade Solkatten.

Som sällskap till kvällens match medförde jag en vän från gymnasietiden. Denne hade aldrig bevittnat denna något udda form av motorcykelåkning live. Det dock inte lång tid för honom att hänryckas av ljudet, farten och kampen i kurvorna och det var med mersmak han lämnade motorstadion.

Speedway skall upplevas live.

Fotboll och Speedway

Har precis bevittnat Champions League finalen. Kan säga så mycket som att det inte är en match som kommer lämna några bestående intryck. Jag hyser inte några varmare känslor för något av lägren men anser att rätt lag vann. Jag tycker däremot att det är tråkigt att Liverpool bestals på minst en minut i sin jakt på kvittering då domaren var lite väl ivrig att signalera i sitt visseldon.

Ska även ta tillfället i akt att göra lite reklam för en annan sport nämligen Speedway. Imorgon (Torsdag 24/5) går derbyt mellan Solkatterna från Karlstad och Hagforslaget Valsarna av stapeln. Platsen för skådespelet är Kalvholmens Motorstadion. För er som gillar fart, spänning och doften av metanol så rekommenderar jag varmt att ni ska göra ett besök på ovan nämnda arena. Har ni aldrig sett sporten live så ska ni absolut gå dit och ge den en chans, antningen så älskar man det eller så hatar man det. För mej gäller det förstnämnda.Speedway är en grym livesport men ta gärna med ett par öronproppar då ljudnivån är mycket hög. Själv kommer jag att vara där och bevittna hur 16 vilda bikers försöker komma först över mållinjen med en cykel som saknar bromsar och som dessutom bara går att svänga åt ett håll!
Vi syns på Kalvholmen

Varför alltid motsols?

Om detta varit ett seriöst och välsorterat arkivskåp hade följande rader förmodligen gått att återfinna under fliken med namnet ”små och obetydliga betraktelser som väcker funderingar”. Eftersom så nu inte är fallet så hamnar den istället överst av den hög med lösryckt virrvarr utan röd tråd som så sakteliga börjar samla sej här på bloggen.

Följande fenomen är något som legat latent i mitt bakhuvud en längre tid. Då jag så sent som igår seriöst begrundat detta ämne en halv natt utan att närma mej någon förklaring ser jag ingen annan utväg än att rådfråga er läsare.

Frågan lyder: Varför alltid motsols?

Låt mej i händelse av otydlighet förklara mer ingående vad jag med denna interpellation egentligen avser. Detta görs enklast i form av att jag redogör för den händelse som fick frågan att avancera från mitt undermedvetna till centrat för utvärdering och analys.

I begynnelsen av gårdagens fotbollsträning stod, som sej bör, samtliga IFK Hedenspelare med varsin boll vid fötterna. Vissa jonglerade, andra stretchade lätt och de som är unga nog att utan skaderisk kunna praktisera skott mot mål utan uppvärmning gjorde så. Jag sköt inte. Då ljuder plötsligt tränarens röst över den lätt fuktiga planen och tre varvs uppvärmning beordras. Likt gnuer som söker skydd mot lejon på savannen grupperade samtliga individer ihop sej till en tätt samlad grupp som i sakta gemak började löpa runt planen, givetvis motsols. Alltid motsols. Detta är inget unikt för IFK Heden då jag vid närmare eftertanke aldrig, oavsett sport eller lag, genomfört värmingsvarven medsols.

Några timmar senare då jag krupit till kojs funderade jag vidare på detta och insåg att samtliga sporter som utförs på cirkulära/ovala banor också utförs motsols. All löpning, velodromcykling, skridsko, speedway och så vidare utförs i motsatt riktning klockan. Varför?

Spåna vilt, spekulera, hitta på och kom med teorier varför. Då jag inte själv vet svaret kommer jag med öppet sinne, och utan att kritisera, noggrant analysera varje förslag. Om ni är för blyga för att skriva bland kommentarerna så Maila mej istället eller skriv anonymt, bara jag får någon förklaring på varför vi människor så bestämt föredrar vänstervarv.

Tack på förhand!

