Sommaren är kort...

Den rubricerade frasen är förmodligen en av de mest välanvända vi besitter i vår vokabulär. Lika uttjatad som sann och trots att alla innerst inne vet den digra sanningshalten i påståendet måste vi upprepa det ibland. Kanske är det en försvarsmekanism, för att påminna oss själva om att denna årstid är här på ett temporärt besök.

Det är annars lätt att glömma det precis när lokföraren bromsat in tåget med beteckning sommaren och fått det att stanna på stationen Sverige. Vi har stått huttrandes på perrongen så länge med blicken mot fjärran och ställt oss frågan varför det kommer så sent, trots att just detta tåg befriats från det statliga järnvägsmonopolet.
Även om vi skönjat vibrationerna i rälsen i form av islossning och tussilago är det först nu vi vågar tro på det.
Förväntansfulla står vi och räknar in vagnarna med dess innehåll, där trängs grillade fläskfiléer, hängmattor, semester, en bra bok, kvällsdopp, en brasa, trekvartsbyxor och sena kvällar med en liten man som kan spela gitarr. Där finns också knott, bonnbränna, huggorm, snokorm, annan orm och bottennapp men det låtsas vi inte om, vi tar det goda med det onda.

Tåget är så oändligt långt med alla vagnar vi ska provsitta att vi inte ser vart det slutar. Då är det lätt att hänföras av skimären att det inte finns något slut. Då är det lätt att glömma rubriceringen, just det faktum att sommaren är kort.

Mest spännande är kanske de sista vagnarna, där vi inte ser innehållet. Alla bär vi på en önskan om vad de ska innehålla. Det kan vara gammelgäddan som ska luras, en förälskelse, ljumma kvällar vid en sjö eller en medalj som bevisar att man klarat en tävling som man måste vara lite lätt sinnesförvirrad för att ställa upp i.

Tåget drar dock inte med sig enbart vagnar av första klass. Där finns också de vagnar som bär på krav, förpliktelser, stress och måsten. Det är så mycket man ska hinna med eftersom sommaren är, just det, kort. Allt roligt man måste göra, alla människor man vill träffa, alla varma dagar man vill ta vara på, sedan måste man ju skynda sig att vila också,

Ibland kan jag känna en naiv önskan om att sommaren skall vara som de var i min barndom. De sommrar då ett bekymmerslöst gossebarn, som aldrig hade hört talas om projektmarginal, värnskatt och lågkonjunktur, vaknade varje morgon och gjorde vad som föll honom in.

Det var de sommrar då solen alltid tycktes lysa och sommaren inte alls kändes kort. Lika utopisk som min önskan är, lika vanföreställd är den förmodligen. Troligtvis var inte ängarna så gröna som jag minns dem, förmodligen var jag inte lika outtröttlig som jag tror och helt säkert regnade det också ibland. Jag antar att tidens tand har polerat och förskönat minnena så som tidens tand gärna gör.
Likväl saknar jag den gossen och undrar när det hände, när förvandlades han till en något äldre och än mer förvirrad gosse och när framkallades den groende rädslan för ledighet med den rastlöshet som det kan innebära att vara tillfälligt friställt från sina göromål.

Det är så lätt att sommaren blir ett fiasko.
Att ångvisslan plötsligt ljuder och att tåget med ett stånkande ljud försätts i rörelse utan att gammelgäddan fångades, utan förälskelsen och med både fläskfiléer och ädla medaljer kvar i lasten. Och där står vi, med våra brustna illusioner och toppluvorna så djupt neddragna att man snarare anar än ser våra ögon som tårade ser den sista vagnen tyna bort i horisonten samtidigt som vi tänker att nästa sommar, då minnsann ska inget bli som förr.

Fast innerst inne vet vi att även nästa år är sommaren kort...