En tärande verksamhet

Nu börjar jag bli jävligt trött på det här.
Vågorna behandlar mig som skit. De leker med mig som om jag vore en liten vante. De kastar mig rakt upp i luften, de slänger mig käpprätt ner i botten så att grus och benknotor yr, de slår mig med surfingbrädan i ansiktet. Ibland kastar de samma planka så högt de kan och jag är säker på att när den slår ner någonstans på min allt mer tärda kropp så kan havsgudens gutterala skratt urskönjas från det högljudda bruset.
Men som Stenbäck skulle ha sagt: Ont gör det aldrig, punkt!

Det värsta är att man inte har en chans att stå emot vågornas enorma kraft.
Det får mig att känna mig svag. Jag hatar att känna mig svag. Fan.

Förövrigt så trivs vi ganska bra. Våra två pantertanter börjar efter helgens rikliga inmundigande av saltvatten, eller om det kan ha något med söndagens festande att göra, att få tillbaka sina röster. Speedskiåkaren har haft sönder sin ena axel och Clark har tappat bort sin högersko.
Det är en tärande verksamhet vi bedriver