Litteraturens makt är stor

Idag tillryggalades de sista sidorna i boken ”Snabba Cash”. Det ska villigt erkännas att jag efter de första tio sidorna kände en vis skepsis inför det fortsatta läsandet. Korta meningar med mycket slangutryck och en känsla av talspråk i tryck kändes både främmande och ovant. Efter ytterligare tio sidor var min inställning en helt annan, jag var förförd, fångad mellan bokens glansiga förband utan minsta möjlighet att sluta tänka på huvudpersonernas framtida öden. Har den senaste tiden äntrat kojen extra tidigt för att ägna några minuter åt läsning bara för att flera timmar senare inse att jag förmodligen kommer bli sen till jobbet efterföljande dag.

När boken nu är till ända sitter jag framför mitt tangentbord med blandade känslor i kroppen. Dels förnöjelse över att ha konsumerat en god bok, dels lite sorg över att den är slut och även en ivrig väntan på en uppföljare för att få svar på de frågor som ändå återstår. Tänk att man kan hänföras så av ett skönlitterärt verk, av något som bara är på låtsas.

För att få bukt med denna tomhetskänsla kastade jag mej givetvis in i en ny bok. Har precis läst epilogen till den för tidigt avlidne Stieg Larssons bok ”Män som hatar kvinnor”. Mycket tyder på att även den boken kommer bli en mycket fängslande historia.

Har alltid gillat böcker men jag kan erkänna att det var ”Snabba Cash” som fick mej beroende. Tänk om jag förvandlas till en socialt inkompetent boknörd som föredrar att ensam i ljuset från en IKEA-lampa konsumera skrifter till förmån för umgänge med vänner.

Jens Lapidius lyder namnet på författaren. Glöm aldrig det.

Att resa kollektivt

Alla dessa helgdagar, i almanackan markerade med röd text, som smyger sej in mitt i veckorna nu under våren uppmuntrar onekligen till att ta minisemester. Kristi flygare utgjorde inget undantag och beslutet att ta semester på fredag var sannerligen inte svårt att fatta.

Torsdagen inleddes med färd mot Jönköping. Denna gång inte enbart för flickvänspåhälsning då jaktmässa på Elmia stod överst på dagordningen. Tillsammans med fem kompisar hyste jag in mej i en minibuss och med Pastejotto som säker chaufför i den arla morgonstund satte vi kurs mot Vätterns sydspets. Efter 3 timmars bussfärd och fem timmars strövande, pillande och tittande på Elmia-området kunde det konstateras att jaktmässan var sej ganska lik, mycket att se och många att trängas med. Efter att ha serverats en delikat kladdkaka hemma hos Carro åkte mina vänner hem. Själv stannade jag för att avnjuta min minisemester i sällskap med min flickvän.

Efter mina vänners reträtt till Karlstad ägnades tiden åt restaurangbesök, fotbollsturnering med ett gäng studenter, som för övrigt vanns av mitt lag, och någon öl på stammisstället Sir Simmon`s. Sånt man gör i ett av Kristenligheternas högsäte.

Med bilen nedmonterad i molekyler på en verkstad och motorcykeln kvar i Värmland bjöds inte särskilt många alternativ för hemfärd förutom det kollektiva. Valet föll på Swebus Express, att bolaget fyller år och att födelsedagstårtan består av biljetter för 49 kronor stycket underlättade det beslutet. Då jag inte färdats med kollektiva medel de senaste 7 åren var det med viss spänning jag äntrade bussen.

Första kvarten ägnades åt observation där Sherlock Ekbloms sinnen var vässade till sitt yttersta. Var chauffören nykter? Fanns några potentiella mördare ombord och så vidare. Efter en tid kunde jag slappna av och börja ägna mej åt den medförda boken ”Snabba Cash”.

Jag hade dock förträngt att jag inte alltid hanterar att läsa ombord på bussar och denna dag var uppenbarligen en sådan. Efter att bussjäveln penetrerat varenda by stor nog att inneha ett övergångsställe så fann jag mej själv åksjuk redan innan Tidaholm. Jag insåg att det skulle bli en lång resa. Kallsvettig öppnade jag luftintagen ovan mitt huvud och likt en andfådd kamphund hyperventilerade jag med öppen mun i hopp om ett snabbt kurerande. Likblek, kallsvettig, yr och flåsandes med vidöppet gap insåg jag att känslan var bekant. Just när bussen åter gjorde en kraftig gir och behovet av att få vomera tilltog ytterligare insåg jag varifrån igenkännandet kom. Det var i det ögonblicket jag med skam i kroppen kom till insikt med det faktum att jag i fjolårets melodifestival fylleröstat på Lordi. Med ångest somnade jag i sättet, vaknade lagom för att hinna inhalera odören från Bäckhammars Bruk. 49 kronor var iallafall billigt.

