Two down, twelve to go

Till er som läser det här.
Tänk på att detta ligger väldigt nära, ibland till och med bortom sundhetens gräns och absolut inte skall ses som en norm för vad som är nyttigt och normalt.
Känn således ingen stress då detta är ren och skär galenskap. Ta inte efter då mottot ”lidande ger kvalitet” inte är något att eftersträva, låt mig bara hållas.

Två månaders vansinnesträning med oftast två pass om dagen är till ända, tolv månader kvar innan toppformen skall vara på plats. Hittills kan jag konstatera att jag har mycket kvar att lära om smärta och trötthet, att tidsåtgången är betydande och att jag har älskat varje sekund, både i hällregn och värmebölja.
Det här ska genomföras om det så är det sista jag gör.

Största nackdelen är att man får försaka tid tillsammans med människor man tycker om. Det är när valet står mellan 8 mil cykel eller frisbeegolf på Skutberget som det gäller att vara stark. Tur att jag har vänner som accepterar min udda böjelse.

Har nu också den hårda vägen fått erfara vad ordet nertränad innebär. Förra veckan kände jag mig som en maskin på cykeln då tämligen ansenliga motlutningar avverkades i farter bortåt 30 knyck. Den här veckan får jag mjölksyra av att gå halvtrappan upp till min lägenhet.
Då gäller det att lyssna på sin kropp, och på Kjelles tips, som båda säger att det är dags för lite vila, blir man rädd för att vila är man ute på riktigt djupt vatten, fråga Per Elofsson. Så den här veckan får benen lite välförtjänt avkoppling och överkroppen får lida lite istället.
Sedan blir det på det igen och försöka få till en liten formtopp lagom till slutet av september och Lidingöloppet.

Nu kör vi!