Sommaren är kort...

Den rubricerade frasen är förmodligen en av de mest välanvända vi besitter i vår vokabulär. Lika uttjatad som sann och trots att alla innerst inne vet den digra sanningshalten i påståendet måste vi upprepa det ibland. Kanske är det en försvarsmekanism, för att påminna oss själva om att denna årstid är här på ett temporärt besök.

Det är annars lätt att glömma det precis när lokföraren bromsat in tåget med beteckning sommaren och fått det att stanna på stationen Sverige. Vi har stått huttrandes på perrongen så länge med blicken mot fjärran och ställt oss frågan varför det kommer så sent, trots att just detta tåg befriats från det statliga järnvägsmonopolet.
Även om vi skönjat vibrationerna i rälsen i form av islossning och tussilago är det först nu vi vågar tro på det.
Förväntansfulla står vi och räknar in vagnarna med dess innehåll, där trängs grillade fläskfiléer, hängmattor, semester, en bra bok, kvällsdopp, en brasa, trekvartsbyxor och sena kvällar med en liten man som kan spela gitarr. Där finns också knott, bonnbränna, huggorm, snokorm, annan orm och bottennapp men det låtsas vi inte om, vi tar det goda med det onda.

Tåget är så oändligt långt med alla vagnar vi ska provsitta att vi inte ser vart det slutar. Då är det lätt att hänföras av skimären att det inte finns något slut. Då är det lätt att glömma rubriceringen, just det faktum att sommaren är kort.

Mest spännande är kanske de sista vagnarna, där vi inte ser innehållet. Alla bär vi på en önskan om vad de ska innehålla. Det kan vara gammelgäddan som ska luras, en förälskelse, ljumma kvällar vid en sjö eller en medalj som bevisar att man klarat en tävling som man måste vara lite lätt sinnesförvirrad för att ställa upp i.

Tåget drar dock inte med sig enbart vagnar av första klass. Där finns också de vagnar som bär på krav, förpliktelser, stress och måsten. Det är så mycket man ska hinna med eftersom sommaren är, just det, kort. Allt roligt man måste göra, alla människor man vill träffa, alla varma dagar man vill ta vara på, sedan måste man ju skynda sig att vila också,

Ibland kan jag känna en naiv önskan om att sommaren skall vara som de var i min barndom. De sommrar då ett bekymmerslöst gossebarn, som aldrig hade hört talas om projektmarginal, värnskatt och lågkonjunktur, vaknade varje morgon och gjorde vad som föll honom in.

Det var de sommrar då solen alltid tycktes lysa och sommaren inte alls kändes kort. Lika utopisk som min önskan är, lika vanföreställd är den förmodligen. Troligtvis var inte ängarna så gröna som jag minns dem, förmodligen var jag inte lika outtröttlig som jag tror och helt säkert regnade det också ibland. Jag antar att tidens tand har polerat och förskönat minnena så som tidens tand gärna gör.
Likväl saknar jag den gossen och undrar när det hände, när förvandlades han till en något äldre och än mer förvirrad gosse och när framkallades den groende rädslan för ledighet med den rastlöshet som det kan innebära att vara tillfälligt friställt från sina göromål.

Det är så lätt att sommaren blir ett fiasko.
Att ångvisslan plötsligt ljuder och att tåget med ett stånkande ljud försätts i rörelse utan att gammelgäddan fångades, utan förälskelsen och med både fläskfiléer och ädla medaljer kvar i lasten. Och där står vi, med våra brustna illusioner och toppluvorna så djupt neddragna att man snarare anar än ser våra ögon som tårade ser den sista vagnen tyna bort i horisonten samtidigt som vi tänker att nästa sommar, då minnsann ska inget bli som förr.

Fast innerst inne vet vi att även nästa år är sommaren kort...

Dumt, jättedumt...

Ibland blir det inte riktigt rätt.
Det händer titt som tätt att jag misslyckas med saker.
Jag tycker det är viktigt att delge mina medmänniskor om när saker inte går som planerat så att andra kan lära av mina misstag.

Ibland uppstår också tillbud, med det avses att det var rikigt nära att gå käpprakt åt helvete men att det löste sig. Det är av tillbuden man kan lära sig allra mest.

Förra veckan uppstod ett sådant tillbud i samband med att min kalsongblå tjänstesaab skulle få en dieselpåfyllning.

Dagen till ära var jag som vanligt lite försenad när lampan som har till livsuppgift att varsla om låg bränslenivå inte längre gick att ignorera. Enligt färddatorn skulle jag ta mig fem mil på det kvarvarande tankinnehållet. Då jag hade tio mil till mitt mål med resan insåg jag trots min ringa skolning att det inte skulle räcka.

