En svart dag

Det är med fuktig blick, tungmod och sorg i hjärtat jag skriver detta inlägg. Jag måste nämnligen härmed meddela att Norrstrand inte längre är en trygg plats att vistas på. Denna förrut så trivsamma och oskyldiga stadsdel har förändrats till ett näste för brott och okynne. Borta är känslan av sammanhållning och gemenskap. Kvar finns bara minnen från den tid då människorna log mot varandra och utbytte vänliga hälsningsfraser. Numera utbytts bara skeva leenden och misstänksamma blickar. Hela tiden tvingas jag se mej över axeln. Ett hemskt brott har nämligen skett.

Min cykel har blivit stulen.

Denna trogna klenod och följeslagare som jag upplevt så mycket tillsammans med, en gång cyklade vi ända till Örsholmen. Det transportmedel jag nyttjat så gott som årligen sen 2001 är borta. Även om användningen varit tämligen begränsad sedan 2005, då jag tappade bort nyckeln till låset som den satt förankrad i lyktstolpen med, så har den ändå alltid funnits där. I ur och skur har den stått där, trogen och beredd. Den hade tillbringat så mycket tid vid sin lyktstolpe att den på senare tid börjat utgöra en del av stadsbilden. Därför är detta inte enbart ett brott mot mej utan mot alla på hela Ulvsbygatan. Eventuellt kan det även vara ett brott mot kulturminneslagen.

Hur kunde detta ske? Vem stjäl en cykel utan sadel, med ihoprostade växlar och däck utan luft?