Dags igen

Detta inlägg är en framtida påminnelse till mej själv inför nästa gång jag får för mej att genomföra ett bilköp. Efter alla dessa år av havererade motorer, trasiga bensinpumpar, spruckna framrutor, nerkörda kohagar och diverse kollisioner med småvilt så borde jag verkligen ha lärt mej att jag och bilar inte fungerar speciellt bra ihop. Dom går sönder i händerna på mej. Trots min relativt ringa ålder har jag ägt/förbrukat inte mindre än 6 bilar av mycket skiftande dignitet. Jag kan inte beskylla någon av dem för att ha fungerat direkt klanderfritt.

Vid varje kostsamt verkstadsbesök har jag intalat mej själv att nästa bil jag införskaffar ska vara så billig att jag vid eventuellt haveri med gott samvete kan överlämna den till en skrothandlare. Tyvärr glöms alltid detta bort och jag köper något halvdyrt skrälle som sett sina bästa år men ändå kostar en rund slant och som sedermera havererar.

Nu är det dags igen.

Min nuvarande bil, en Nissan Primera, har en längre tid högljutt klagat över någon slags värk i framvagnen. Då denna värk inte givit med sej och gnisslandena och stönandena blivet allt mer intensiva beslöt jag mig idag för att forsla honom till en bildoktor. Efter att symptomen förklarats för den overallklädde läkaren så förvandlades den lätt smutsige mannen till något som närmast kan liknas vid en domedagsprofet. Jag valde att inte lyssna på de fraser i vilka han nämnde kronor och ören men att döma av hans min så mår min bil ganska dåligt. Kanske så dåligt att det är dags för den att förvandlas till en låda spik. De behöll min Nissan över natten för observation då läget bedömdes som kritiskt. Då vi ännu inte fått alla provsvar kan vi fortfarande hoppas på att läget inte är fullt så allvarligt som först befarades. Den overallklädde mannen är mitt sista hopp och han har mitt fulla förtroende. Nu kan vi bara hålla tummarna.

P.S. Jag har haft en Nissan Primera tidigare, den generalhavererade en mörk natt mitt i den djupaste skog som kan tänkas. Man glömmer så fort.