Som en oas i en torftig öken tornade då en mack upp sig i horisonten. Efter en snabb manöver stod jag för att med växande irritation betrakta hur långsamt pumpen arbetade i sina ansträngningar att förse min bil med energi. Strax innan tankningen är till ända ringer min telefon och jag svarar. Pumpens räkneverk stannar varpå jag betraktar tankningen som slutförd, sätter mig i bilen med telefonen i örat och börjar så sakteliga att rulla framåt.

Plötsligt drabbas jag av insikten att något inte står rätt till, att jag glömt något väsentligt göromål.
Jag insåg att en av sakerna jag åsidosatt var att erlägga betalning. Än mer prekärt var det faktum att slangen fortfarande var ansluten till bilen, en snabb blick över axeln räckte för att konstatera att slangen började se väldigt lång och väldigt tärd ut. Som tur var hann jag stanna innan bristningsgränsen överskreds men med tanke på hur fiolsträngslik slangen var i just det ögonblicket så kan marginalerna till en veritabel katastrof inte ha varit stora.

Det var en ödmjuk Ekblom som med blicken i marken och ena foten blygt skrapandes i klinkersgolvet med ostadig röst framförde meningen "Diesel på trean" till damen i kassan. Jag vet inte om hon uppfattat vad som minuter tidigare varit nära att ske men om hon gjort det dolde hon det på ett mycket förtjänstfullt sätt.

Kan tänka mig att jag hade fått utstå en hel del lustifikationer från mina kollegor om jag hade parkerat utanför kontoret med tre meter slang hängandes ut ur sidan på bilen.

Hade kanske också haft en del att förklara för rättsväsendet på temat stöld och allmänfarlig ödeläggelse.

Dagen efter kvällen före

Det är dagen efter kvällen före med allt vad det innebär. Ytterligare en vecka har passerat och därmed har också högtiden midsommar lagts till handlingarna för i år.
Dagarna, veckorna och även månaderna passerar med en ryslig fart.


Trots gårdagens målsättning att firandet skulle bli av försiktigare karaktär så har mitt handlande straffats hårt och brutalt och produktionsnivån idag har varit väldigt låg. Har väl i ärlighetens namn inga större pretantioner att förändra detta till det bättre men den bensinmacksinköpta colan som pryder mitt vardagsrumsbord skänker hopp om återhämtning och överlevnad.

Tror att midsommardagen i gott sällskap med nyårsdagen är en av de mest stillsamma dagarna i merparten av de svenska folkhemmen.


Under veckan som gått har en hel del trevligheter hunnits med, bland annat styrelsemötet på okänd och avlägsen ort för trion Den Onde, Den Gode och Den Fule. Tyvärr drabbades den normalt sett så drivande och rastlöse medlemmen Den Gode av någon slags farsot vilket gjorde att han tillbringade större delen av helgen sovandes utstöttande märkliga gutturala läten. Han var dock pigg nog att kunna dokumentera mitt och Den Ondes dopp i den minst sagt svalkande Fryken som underligt nog med tanke på den upplevda temperaturen åtminstone var isfri.

Annars såg Den Gode mest ut så här då han enligt egen utsago var sjukligt sjuk:

***

Det är idag fem veckor kvar till Kalmar Järnman. Fem veckor utan vin, kvinnor och sång för att försöka hitta något som liknar en formtopp. Folk brukar fråga om jag är nervös, hur träningen går och vad jag ska göra sen.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt nervös, går det så går det, går det inte får jag göra det igen, svårare är det inte. Träningen känns bra även om det givetvis finns saker jag hade kunnat göra annorlunda, längre och hårdare. Framförallt hade det kännts mycket tryggare att inte vara värdelös på att simma.

***

Förövrigt bör förtäljas att Ingenjören och hans hustru i veckan blivit husägare. Jag lyfter på hatten och framför mina gratulationer även om det är med blandade känslor. Är aldrig roligt när människor man uppskattar att umgås med flyttar längre bort.

***

Känns skönt att inte ha någon inplanerad semester utan att istället kunna vara lite spontanledig när jag känner för det.

Den Onde, Den Gode och Den Fule drar till skogs

I helgen lämnar den rubricerade trion staden och dess frestelser och beger oss norrut. Målet med resan är Värmlands nordligare delar där Den Onde är i besittningen av en sommarstuga så ensligt belägen att man inte ens kan höra hemglassbilen och där björnarna går så tätt att man får bända isär dem med kofot för att ta sig fram.
Dit åker han ibland när han känner sig som mest introvert och bedriver ensamhet och ålderdom. I helgen har dock jag och Den Gode fått den ärofyllda förmånen att få följa med.

