Det är dags...

Har börjat fundera lite över nästa års semester, kanske lite tidigt med tanke på att det känns som 200 veckor bort men man måste ha något att se fram emot.

Efter utförd järnman skulle det vara skönt att ge sig av, bryta lite ny mark i 2010 års höstrusk. Varför då inte samtidigt passa på att bocka av ännu en punkt på listan "100 saker att göra innan jag dör".
Därför har planerna nu börjat smidas för trion "den onde, den gode och den fules" nästa äventyr. Den här gången är det ingen kulle i Åre som hägrar utan Afrikas högsta berg.

Så här skulle det kunna se ut när jag och Stenbäck a.k.a den onde, börjar närma oss toppen av Kilimanjaro. Den gode har nog vid det laget beslutat sig för att gå tillbaka ner och skyllt på dålig sikt och halkiga stenar...

Ekorrhjulet

Nu har jag absolut inget vettigt att säga, vilket inte är någon större skillnad mot annars, och om man inte har något vettigt att säga ska man vara tyst. Det borde jag tillämpa oftare.

Tänkte bara meddela att jag trots utebliven uppdatering fortfarande är vid liv och att ekorrhjulet snurrar extremt taktfast: jobba, äta, träna, lira innebandy och sova.

Problemet med ett ekorrhjul är att oavsett om man springer snabbare än alla andra så är man likväl fortfarande bara en ekorre...

Jag tänker med hjärnan

Hjärnan är en intressant mekanism och det är spännande att se hur ens tankebanor kan förändras över bara en knapp timme.
Igår packade jag löparskorna i bagageluckan på bilen och åkte iväg till en myr som jag alltid ansett besitter ganska stärkande egenskaper. Där bedrev jag intervallträning med fyra minuters löpning och tre minuters vila. Det ivriga regnandet i sommar hade inte påverkat de stärkande egenskaperna i negativ riktning. Jag erkänner att kroppen visade vissa trötthetstendenser under passet men det mest intressanta var vad som hände i huvudet.

Tankar innan passet:
"-Det här ska bli skoj!"

Tankar under första pausen, ivrigt undanviftandes myggen som hade för avsikt att kalasera på min kropp:
"-Jag känner mig rätt stark. Jävlar vad mygg här är. Per Elofson släng dig i väggen".

Tankar under andra pausen, hängandes mot ett synnerligen klenbyggt träd:
"-Jag är nog inte så starkt ändå. Orkade jag skulle jag slå ihjäl dig myggjävel. Han var nog rätt bra tränad den där Elofson".

Tankar under tredje pausen, sittandes i mossan:
"-Vad vackra barren är och vilken mjuk mossa. Ät så mycket ni vill myggkompisar, jag skiter i vilket. Jösses vilken karlakarl Per Elofson var i sin krafts dagar. Där är det några vettar som åker luftballong".

Tankar under fjärde pausen, ståendes på alla fyra i mossan:
"-Jaha, så såg lunchen ut också. Vad håller jag på med, det är ändå lördagkväll".

Tankar en timme efteråt:
"-Det här var ett skönt pass, det här måste jag göra igen".

Utvecklingspotential

Elva månader kvar, tre grenar.

Cyklingen känns under kontroll, det handlar mest om att äta mil, lära sig att stå ut samt inse att ont, det gör det aldrig, punkt.

Löpning är ju bland det roligaste som finns så det ser jag inte som ett bekymmer.

Simningen däremot...
Där har vi ett problem. Utvecklingspotentialen är enorm.
Jag simmar förjävla sakta och rent ut sagt dåligt, jag hatar att vara dålig på saker.
Bröstsim tar tid, Crawl däremot går skapligt- om det inte vore för att man måste upp och andas ibland och på 3,8 kilometer tror jag nog att jag lär ta ett par andetag.
Ett årskort på badhuset och ett par simglasögon är införskaffat, nu är det fram med pannbenet och nöta basänglängder.

För övrigt:
- Fick jag igår spela yttermittfältare i IFK Hedens storseger över Persberg. Trots den ovana positionen mäktade jag med två mål och två assist, tänk om det var yttermitt jag skulle blivit.

-Tror jag att jag är lite småkär i Blanca Vlasic.

-Har jag i veckan fått höra följande :
"-Du har så otäcka ögon att jag knappt törs titta på dig".
"-Du är så okänslig så det som andra människor tar som förolämpningar tar du som komplimanger".
"-Du ser ut som Olof Mellberg på steroider"
Så mycket fina saker har jag inte fått höra på en vecka sen jag var nyfödd...

Dagen efter kvällen före...

Igår var jag på något så ovanligt som en svensexa. Nu är kanske inte företeelsen en raritet som sådan men det är väldigt sällan jag är på just en sådan, det här var faktiskt min första. Jag behöver väl knappast förtydliga att det inte var jag som var huvudpersonen i dramat men jag gör det för att säkerställa att inga missförstånd uppstår.

Eftersom vi är mogna män i aktningsvärd ålder så ägnade vi oss givetvis inte åt någon förnedrande verksamhet utan hade en trevlig dag vänner emellan som avslutades med en lika trevlig kväll och natt.