***********

Veckans sämsta: United föll i FA-cupen.

Veckan Roligaste: Att se Magnus Hedman jublande glad efter Chelseas seger. Snacka om mästare i kavaj.

Vinst och förlust

Ikväll kom årets första trepoängare för de blåklädda Hedengrabbarna då tidigare obesegrade Granbergsdal/Linnebäck slogs tillbaka med 3-2. Som jag tidigare nämnt så kommer jag inte fördjupa mej särskilt i våra matcher här på bloggen då utförliga matchrefferat finns att läsa på IFK Hedens hemsida

Hörde även att United åkte ut mot Hammarby något snöpligt efter straffar. Har inte hunnit sätta mej in i vad som egentligen hände men det är stort av grabbarna att klara X mot ett allsvenskt lag, synd att det inte blev en äkta cupskräll. Värmland behöver ett fotbollslag på svensk toppnivå och en framgång i cupen tror jag hade kunnat göra underverk för både intresset och kassan. Förmodligen klappar de Värmländska fotbollshjärtana fortfarande varmast för det röd-vita laget från Degerfors. Det gör i alla fall mitt även om jag också hejar på Sjöstedt.

Fotboll på olika plan(er)

Ikväll spelar mitt fotbollslag IFK Heden säsongens tredje match och det börjar bli dags att inkassera första segern. Ska bli kul att lira men jag ska inte sticka under stol med att jag gärna hade befunnit mej på Tingvalla ikväll och sett Carlstad United- Hammarby. Jag hoppas verkligen att läktarna fylls och att sådana här matcher kan hjälpa till att skapa lite intresse för den gröna mattans schack i staden utan fotbollskultur.

Rent medialt så har kvällens match i Svenska Cupen fått lite mer spaltutrymme än vår division VII batalj. Läste i VF idag om min gamla lagkamrat och kompis från juniortiden, Andreas Sjöstedt. Han var bra redan då fast betydligt mindre skäggig. Tänk vad olika det gick för oss, mej och Andreas, det gamla mittfältsparet som kamperade ihop i Väse och Ölme. Ikväll ska han stoppa Paulinho och jag ska möta Granbergsdal, dessutom har han en mycket bättre skäggväxt än mej. Hursomhelst så tycker jag det är väldigt kul att Andreas får lite uppmärksamhet. En kul och lojal kille som sliter enormt i det tysta och varit Carlstad trogna ända sedan klubbens begynnelse. Jag önskar Sjöstedt och United all lycka ikväll.

Artikeln finns att läsa på denna länk

Varning!

Jag vill härmed varna samtliga besökare av denna blogg. Vad ni än gör, köp inte en Nissan Primera och läs inte boken ”Snabba Cash”. Bilen ska ni inte köpa eftersom den förmodligen kommer haverera inom kort och rendera er stora kapitalförluster samt mycket huvudbry.

Boken ska ni inte läsa av den enkla anledning att den är extremt beroendeframkallande och kommer uppta större delen av er vakna tid. Jag ska inte påstå att jag är någon storkonsument av litterära verk men jag har nästan alltid en bok liggandes bredvid sängen även om läsningen blir ytterst sporadisk. Med ”Snabba Cash” är det dock annorlunda. Jag kan helt enkelt inte sluta, jag måste bara veta hur det går för Mrado, Jorge och JW. Nu senast var bokskrället med i köket. Jag skulle bara läsa några sidor medan tonfisken så stilla förädlades i min stekpanna. Det slutade inte bättre än att morgondagens matlåda gick om intet, hela lägenheten luktar bränt och att jag kommer få ägna halva natten åt att spetta lös tonfisk med stämjärn och slägga från det som en gång var en stekpanna. Jag ska bara läsa lite först.

