Vägstädning med ormkontakt

Som jag tidigare nämnt så spelar jag fotboll i IFK Heden. Igår hade vi vår seriepremiär hemma på Hedens IP. Då ett utförligt matchreferat finns att läsa på Hedens hemsida, som förövrigt finns länkad här på bloggen, så tänker jag inte fördjupa mej mer i det utan nöjer mej med att konstatera att matchen slutade oavgjort men med mersmak för oss i blåvitt.

Då vi grabbar i Heden är ett gäng mycket miljömedvetna killar så har vi en årligt återkommande tradition, vi städar dikeskanterna längs E 18 mellan Alster och Kroksvik. Nu är det dock inte enbart av välvilja vi genomför denna miljöinsats då även vissa monetära skäl föreligger.

Enligt överenskommelse så samlades de plikttrogna Hedenspelarna klockan 08.00 på Väserasta för dagens bestyr. En dag som skulle visa sej innehålla långt fler spänningsmoment än kalkylerat.

Jag och min städkompis Ulrik hade knappt kommit en halv kilometer då vi åkte på våran första pulshöjare. Plötsligt hördes ett mystiskt ljud vilket efterföljdes av att ett bildäck kom farande i 100 knyck, studsade mitt i mellan mej och min kollega för att sedan fortsätta över viltstängslet och vidare cirka 150 meter ut på en åker. Detta däck agerade föråkare till en bil som strax efteråt kom åkandes på underredet och lyckades stanna precis i vägkanten. Vi konstaterade kort att det kunde ha gått riktigt illa och fortsatte sedan vårat plockande bland ölburkar, McDonaldspåsar, övningskörningsskyltar och döda grävlingar. Nu var det inte dom döda djuren som skulle orsaka de värsta överraskningarna utan de levande.

Jag har nämligen en extrem fobi för ormar. Tyvärr för min del så verkar dikeskanterna med sina stenrösen och sitt decimeterhöga gräs utgöra en mycket trivsam biotop för dessa krabater och den första reptilkontakten lät inte vänta på sej.

Jag hade siktat in mej på ett skräp som jag beslutat mej för att avlägsna från naturen och skulle precis greppa det när jag insåg att skräpet var under hårdbevakning av Nordeuropas förmodligen största, argaste och hungrigaste huggorm. Denna insikt fick mej att slå världsrekord i den något udda sport som kallas vrålande längdhopp utan ansats.

Då jag vet att denna ringlande avart av animaliskt liv är fridlyst och inte heller är helt säker på att lagen om nödvärn i kontakt med rovdjur kan åberopas i dessa fall så tänker jag inte redogöra för de metoder som användes för att få ormen att flytta på sej utan meddelar istället med viss stolthet att jag till slut vann slaget om skräpet.

Sammanlagt räknades inte mindre än fyra närkontakter med dessa ryggradslösa kräk, vart och ett i kombination med gutturala avgrundsvrål och vilt fäktande. Det kommer att bli många mardrömmar en tid framöver.

Egentligen så skulle jag behöva träffa en psykolog efter dagens alla ormobservationer men jag nöjer mej med det billigare alternativet, mjöd och lettländsk vodka.