Att man inviteras till svensexor betyder ju att kompisar gifter sig, det i sin tur är ett tecken på att de åldras vilket också måste innebära att även min ålder ökas. Om det vittnar inte minst min sviktande dagsform denna dagen efter kvällen före. Det har varit en jättejobbig dag. Jag tycker det är orättvist att man ska straffas hårdare ju mer sällan man dricker, borde det inte vara tvärtom?

Ett minne från en svunnen tid

Den här åsynen mötte mig när jag entrade porten till det trapphus som utgör förmak till min lokal för hemvist.

Det är en hög med telefonkataloger.
För er barn och ungdomar, födda 86 eller senare, förstår jag att det kan vara svårt att se vilken funktion denna tjocka bok med namn, företag och telefonnummer en gång fyllde i samhället. Ni kanske inte ens vet vad det är.

Låt därför farbror Ekblom få förtälja er historien om en svunnen tid då jag var ett oförstört gossebarn utan minsta spår av tvivel och bitterhet.

Det är sent 80-tal.
Internet är i sin linda och dess ringa utveckling gör att det ännu inte ens börjat betraktas som en fluga. Mobiltelefon heter fortfarande biltelefon, väger 20 kilo och kostar tusen kronor kilot. Hade någon på denna tid sagt att personen i fråga fått SMS hade vi med dasslocksstora ögon frågat om det fanns någon bra medicin att tillgå.
Vi läser tidningar i pappersform och på televisionen finns Kanal 1 och TV 2 att välja mellan, det är sant, så hette det, och ibland smyger vi barn upp på nätterna för att titta på testbilden som allt som oftast visualiseras framför vår förbluffade uppsyn.

TV-spelen har gjort en stillsam entre på marknaden men får bara brukas i händelse av dåligt väder då det anses skadligt för både syn och psyke. För att kontrollera om det är dåligt väder går våra föräldrar ut och spottar i luften, om loskan förvandlas till is innan den når marken betraktas vädret som dåligt. I annat fall kommenderas utomhusaktivitet och vi barn får ägna oss åt pimpelfiske och åt att bygga kossor av kottar.
Den fisk vi fångar får först provätas av familjens skeppskatt då en gnagande oro för hur Tjernobylkatastrofen påverkat det animalistiska välbeståndet fortfarande finns i var man och kvinnas undermedvetna.

Tacos och andra internationella maträtter har ej börjat importeras och fredagsmyset består i att vi barn kan få lite blåbär i vår havregrynsgröt om det har varit ett gynnsamt år. Gröten tillagas traditionsenligt på spisen då man med skepsis blickar mot microvågsugnen som enligt ryktet kan orsaka allvarliga farsoter vid för ivrigt brukande.

Som ni förstår var det på denna tid inte med torra ögon det gick att få tag på ett telefonnummer. Det var då denna tjocka bok kom till använding, dock krävdes viss bildning för att kunna tillgodogöra sig informationen då allt skrevs i alfabetisk ordning. Jag vet inte om den alfabetiska sorteringen fortfarande brukas på våra läroverk men annars kan ni säkert läsa om den på Wikipedia.

I telefonkatalogen fanns all information man behövde med kontaktuppgifter till både företag och privatpersoner. Dessutom bidrog den starkt till den familjära trivseln då den kunde brukas som högläsningsverk i ljuset från den öppna spisen då strömförsörjningen sviktade. Jag minns de kargaste av vintrar då vi läste för att hålla oss varma och vi kom ända till bokstaven F innan elverkets reparatörer lyckades förse oss med elektrisk ström efter ett generalhaveri.
Det var en hård men stärkande tid.

Därför är det snarare av sentimentala skäl än av praktisk funktion jag tillgodoser mig med ett exemplar av denna relik samtidigt som jag med fuktiga ögon ställer en stillsam undran över hur många år till som denna glädjespridare kommer få äran att gå till produktion.

Som man bäddar...

Stora glas, sena nätter och mat som smakar något är väldigt trevligt men ack så formkurvehämmande.
14 dagars njutande där botten på en rad vinflaskor har undersökts får vara tillräckligt, dags att dra på sig hjälmen och kliva ner i gruvan igen.
Första rejäla löppasset på aldrig så länge var tungt, riktigt tungt. Som man bäddar får man ligga.
Tur att trött bara är något som man tror att man är.
Nu kör vi!

24-1

Vågorna- Ekblom, 24-1.
Det bär mig emot men nu ger jag upp. Jag erkänner mig besegrad, jag är en pyramidalt dålig surfare. Eller rättare sagt, jag har en väldigt hög utvecklingspotential i ämnet.
Det är nog helt enkelt inte min sport, inte den här heller. Det är bara att fortsätta leta. Det ska väl inte vara omöjligt att hitta något som jag är bra på.