30-årskalas

Igår var jag på 30-årskalas. Mitt tredje någonsin på lika många år och det är antingen ett tecken på att jag har mogna kompisar, alternativt ett tecken på att jag inte längre är purfärsk själv. Den som igår bjöd in oss för att fira sin högtidsdag var den alltid lika gästvänlige H. Kalaset var en mycket trevlig tillställning med mat och dryck i långa banor.

Som jag tidigare nämnt och alltid kommer att påminna om så har ju även de ädlaste medaljer en baksida, så även denna fest. Då H var den första i kretsen av de närmaste att uppnå denna aktningsvärda ålder så har han även satt nivån på festerna. Jag har hört att sånt här har en tendens att eskalera i omfattning då ingen vill vara sämre än den föregående festfixaren. När nu H la ribban så högt kan det här i förlängning leda till att jag i egenskap av gängets yngling måste hyra ett plan till Bahamas för att inte framstå som ogin. Å andra sidan kanske inte mina vänner orkar med så vilda festligheter när den tiden kommer.

Tack H för ett trevligt kalas!

After Work

I ett försök att muntra upp mej efter gårdagens dystra verkstadsbesked så övertalade min flickvän mej att följa med på After Work på Blue Moon Bar. Jag har alltid hävdat att denna form av förströelse är till för de som inte har något jobb. De som har jobbat en hel vecka borde rimligtvis vara för trötta för att deltaga i dylika spektakel. Då jag inte var på mitt livs muntraste humör efter växellådshaveriet och inte alls kände för att umgås med andra människor så var övertalningsproceduren snarare en ren uttröttningsmetod än en stilstudie i argumentation. De motiveringarna som vägde tyngst var ändå när Carro berättade att man kunde sitta ute i stillheten och dricka öl och äta gratis buffé. När hon sedan kom hem från Wallinders med en chokladask till mej så hade inte ens jag samvete att säga emot längre.

Hungrig trött och grinig anlände jag till Blue Moon i sällskap med Carro och ett gäng vänner. Den stillhet som utlovats såg jag dock inte mycket av då det första jag möttes av var ett vrålande Cover-band. Att man skulle få sitta utomhus var även det en ren lögn då vi förpassades in i ett mörkt hörn med vår nyinköpta pilsner. Precis när min överläpp vidrörde skummet överst i mitt glas stormade en hel armé med Blue Moon-personal in och stal buffén mitt framför ögonen på oss. Just då tyckte jag att After Work var djävulens påfund.

Efter att Carro fixat en nachotallrik till mej och jag fått förtära några öl så svängde jag dock i min åsikt och det hela förvandlades till en mycket trevlig kväll i goda vänners lag. Jag tänkte inte på växellådor på flera timmar. Mer After Work åt folket!

Det totala haveriet

Igår förkunnades domen över min bil. Låt oss säga så mycket som att det inte är någon lättbotad åkomma det rör sej om. Växellådan har nämligen dragit sin sista suck. Trasiga bilar väcker alltid en vis lust att gå en klassisk bärsärk och denna gång utgjorde inget undantag, det var ingen munter man som kom hem efter gårdagens arbete. Enda lösningen för att åter få fordonet i brukbart skick är att låta den genomgå en mycket avancerad och kostsam transplantation, håller för tillfället på att söka efter lämpliga donatorer. Skulle operationens kostnad visa sej överstiga bilens värde så är kanske det enda alternativet att låta den gå i graven. Tänk då på att nästa gång ni köper en cykel, en låda spik eller en fliströja så kan det vara en reinkarnation av en Nissan Primera och således vara av ytterst tvivelaktig kvalitet.

Två gånger har jag varit ägare av en Nissan av ovanstående modell och lika många gånger har jag varit med om generalhaveri. Kan vara något att tänka på för er som går i bilköpartankar. Nästa bil jag köper skall vara ful, billig, envis och rysktillverkad. Återkommer med mer info.

Dags igen

Detta inlägg är en framtida påminnelse till mej själv inför nästa gång jag får för mej att genomföra ett bilköp. Efter alla dessa år av havererade motorer, trasiga bensinpumpar, spruckna framrutor, nerkörda kohagar och diverse kollisioner med småvilt så borde jag verkligen ha lärt mej att jag och bilar inte fungerar speciellt bra ihop. Dom går sönder i händerna på mej. Trots min relativt ringa ålder har jag ägt/förbrukat inte mindre än 6 bilar av mycket skiftande dignitet. Jag kan inte beskylla någon av dem för att ha fungerat direkt klanderfritt.

