Pantpanik

Upptäckte idag till min stora förtvivlan att antalet tomburkar som förvaras under min diskbänk börjar närma sej det högsta gränsvärde som utrymmet tillåter. Det börjar således bli dags att gå och panta. Som vän av ordning samt naturmänniska vill jag givetvis dra mitt strå till stacken och se till att dessa förpackningar åter blir en del av kretsloppet. Nu finns ett problem. Jag hatar att panta!

För det första så är det jävligt tråkigt.

För det andra brukar inte den vrå av livsmedelsbutiken avsedd för ändamålet vara en speciellt trevlig plats. Doften av gammal öl, bakfylla och ångest ligger tät som Lützen-dimman och allt man råkar stöta i visar sej vara klibbigt. Det är ju inte direkt som att kliva in i en tvättmedelsreklam när man kommer släntrandes med sin plastkasse.

För det tredje så finner jag det något genant då jag är något osäker på hur jag som burkpantare betraktas i andras ögon. Kommer dom se mej som en gniden snåljåp, en suput eller som den rättskaffens miljökämpe jag egentligen är. Jag vill ju verkligen inte att folk ska tro att jag gör det av monetära skäl, att jag packar min Nissan full av burkar och spenderar en halvtimma framför en klibbig, ölstinkande apparat som tillslut skriker högt av missnöje och mättnad för en blygsam ersättning på 13 kronor.

Att den ekonomiska vinningen sällan blir större beror såklart på att de flesta av burkarna är tyska bagageluckeöl och att det aluminiumet inte anses lika ädelt av den burkätande maskinen.

Den enda lösning jag kan komma på som skulle få folk att inse att jag gör det för miljön är tidskrävande men genial. Jag får helt enkelt spara ut en hästsvans, odla ett bockskägg, klä mej i en T-shirt färgad med klorofyll samt inhandla en volkswagenbuss med påmålade blommor. Jag borde då ställas utom allt rimligt tvivel på att min insats är enbart för miljön.

Eller så kan jag kanske be någon annan. Jag lovar att den som hjälper mej med detta oavkortat ska få behålla halva ersättningen som göromålet genererar. Man är ju inte snål.