Artbestämning av motorcyklister

Är precis hemkommen från en mindre motorcykelfärd i isande kyla och snålblåst, lite skrämmande med tanke på att junis ankomst står för dörren. Sitter med stelfrusna fingrar och rosiga kinder och tycker att allt ändå är underbart. Motorcykelfärder har ofta den inverkan på mej.

Jag har förstått att de som inte är inbitna motorcyklister tycks ha svårt att förstå denna passion för att färdas på tvåhjuliga fordon utan bälte och tak. För min del handlar det mycket om närheten till naturen. Bilar är ett transportmedel, hojar är upplevelsemaskiner. Istället för att färdas genom ett landskap så blir man en del av det då man uppfattar ljud och framför allt dofter, på både gott och ont, på ett helt annat sätt. Dessutom är det en enorm frihetskänsla att kunna ta sej fram på ställen där fyrhjuliga plåtlådor går bet, detta medför att man upptäcker platser man annars aldrig hade fått uppleva.

Vi MC-åkare är ett speciellt släkte och även om vi har passionen för tvåhjulingar gemensamt så finns ändå en rad falanger inom detta intresse. För er som inte har ett A på erat körkort skall jag här redogöra för de olika gruppernas specialiteter och egenheter. Ni inbitna bikers kan läsa och se om ni känner igen er.

Custom- åkaren

Innehar en cykel med lång framgaffel vilket gör att föraren sitter mycket bakåtlutad. Fordonet glänser ofta av krom och annat onödigt pynt. De attribut som utmärker denna fraktion är att de ofta ikläder sej skinnställ med fransar samt ett vildvuxet skägg. Ljudet från hojen påminner mycket om en fiskebåts lugna tuffande då de sin vana trogen glider fram i stillsamma 50 km/h, att de sällan kör fortare beror på att skägget kan hamna i oordning samt att cykeln kan bli lortig. I allmänhetens ögon profilerar dessa åkare den klassiska knutten. Custom-åkare drömmer innerst inne om ett liv som kapten på en räktrålare och spenderar mer tid på att polera sin cykel än att framföra den i trafik

Sport-åkaren

Syns oftast i framstupa läge över sin egen bensintank då de viner förbi i 200 knyck på en bred motorväg. Skyddsställ i gälla neonfärger samt ett strömlinjeformat skägg är ett måste för dessa adrenalinjägare som tycker att vind i ansiktet, doften av bränt gummi och asfalt är det bästa som finns. Vill innerst inne vara roadracingproffs och har affischer med Valentino Rossi hängandes i garaget eftersom de inte får ha dem i sovrummet för sin fru.

Offroad-åkaren

Detta är den grupp som jag bekänner mej till. Raka i ryggen färdas vi med våra grovmönstrade däck, helst på så små vägar som möjligt. Grus är det bästa vi vet och målet är att få sladd i varje kurva, den yttersta euforin uppnås dock först när vi hittar ett hål med lera där vi kan dränka våra cyklar. Istället för skägg så pryds våra ansikten av gyttja och vårt motto lyder ”All smuts är av godo”. Här kan misstänkas att motorcykeln är ett attribut för avsaknaden av en sandlåda i barndomen, i mitt fall beror det på något annat då jag mej veteligen faktiskt hade en sandhög att roa mej i när jag var en knodd.

Touringåkaren

En tung cykel avsedd för långturer eller rättare sagt: En skinnfåtölj på hjul. Kläderna skall vara bekväma och helst skall hjälmen vara utrustad med stereo. Antalet packväskor är så många att man lätt kan få uppfattningen att man befinner sej i lastutrymmet på ett flygplan.

Om ni inte har körkort för att framföra en båge så kan samma motorcykelkänsla uppnås genom att man sliter ut passagerarsättet i en Fiat Uno, sätter familjen bak och vevar ned rutorna.

***

Hoppas att ni icke MC-åkare nu har fått en uppfattning om de olika arter av bikers som rör sej på våra vägar.

Till er motorcyklister: Hoppas att kan indentifiera er med någon av ovan nämnda typer. En sak till: Tänk på att alla bilister är galna och att de gör allt för att köra på er!