Vid varje kostsamt verkstadsbesök har jag intalat mej själv att nästa bil jag införskaffar ska vara så billig att jag vid eventuellt haveri med gott samvete kan överlämna den till en skrothandlare. Tyvärr glöms alltid detta bort och jag köper något halvdyrt skrälle som sett sina bästa år men ändå kostar en rund slant och som sedermera havererar.

Nu är det dags igen.

Min nuvarande bil, en Nissan Primera, har en längre tid högljutt klagat över någon slags värk i framvagnen. Då denna värk inte givit med sej och gnisslandena och stönandena blivet allt mer intensiva beslöt jag mig idag för att forsla honom till en bildoktor. Efter att symptomen förklarats för den overallklädde läkaren så förvandlades den lätt smutsige mannen till något som närmast kan liknas vid en domedagsprofet. Jag valde att inte lyssna på de fraser i vilka han nämnde kronor och ören men att döma av hans min så mår min bil ganska dåligt. Kanske så dåligt att det är dags för den att förvandlas till en låda spik. De behöll min Nissan över natten för observation då läget bedömdes som kritiskt. Då vi ännu inte fått alla provsvar kan vi fortfarande hoppas på att läget inte är fullt så allvarligt som först befarades. Den overallklädde mannen är mitt sista hopp och han har mitt fulla förtroende. Nu kan vi bara hålla tummarna.

P.S. Jag har haft en Nissan Primera tidigare, den generalhavererade en mörk natt mitt i den djupaste skog som kan tänkas. Man glömmer så fort.

Man upphör aldrig att förvånas

Eftersom jag inte kan räkna in mej själv i den skara som innehar den organisatoriska förmåga som krävs för att genomföra en storhandling så medför det att jag istället är en ganska frekvent besökare av de instanser som kallas snabbköp. På dessa ställen avsedda för inköp av dagligvaror finns vissa fenomen som aldrig kommer upphöra att förvåna mej och ett av dom är det här med köer.

När vi konsumenter fyllt våra vagnar och korgar med den föda vi för dagen finner mest attraktiv och plikttroget bockat av dom från våra noggrant upprättade inköpslistor ställer vi oss lydigt och snällt i kön i väntan på att få erlägga den avgift kassörskan avkräver oss. Där står vi, lugnt och sansat rättar vi in oss i det käppraka ledet av väntande människor. Skulle vi, ve och fasa, råka stöta till någon med våran korg/vagn så ber vi generat och försynt om ursäkt. Vad än värre är om två personer råkar komma ungefär samtidigt fram till kön. För att inte bli utpekad som en egoistisk köanarkist som burdust försöker tränga sej förre så måste det tydligt visas med en rad gester att man ställer platsen till förfogande om den andra parten anser sej ha rätt till den.

Då plötsligt händer det.

En ny kassa öppnas och själva Satan bryter lös. Horn växer ut, armbågar vässas, kundvagnar slås skeva, falukorvar flyger, människor springer, gamla och barn flyr i panik.

De tidigare så timida, lugnt köande människorna har på bråkdelen av en sekund förvandlats till hungriga hyenor som gör allt i jakten på den åtråvärda förstaplatsen i den nyöppnade kassan. Borta är all vett och sans, först ska man och det till vilket pris som helst. Från de bakersta leden forcerar fullastade vagnar fram och mejar ner allt som är i deras väg. Det är djungelns lag som gäller och ingen viker en tum. De som stått sist hamnar först, de som stått först hamnar i mitten och de som stod i mitten hamnar på akuten.

Denna galenskap måste få ett slut innan det tar en ände med förskräckelse. Jag ser det som handelns skyldighet att upprätta ett tydligt reglemente som noga anger vad som gäller i händelse av nyöppnad kassa och detta kvickt innan någon skadar sej allvarligt. Framförallt bör dessa regler införas så att jag slipper bli så fruktansvärt sur när någon som inte ens köat hälften så länge som mej får en gratisplats längst fram.

