Cykling och hästmedicin

Idag kom ännu ett bekännande om dopning inom cykelsporten då tysken Erik Zabel snyftade ut sin berättelse framför kamerorna.

Alla som blev förvånade räcker upp en hand.

Jag undrar hur många ni är som nu sitter framför era bildskärmar med handen ovanför huvudet. Nu menar jag inte att jag i elva års tid gått omkring och misstänkt just herr Zabel för dopning utan jag menar det faktum att cyklister använder otillåtna preparat.

De ansträngningar och de tider som dessa idrottsmän presterar under tävlingar som Tour de France och Giro de Italia är helt enkelt inte mänskliga att klara av utan några dundervitaminer och jag tror att mörkertalet är oändligt stort. Vilka ämnen som används idag och som inte går att spåra kommer upptäckas om 10 år?

Man kan ställa sej många frågor kring dessa händelser: Hur kunde dom? Vad tänkte dom? Varför? och så vidare. Den kanske enklaste att besvara är den sistnämnda. Ära, berömmelse och pengar förstås. Den uppenbara följdfrågan torde då bli om man verkligen kan känna sej som en äkta vinnare om man vet att man har fuskat? Det givna svaret borde vara ett rungande nej. Samtidigt har jag aldrig sett en fotbollsspelare gråta ut i en intervju efter att ha överdrivit en situation med syftet att skaffa laget en straff eller frispark.

Nu bör jag kanske förtydliga att jag absolut inte försvarar dopning och jag vet att det är en hård jämförelse att likna filmningar vid att smörja sej på EPO och hästmedicin men om man ska se krasst på det hela, fusk som fusk.¨

P.S Ni som har händerna uppe kan ta ner dom nu