Expedetion Sylarna

Då var man åter i staden och flankerar gatorna som en vanlig man efter att ha tillbringat några dagar i fjällvandringens tecken.

För er som känner att er tid är för dyrbar för att förslösas på att läsa hela detta stycke intetsägande text så följer här resan i korthet.

Tält är fältmannamässigt. Regn är stärkande. Blåst bygger pannben. Det blir aldrig kallt men ibland kan det bli lite svalt. Försiktighet kommer i takt med stigande ålder. Bra och dåliga beslut har blandats. Vandringen till Sylarna blev vandringen till Sylen och ont gör det aldrig, punkt.

En betraktelse över det här med tältande. Jag har absolut inget emot att bo i tält men det kan ibland bli lite besvärligt. Om jag skulle göra en poängbedömning över mina olika fysiska egenskaper så är inte smidighet den som skulle belönas med maxpoäng.
Det samma gäller min tältsambo Kjelle som liksom mig besitter vighet i paritet med större jordbrukstraktor.
När dessutom tältets storlek är av dignitet att rymma två personer som tycker om varandra på ett helt annat sätt än jag och Kjelle gör så blir det ibland lite bökigt.


Den onde, den gode, den fule. Dock utan inbördes ordning.

För er som har lite mer tid än så följer här en mer utförlig reseberättelse.

Dag 1

Dagens citat: "Kallt blir det aldrig men ibland kan det bli lite svalt", Stenbäck.

Resan inleddes med att herrar Kjelle, Stenbäck och Ekblom lastade in sig och sina persedlar i undertecknads kalsongblå saab och satte kurs i den riktning GPS:en påbjöd.

Av diverse olika anledningar var den totala mängden sömn i gruppen något mindre än vad som kan rekommenderas för män i våra åldrar vilket avspeglades på nivån i konversationerna. Det var inte direkt några arbetsmarknadspolitiska åtgärder som utvärderades och Kjelle och Stenbäck turades om att med slutna ögon utstöta hemtrevliga ljud.

Efter att ha färdats nio timmar i solsken nådde vi Storulvåns fjällstation där relativt hotfulla moln tornade upp sig i horisonten. Härifrån skulle vi till fots färdas mot Sylarnas fjällstation där vi skulle anrätta vårt basläger för att sedemera göra en toppattack mot Sylarna.
Det var grundtanken, men då ingen av oss har några tider att passa eller någon som saknar oss när vi åker bort så beslutade vi att ta det hela lite live.

Storulvåns fjällstation. Kjelle grejar lite, Stenbäck är fokuserad

Då vi fått ordning på vår packning tog Stenbäck, som är en rutinerad bergsget, täten och marschen bedrevs med militärisk disciplin, 50 minuters gång, 10 vila.
Efter fyra timmars vandring med full mundering började hungern att tillta i takt med att skymningen föll och vi beslutade oss för att upprätta ett temporärt läger över natten. Jag och Kjelle reste vårt tält på tolv minuter, i full storm! Inte så illa för att ha provat en gång i en carport. Stenbäck var då för längesedan klar med både mat och nattning.

Dag 2
Dagens citat: "Jag glömmer aldrig, punkt", StenbäckJag och Stenbäck bedriver vila

Efter att på ett mycket fältmannamässigt sätt ha inmundigat den på gasolkök tillreda gröten var det dags att fortsätta strapatsen. Vi nådde ganska snabbt vårt mål för dagen och efter att ha färdigställt vårt basläger packade vi våra attackryggsäckar för att bestiga en liten knöl kallad Herrklumpen. Vindar upp mot 20 m/s gjorde trippen en smula stärkande men den 1288 meter höga toppen nåddes utan större ansträngning.

På kvällen gjorde vi något reglementsvidrigt då vi nyttjade fjällstationens dusch och bastu. Inte speciellt fältmannamässigt men hygieniskt.

Vårt basläger. Kjelle grejar lite, Stenbäck är fokuserad

Dag 3
Dagens citat: "Jag går gärna tillbaka", Kjelle.

Idag skulle det ske, toppattacken mot sylarna. Som vanligt tog den i navigeringen dittills prickfrie Stenbäck täten och vi började röra oss uppför fjället. Väderleksprognosen hade antytt att nederbörd kunde förekomma och vi beslutade oss för att regnjacka var ett lämpligt skalplagg, det var ett bra beslut. Då nederbörden inte skulle bli så riklig bestämde vi oss för att regnbyxor var overkill, det var ett dåligt beslut.
Det dröjde inte många höjdmeter förrän regnet började vräka ned och sikten försämrades avsevärt. Äntligen lite stärkande omständigheter.

Som om inte detta skulle räcka i stärkande syfte så skedde en liten olyckhändelse i navigeringen. Jag skulle inte vilja säga att Stenbäck ledde oss fel, däremot valde han en ganska alternativ väg då vi nådde Lillsylen via Jämtlands brantaste och längsta stenröse.

Det var tre ganska blöta generaler som nådde toppen på Lillsylen och till och med Stenbäck erkände att det var lite svalt. Som ni ser på bilden nedan var sikten tämligen begränsad, jag har inte tappat kameran i en gryta välling.
Expedetionens vidare resa mot Storsylen gick via en fyra meter bred bergskam, detta i kombination med halkiga stenar och 400 meter stup på båda sidor fick gruppens mentalt äldsta deltagare att tveka. Med den försiktighet och mognad som de grå tinningarnas charm vittnar om ville han helt enkelt inte gå längre, han tyckte det blev för otäckt. Då vi gjorde allt i en homogen grupp beslutade vi oss för att avbryta försöket. Jag vill inte hänga ut någon men dagens citat samt bilderna nedan kan ge en ledtråd...
Här ses Kjelle krampaktig klamra sig fast vid en klippa då han försöker ta sig ner på kammen som leder mot Storsylen

Som ni ser på följande bild så blev jag och Stenbäck inte alls arga för att en inte vågade fortsätta.
Fokus

På kvällen ställdes vi inför ett delikat problem. Vi alla hade medfört en varsin flaska Whisky att bruka i medicinskt syfte. Det är viktigt att kunna rengöra sårskador när man är på fjället. Då tre dagar utan blodvite passerat stod vi inför det faktum att flaskorna skulle åsamka oss onödig vikt på vandringen hemmåt. Vi tyckte ju alla att det var synd att hälla ut den och dessutom var vi lite oroliga för hur djurlivet och vegetationen skulle reagera på ett sådant tilltag så vi fick helt enkel offra oss, för miljön. Den natten sov vi gott...

Dag 4
Nu började skäggen bli vildvuxna och underställen att lukta märkligt. Dagen var kommen då det var dags att retirera och återvända till den parkering där vi lämnat vår bil. Hårda vindar och regn på horisontalen gjorde detta till en av de mest stärkande dagarna.
Vandringen skulle enligt personalen på fjällstation ta mellan fyra och fem timmar, om man knatade på ganska bra.

Här hände något i gruppen. Hornen växte ut, vi tog långa steg förhållandevis ofta och hamnade i ett tillstånd av koma där det enda som fokuserades på var att sätta den ena foten framför den andra. Förutom det klafsande som uppstår när grova skosulor träffar sank mark så bedrevs vandringen i nästintill absolut silencium, det var inte många ord som utväxlades när de tre pannbenen visade sig från sin tjurigaste sida.
Tiden?
3.35, det är bra!
Jag och Stenbäck njuter vid baslägret





Paus på fjället