Vägstädning med ormkontakt

Som jag tidigare nämnt så spelar jag fotboll i IFK Heden. Igår hade vi vår seriepremiär hemma på Hedens IP. Då ett utförligt matchreferat finns att läsa på Hedens hemsida, som förövrigt finns länkad här på bloggen, så tänker jag inte fördjupa mej mer i det utan nöjer mej med att konstatera att matchen slutade oavgjort men med mersmak för oss i blåvitt.

Då vi grabbar i Heden är ett gäng mycket miljömedvetna killar så har vi en årligt återkommande tradition, vi städar dikeskanterna längs E 18 mellan Alster och Kroksvik. Nu är det dock inte enbart av välvilja vi genomför denna miljöinsats då även vissa monetära skäl föreligger.

Enligt överenskommelse så samlades de plikttrogna Hedenspelarna klockan 08.00 på Väserasta för dagens bestyr. En dag som skulle visa sej innehålla långt fler spänningsmoment än kalkylerat.

Jag och min städkompis Ulrik hade knappt kommit en halv kilometer då vi åkte på våran första pulshöjare. Plötsligt hördes ett mystiskt ljud vilket efterföljdes av att ett bildäck kom farande i 100 knyck, studsade mitt i mellan mej och min kollega för att sedan fortsätta över viltstängslet och vidare cirka 150 meter ut på en åker. Detta däck agerade föråkare till en bil som strax efteråt kom åkandes på underredet och lyckades stanna precis i vägkanten. Vi konstaterade kort att det kunde ha gått riktigt illa och fortsatte sedan vårat plockande bland ölburkar, McDonaldspåsar, övningskörningsskyltar och döda grävlingar. Nu var det inte dom döda djuren som skulle orsaka de värsta överraskningarna utan de levande.

Jag har nämligen en extrem fobi för ormar. Tyvärr för min del så verkar dikeskanterna med sina stenrösen och sitt decimeterhöga gräs utgöra en mycket trivsam biotop för dessa krabater och den första reptilkontakten lät inte vänta på sej.

Jag hade siktat in mej på ett skräp som jag beslutat mej för att avlägsna från naturen och skulle precis greppa det när jag insåg att skräpet var under hårdbevakning av Nordeuropas förmodligen största, argaste och hungrigaste huggorm. Denna insikt fick mej att slå världsrekord i den något udda sport som kallas vrålande längdhopp utan ansats.

Då jag vet att denna ringlande avart av animaliskt liv är fridlyst och inte heller är helt säker på att lagen om nödvärn i kontakt med rovdjur kan åberopas i dessa fall så tänker jag inte redogöra för de metoder som användes för att få ormen att flytta på sej utan meddelar istället med viss stolthet att jag till slut vann slaget om skräpet.

Sammanlagt räknades inte mindre än fyra närkontakter med dessa ryggradslösa kräk, vart och ett i kombination med gutturala avgrundsvrål och vilt fäktande. Det kommer att bli många mardrömmar en tid framöver.

Egentligen så skulle jag behöva träffa en psykolog efter dagens alla ormobservationer men jag nöjer mej med det billigare alternativet, mjöd och lettländsk vodka.

Bland det dummaste jag hört!

Följande inlägg är en gåva till er som inte fick nog av dumheter när jag presenterade en lista inom ämnet. Anledningen till att denna dumhet inte kvalificerade sej är att jag inte med 100 % säkerhet kan garantera dess sanningshalt. Det är alltså upp till var och en att välja om ni vill tro på historien eller inte. Själv tror jag benhårt på den då jag hört den från en mycket trovärdig källa samt att det blir mycket roligare om man väljer det alternativet.

Den person som enligt sägnen skulle ha utfört denna dumhet är bror med en mycket känd hockeyspelare och har även själv haft en karriär på elitnivå. Då jag varken vill bidra till förtal eller riskera att peka ut någon oskyldig så väljer jag att kalla honom ”Bengt”.

Tidpunkten för det inträffade är en midsommar någon gång på det tidiga 90-talet. Mobiltelefonin är fortfarande i sin linda och betraktas som en modernitet samtidigt som den, i vissas anseende, betingar ett visst värde i form av statussymbol, vår gode Bengt är en av de som anser detta. Därför är det med stolthet han medfört sin ögonsten till Leksand och den midsommarfest han är där för att besöka i tron att hans telefon ska rendera mycket beundran och nyfikenhet.