Med oss tar vi våra fiskespö och som gardering även en kasse mat i händelse av begränsad fiskelycka. Innehållet i matpåsen har jag fått stränga order om att inte lägga mig i och jag ska tydligen också hålla mig borta då inköpen ska ske eftersom de andra anser att jag inte gör någon som helst nytta i en mataffär, vad de menar med det förstår jag inte riktigt.

Jag och Den Onde lägger också ner våra våtdräkter i den personliga persedelpåsen för att kunna ta oss en stärkande simtur. Den Gode avstår dock simningen då han tycker att det är lite kallt i vattnet, dessutom tror jag att han innerst inne är lite rädd för att någon gädda ska bita honom

Jag väljer att publicera en favorit i repris från vår förra strapats. Bilden är tagen under vår toppattack på Storsylen strax innan vi fick avbryta på grund av att Den Gode gärna ville gå tillbaka till baslägret.

Om någon har glömt hur det gick till när en fegade ur kan ni läsa det här

1000 glas, anatomiska håligheter och Vuvuzelor

Oavsett hur idrottsintresserad man är tror jag knappast någon kan ha undgått att den hårda vägen få erfara vad en Vuvuzela är. Om det mot förmodan gått någon förbi skall jag här verka lite i fortbildande syfte och delge er möjligheten till lite personlig förkovran: Vuvuzelan är en slags trumpet, möjligtvis i det ädla materialet plast, som med stor iver och entusiasm trakteras flitigt på VM-arenorna i Sydafrika. Till vissas glädje och till andras stora förtret.
Hur det upplevs bland spelarna är jag osäker på och jag har heller ingen egen erfarenhet i ärendet då fenomenet ännu inte är speciellt utbrett i de värmländska gärdsgårdsserierna.

Åsikterna angående trivselfaktorn i det mistlursliknande brölet går vida isär bland TV-tittarna. Jag har hört de som tycker att de är ett piggt och stämningshöjande inslag. Jag har också hört folk utrycka sig i ganska hårda ordalag att de anser att varje Vuvuzelaägare borde stoppa upp instrumentet i lämplig anatomisk hålighet där solen sällan, eller nästan aldrig, lyser och där låta den förbli.

Själv blev jag idag lite sugen på att köpa en egen Vuvuzela när jag via en artikel i Aftonbladet hittade ett företag som saluför produkten. Jag vill här förtydliga att det tänkta användningsområdet är att tuta lite i den med ojämna mellanrum och inte det andra tillämpningsalternativet som presenterades i stycket ovan för det tycker jag låter obekvämt.

Skulle vara lite kul att ha en hängandes på kontoret som jag i den arla gryningen kunde blåsa till revelj i. Jag skulle också på rent okynne kunna tuta lite i händelse av att jag skulle få tråkigt men med tanke på att jag är lika musikalisk som en cirkelsåg bör jag kanske låta bli. Risken är överhängande att mina kollegor tillslut skulle attackera mig med hålslagare, häftapparater, tipex och andra kontorsattribut som med fantasi kan användas som tillhyggen.

***
Förövrigt låg idag bordsplaceringen till Daniel och Victorias bröllop som förstanyhet på tidigare nämnda kvällstidnings webbplats. Jag undrar om det finns något i hela världen som jag bryr mig mindre om än vilka som sitter var och varför de gör det. Jag är fortfarande irriterad över att folket, alltså till viss del jag, skänkt 1000 glas till brudparet för ett styckpris av 400 kronor.
För det första: Vad ska de med så jäkla många glas till?
För det andra: Jag tror det hade varit monetärt fördelaktigt att införskaffa glasen på IKEA istället.
Dessutom är jag sur och tar det som en personlig förolämpning mot min fantasi och smak att jag inte rådfrågades när presenten skulle införskaffas.
Överväger att med hjälp av förra årets inkomstdeklaration och diverse matematiska formler ägna kvällen åt att räkna ut hur mycket av min surt taxerade förvärvsinkomst som gått till gåvan, be dem stryka mitt namn från kortet som jag antar medföljde och kräva slantarna tillbaka.
Då kan jag köpa en Vuvuzela för pengarna istället.

Mycke nu...

Stadslopp, träning, femtioårskalas, okontrollerad skrattattack, studentfirande, fotbollsmatch, Bluemoonbesök och diverse andra trevligheter har alla bidragit till att uppdateringsfrekvensen blivit lite lidande. Detta är dock inget jag ligger sömnlös över utan ni få men tappra läsare får helt enkelt hålla er till tåls.

