Domnade delar och ömmande akterspegel

Den här veckan har jag till stor del ägnat åt att bekanta mig med min nya träningskompis.
Kamrat H har nämligen haft den stora vänligheten att låna ut sitt vätternrundekit innehållandes cykel, hjälm, vattenflaskor till ett helt kompani, speciella vantar, armvärmare, cykelskor, nödraket, ett klistermärke som det står "Vätternrundan" på, en banan från 2007, ja, egentligen allt man behöver.

Som nybörjare och glad amatör i cykelsammanhang kan jag konstatera följande:

• De första passen har mest blivit träning i att utstå smärta, det är lite ovant med sittställningen på en racer.

• Jag har svårt att känna mig snygg i cykelbyxor. Å andra sidan skall man kanske välja ett annat klädesplagg när man som jag belönats med ett utseende som enbart en synsvag mor kan älska efter rikligt alkoholintag men jag tror det är svårt att cykla i burkha.

• På första passet protesterade ryggen redan efter 4 mil, idag höll den sig till den sjätte milen så det går åt rätt håll.

• Akterspegeln utvecklas dock inte i samma riktning som ryggen och idag gjorde det riktigt jävla ont redan från start då jag gav mig av i den arla morgontimmen. Jag saknade den 19-årige Ekblom som kunde spela fotboll med brutna ben i foten och som inte brydde sig så mycket om smärta. Jag börjar mjukna, det är nog åldern.

• H har väldigt små fötter, så små att det är märkligt att han överhuvudtaget kan stå upp. Jag har lite större fötter och det gör att de till slut domnar bort i H:s skor. Det är lite synd.

• Fötterna är inte den enda kroppsdel som domnar bort. Jag säger bara cykelbyxor och ett evigt skavande och överlämnar resten till fantasin. Behöver ni ytterligare ledtrådar så kan jag nämna att den här kroppsdelen brukar domna bort först i betydligt högre ålder än mina knappa 26...

• - Vädret kan jag inte påverka så det tänker jag inte slösa energi på. Konstaterar bara att en riktigt störtskur efter 5 mil är ett piggt inslag i rundan.

Trevlig midsommar på er kära läsare, gör inget som inte jag skulle ha gjort!