När festen förlöpt en stund plockar Bengt fram telefonen och placerar den lite lämpligt synlig framför sej på bordet.

Förmodligen ådrar inte telefonen sej exakt så mycket uppmärksamhet och beundran som Bengt räknat med och hans från början diskreta försök att få övriga festdeltagare att uppmärksamma hans fina ägodel övergår till mer och mer yviga och desperata gester. Efter en stund är det någon av festdeltagarna som tröttnar på Bengts något skrytsamma förhållande till sin nalle och påtalar för honom att det minsann inte ringer speciellt mycket i telefonen. Bengt tittar då lite nedvärderande på mannen ifråga och utbrister: -Men hallå, hur många vet att jag är i Leksand då??

Som sagt, mobiltelefonin var i sin linda men man behövde inte heller på den tiden slå något riktnummer. Detta borde Bengt kanske ha haft vetskap om i form av ägare till en.

Är producenten full

Halvtid mellan Milan och United och jag kan inte låta bli att påtala detta ständiga irritaionsmoment. Varje gång jag ser en champions League match så är det samma fråga som väcks. Är producenten full?
Nu kanske ni tror att det är min bitterhet över den nuvarande ställningen som får mej att börja attackera den stackars producenten men icke. Det är samma sak, match efter match. Jag pratar förstås om det förbannade vevandet av repriser. Jag har absolut inget emot repriser under spelavbrott men när man envisas med att visa slowmotionklipp över misslyckade inlägg eller jublande supportrar samtidigt som spelet fortgår blir jag sur på riktigt. Visa höjdpunkterna i halvtid, när spelare ligger och vrider sej i gräset , efter matchen, imorn eller när fan som helst utom under spelets gång. Om det nu skulle visa sej att producenten är nykter men bara ovanligt kär i sin reprismaskin så skicka hem honom omedelbart och låt honom ta helvetesmaskinen med sej.

Nu ska jag ta en kvarting dyr whiskey för att lungna mina nerver inför den stundande mirakelvändningen!

Tocken helg

Då jag vet att inte alla besökare av denna blogg är av värmländsk härkomst vore det kanske på sin plats med en förklaring av den något dialektalt klingande rubriken.

Uttrycket ”tocken” används i det värmländska språket som ett substitut till orden ”vilken” eller ”den”, i detta fall det förstnämnda. ”Tocken” används också i avsikt att rationalisera bort eventuella superlativ vilket ger ovanstående rubrik en innebörd i stil med ”vilken fantastiskt helg” vid en korrekt översättning till svenska. Då hoppas jag att allt är glasklart och att vi har rett ut eventuella språkförbistringar samtidigt som jag ödmjukt konstaterar att bloggen nu även verkat för fortbildning, språkutveckling och integration.

Helgen, som för min del alltid börjar på en lördag, inleddes på den tidigare inslagna vägen då jag åter intog skepnaden av råbarkad skogshuggare och sysselsatte mej några timmar med min hobby vedklyvning. Då jag tröttnat på detta bytte jag kostym och iklädde mej rollen som vild motorcyklist och satte kurs mot Jönköping i syftet att hälsa på min flickvän. Jag kan för övrigt ha skrivit historia som den förste biker någonsin att transportera en balklänning samt en innebandyklubba 25 mil på en offroadhoj. Välbehållen men frusen kunde jag vid ankomsten konstatera att både klubba och klänning klarat sej intakta trots den något omilda behandling de fått utstå vid packningsförfarandet.

I Jönköping har jag ägnat mej åt sådant som man skall göra när man är på främmande ort så som att mingla med lokalbefolkningen, gått på fester, fikat på staden, förklarat varför jag pratar så konstigt, spelat minigolf samt givetvis förärat min favoritrestaurang Meza med ett par besök.
Kort sagt: Tocken helg!

Nu ska jag ta en matsked billig Whiskey för att lugna mina nerver inför den stundande bataljen mellan Milan och Man United. Vinst för United eller oavgjort och ärevarvet runt Norrstrand med omnejd ligger nära till hands.