Stadslopp
Årets stadslopp gick inte alls som planerat och när min flackande blick lyckades urskilja den gigantiska klockan ovan mållinjen som tornade upp sig i horisonten kändes den tillryggalagda milen som ett veritabelt praktfiasko. Med lite distans till det hela känns det ändå ganska okej, målsättningen var 39.30 men en alltför optimistisk öppning, hårda yttre förutsättningar och en kroppshydda som för dagen inte visade något som helst intresse för ett smärtfritt samarbete gjorde att jag kroknade betänkligt efter sex kilometer. Sista två kilometrarna blev en stillstudie i smärta och bedrövelse och jag istort sett hasade mig i mål med tänderna på tiden 40 minuter och tre sekunder.

För att lindra bedrövelsen över misslyckandet beslutade jag, Den Onde och Greven oss för att bedriva manlighet genom alkoholförtäring och fotbollstittande. Kvällen avrundades på Blue Moon vilket resulterade i att undertecknad höll sig inom en tvåmetersradie från soffan hela söndagen i sällskap med Den Onde, Den Gode och Lenin som förärade det Ekblomska residenset med sin närvaro.

Fotbollsmatch
Nästintill återhämtad efter helgens bravader var det således dags för årets tredje fotbollsmatch. Denna gick av stapeln i Sörby, en urskogsby belägen 9 kilometer från byn som såg mig födas och oceaner från vuvuzelor, skönlir och VM-status.

Efter en bedrövlig första halvlek med underläge 2-0 fullkomligt exploderade vi och gjorde 7 raka mål i andra akten. Undertecknad blev, liksom förra matchen, tremålsskytt. Det snyggaste var det första då jag tog en löpning på 80 meter, hann in framför min motståndare och med ett distinkt avslut slog bollen i mål bakom en chanslös målvakt. Enda smolket i den annars så skinande glädjebägaren var måhända att det skedde i egen bur, men va fan, mål som mål.

En gratis spade

Det blå tåget, IFK Heden, fortsätter att ånga på i division VII central. Tre nya poäng inkasserades igår då Fagerås 2 kom på besök till Hedens IP. Trots att gästerna var i serieledning inför matchen lyckades vi besegra dem med hela 6-2.

Undertecknad fick uppleva den beryktade ketchupeffekten och lyckades snubbla in hela tre bollar i motståndarnas nät, det händer inte varje dag.



Förövrigt fortsätter reklammailen att strömma in, vad har hänt?
Idag fick jag erbjudande om att hämta ut en gratis spade och en sekatör. Då jag kände att användningsområdet för de båda tillhyggena är tämligen begränsat i lägenheten avstod jag även detta oemotståndliga erbjudande.

Cykelfusk

Om det som döljer sig bakom nedanstående länk är sant så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Normalt sett brukar jag finna min vokabulär tillräcklig för att formulera mina tankar och åsikter men nu vete fan. Jag vet inte ens om jag är förvånad, det måste jag fundera på.

Det värsta vore om jag kom fram till att jag inte är förvånad.
Som Per Ledin skulle ha sagt: "-Nu är råttet mågat"

Cykelfusk-igen...

Hur tänkte de där?

Idag vittjade jag brevlådan på min privata mejladress. Det sker ganska sällan eftersom jag försökt styra den digitalt skrivna korrespondensen till den adress som jag dagligen kontrollerar i tjänsten.

Hade det varit en vanlig brevlåda hade den förmodligen dukat under av all den samlade reklamens ansenliga vikt och jag kunde sysselsätta mig en god stund med att radera skräppost.

Den tankte som slog mig var att jag skulle vilja sitta med på företagens möten där de diskuterar fram hur de ska genomföra sina marknadsundersökningar för att hitta rätt målgrupp när de ska genomföra sina utskick.

Det var framförallt två mejl som fångade min uppmärksamhet lite extra. Det ena hade skrivet i ämnesraden "angående dina extra kilon" och ville saluföra en produkt som lovade mig en viktminskning på upp till 5 kilo i veckan. Då jag inte betraktar mig själv som uppseendeväckande fet så raderade jag det utan att genomföra någon beställning.

Det andra som jag reagerade lite extra över var texten "Vill du gifta dig med mig?"
Då jag symboliserar den diametrala motsattsen till att vara nära ett giftemål rönte detta viss förvåning. Det visade sig också ganska snart att det inte var någon blyg och ytterst hemlig beundrarinna som gjort slag i saken utan en tävling där jag kunde vinna ett finfint pris.

Jag kunde nämligen tävla mig till en bröllopssminkning eller en lyxig makeup värd hela 3000 kronor. Även här använde jag med eftertryck min delete-knapp. Om jag skulle bli sugen på att få spackel i ansiktet för 3000 spänn så hör jag av mig.