En tärande verksamhet

Nu börjar jag bli jävligt trött på det här.
Vågorna behandlar mig som skit. De leker med mig som om jag vore en liten vante. De kastar mig rakt upp i luften, de slänger mig käpprätt ner i botten så att grus och benknotor yr, de slår mig med surfingbrädan i ansiktet. Ibland kastar de samma planka så högt de kan och jag är säker på att när den slår ner någonstans på min allt mer tärda kropp så kan havsgudens gutterala skratt urskönjas från det högljudda bruset.
Men som Stenbäck skulle ha sagt: Ont gör det aldrig, punkt!

Det värsta är att man inte har en chans att stå emot vågornas enorma kraft.
Det får mig att känna mig svag. Jag hatar att känna mig svag. Fan.

Förövrigt så trivs vi ganska bra. Våra två pantertanter börjar efter helgens rikliga inmundigande av saltvatten, eller om det kan ha något med söndagens festande att göra, att få tillbaka sina röster. Speedskiåkaren har haft sönder sin ena axel och Clark har tappat bort sin högersko.
Det är en tärande verksamhet vi bedriver

Tack för hjälpen

Så här ser GPS:en ut när man är på väg in i Paris. Tack för det, det kändes lugnande...

Det går framåt- eller vad det nu gör

Intet ont anande

Nu har jag bedrivit surfing i kombination med pigmentfrämjande verksamhet i två dagar. Det här med pigment har tyvärr aldrig varit min grej och fortfarande ser en alvedon på magen ut som ett födelsemärke.

I surfingen däremot pekar utvecklingskurvan spikrakt uppåt och jag har gått ifrån extremkass till totalt värdelös på endast dessa två dagar. Idag gjorde jag något som närmast kan liknas vid att stå på brädan i säkert hela 1,5 sekund. Däremot börjar jag och speedskiåkaren bli väldigt duktiga på att spänna fast surfingbrädorna på biltaket.

Ikväll har vi gjort något jätteroligt och jättedumt. Vågorna var lite höga för att surfa på så vi har ägnat oss åt bodysurfing som det tydligen kallas. Det är som surfing fast på en liten frigolitbit som man ligger på. Låt oss säga så här: Ont gör det aldrig men när vågorna slänger en i havsbotten så känns det, det är duktiga krafter vi leker med.

Ett litet Europa

Att det är en liten värld vi lever i har jag på flera sätt fått erfara den senaste tiden. När man bilar genom Europa förstärks den uppfattningen.
Kvällsmat i Göteborg, sträckkörning genom Danmark, frukost i okänd ort i Belgien, lunch i okänd ort i Tyskland, mellanmål i okänd ort i Frankrike, kvällsmat i mindre okänd ort i Frankrike kallad Paris.
Säffle- Paris 24 timmar, det kallar jag effektivitet och disciplin.
I min bil körde vi en strikt taktik som gick ut på att om man inte kör, då jävlar sover man så att man är utvilad när det är skiftbyte. Det sprack en gång någonstans i Frankrike då undertecknads ögonlock vägde alldeles för mycket för att fordonet skulle gå att framföra på ett trafiksäkert sätt. Då blev det två timmars tupplur på fransk P-ficka.
Imorgon ska vi gå på surfingen på allvar. Att döma av dagens höjd på vågor kommer det krävas en del pannben för att ta sig upp på brädan.

Förlåt

Jag vill börja detta inlägg med att be om ursäkt till ingenjören.
Förlåt ingenjören, jag har ju ibland utstött vissa lustifikationer över ditt något, vad ska vi säga, begränsade lokalsinne. Det skall aldrig upprepas, jag lovar.

Samtidigt tror jag att jag har hittat det ultimata sätet att utforska nya städer, nämligen löpning. Det har jag provat i dag i Biarritz och det är ett fullkomligt lysande sätt att utforska vrår och gränder och upptäcka nya saker. Samtidigt vill jag förtydliga att det är två helt olika saker att vara vilse och att inte riktigt veta vart man är, eller hur ingenjören?

Jag har gjort det i Paris

Nu är vi framme i surfparadiset Biarritz. Den andra gruppen misslyckades med försöket att elda upp sin bil och följden blev endast kraftig rökutveckling och begränsad sikt.

Då vi hade gott om tid på vägen ner beslutade vi oss för att ta en liten avstickare. Ett förslag som lades ut på remiss var att ta en kväll i Paris. I de två bilarna färdades 3 tjejer och 4 killar, samtliga tjejer röstade för Paris och killarna emot. Eftersom demokrati råder, eller snarare för bevarandet av husfriden, blev det givetvis ett besök till den franska huvudstaden.

Samma demokrati röstade dessutom fram mig som förare i staden. Det har jag iochförsig förståelse för då jag tillhör det yngre gardet med reaktionsförmågan i behåll, dessutom krävs total avsaknad av självbevarelsedrift för att ta sig fram i den typen av trafik. Det faktum att jag är uppväxt i trafiktäta områden såsom Väse och Södra Skoga och därmed är van vid det höga tempot talade givetvis också till min fördel.

Så nu har jag gjort det, jag har kört bil i Paris. Halvbökigt men inte värre än L A och Ottawa blir det samlade betyget. Det är däremot ganska spännande när det inte finns några markerade filer och vägbanan är 20 meter bred. Då får man improvisera lite.