Jag har gjort det

Åter så är det i smärta jag förskansat mig framför burken med ambitionen att författa ett inlägg.

Den här gången härstammar smärtan från att jag har gjort det- tillsammans med min kompis ingenjören.

Ingenjörens blivande fru var när jag kom med förslaget ganska skeptisk till företeelsen i allmänhet och till mig i synnerhet men accepterade vår böjelse och följde även med som publik.

Då varken jag eller min gode vän hade någon tidigare erfarenhet av liknande övningar så valde vi att inte börja i någon av de stora metropolerna även om vi hade fått sällskap av fler likasinnade om vi hade valt Berlin, New York eller varför inte Stockholm.

Nu föll valet på Torsby och tävlingen Torsby midsummer marathon.
De flesta kanske inte ens vet att de har ett marathonlopp i Torsby men det har de. Inte riktigt med samma digra deltagarantal som de tidigare nämnda men lika långt.
Och jag lovar 42 195 meter, eller 4,2195 mil, är riktigt jävla långt.

Målsättningen var att ta sig runt och syftet att vänja kroppen vid lite distanser.

Tävlingen startade klockan 20.00 och deltagarna skulle springa fyra varv på en 10,5 kilometersbana. Ryktet sa att banan var tuff med en höjdskillnad på 100 meter per varv och jag kan med handen på hjärtat och blicken mot skyn intyga att jag aldrig sett en tuffare milbana, och jag har sett ett par. Jag trodde inte att det fanns så mycket uppförsbackar i hela världen.

Då jag aldrig har sprungit så långt som ett marathon tidigare och icke heller ingenjören så tog vi rygg på två rutinerade herrar som vi fann på startlinjen. De första två milen sprang vi och småpratade i en beskedlig fart och hade det riktigt trevligt med ett tempo på strax under en timme per mil.
Här har vi fortfarande ganska trevligt

Det var först bortåt 2,8 mil som det började hända märkliga saker med kroppen, lungorna orkade men benen ville inte svara riktigt på samma sätt som tidigare, backarna blev brantare och det började göra ont. Vid det laget hade våra två följeslagare försvunnit i horisonten.

Här har vi slutat ha trevligt

Då ytterligare en halvmil avverkats gjorde det inte mindre ont och löpsteget hade platsat i Monty Pythons "silly walk". Jag belsutade mig ändå för att det skulle vara roligt att försöka komma ikapp våra tidigare följeslagare. Ingenjören fann inte idén lika kul och jag fick klartecken att lämna honom åt sitt öde.

Jag lyckades dock bara jaga ikapp och förbi en av dem vilket räckte till en fjärdeplats vilket får anses godkänt i mitt livs första marathon. Jag bör kanske här förtydliga att det endast var tolv deltagare som ställde upp på helmaran.

Direkt efter målgång, det är inget leende det är en grimas

Stilstudie i konsten att äta en banan

Så här kan lycka i kombination med trötthet te sig

Så här lycklig blev ingenjören när han fick kaka och kaffe efter loppet.
Ser han inte oförskämt fräsch ut i jämförelse med undertecknad?

Nu är det iallafall gjort och jag kan sätta ännu en bock på "saker-att-göra-innan-jag-dör-listan".

Domnade delar och ömmande akterspegel

Den här veckan har jag till stor del ägnat åt att bekanta mig med min nya träningskompis.
Kamrat H har nämligen haft den stora vänligheten att låna ut sitt vätternrundekit innehållandes cykel, hjälm, vattenflaskor till ett helt kompani, speciella vantar, armvärmare, cykelskor, nödraket, ett klistermärke som det står "Vätternrundan" på, en banan från 2007, ja, egentligen allt man behöver.

Som nybörjare och glad amatör i cykelsammanhang kan jag konstatera följande:

• De första passen har mest blivit träning i att utstå smärta, det är lite ovant med sittställningen på en racer.

• Jag har svårt att känna mig snygg i cykelbyxor. Å andra sidan skall man kanske välja ett annat klädesplagg när man som jag belönats med ett utseende som enbart en synsvag mor kan älska efter rikligt alkoholintag men jag tror det är svårt att cykla i burkha.

• På första passet protesterade ryggen redan efter 4 mil, idag höll den sig till den sjätte milen så det går åt rätt håll.

• Akterspegeln utvecklas dock inte i samma riktning som ryggen och idag gjorde det riktigt jävla ont redan från start då jag gav mig av i den arla morgontimmen. Jag saknade den 19-årige Ekblom som kunde spela fotboll med brutna ben i foten och som inte brydde sig så mycket om smärta. Jag börjar mjukna, det är nog åldern.

• H har väldigt små fötter, så små att det är märkligt att han överhuvudtaget kan stå upp. Jag har lite större fötter och det gör att de till slut domnar bort i H:s skor. Det är lite synd.

• Fötterna är inte den enda kroppsdel som domnar bort. Jag säger bara cykelbyxor och ett evigt skavande och överlämnar resten till fantasin. Behöver ni ytterligare ledtrådar så kan jag nämna att den här kroppsdelen brukar domna bort först i betydligt högre ålder än mina knappa 26...

• - Vädret kan jag inte påverka så det tänker jag inte slösa energi på. Konstaterar bara att en riktigt störtskur efter 5 mil är ett piggt inslag i rundan.

Trevlig midsommar på er kära läsare, gör inget som inte jag skulle ha gjort!

Pannben

Länken i det förra inlägget- det är kärlek det.
Om det är kärleken personifierad så är det här motsvarigheten i vilja.

Det här kallar jag pannben. Det här är också vackert fast på ett helt annat sätt.

Viljan personifierad

Någon gång skulle jag vilja ha det psyke som krävs för att driva sig själv så hårt, bara en enda gång.

Riktiga Järnmän

Ta er tid och titta på klippet som kommer om ni trycker på länken nedan.
Det här är riktiga järnmän.

Har säkert sett det tio gånger och jag erkänner, jävlar vad jag har gråtit -varje gång.
Jag är en blödig jävel men det här är utöver det vanliga.

Riktiga järnmän

Mission accomplished

Då var båda dagens målsättningar avklarade.
Stadsloppet avklarades på 39.47 och målet var under 40. Hade även en mindre uttalad ambition att komma bland de 100 bästa och om jag tolkar resultatlistan rätt så blev jag 95. Detta är dock obekräftade uppgifter men hursomhelst så var det värt varenda vomitering ute på Skutberget under våren.
Enda misstaget var att jag öppnade alldeles för hårt vilket jag fick sota för länge då jag gjorde de första två kilometrarna på sju minuter, det var lite för tufft för Ekblom så loppet blev utan att överdriva snäppet värre än en promenad i parken.

Fotbollsmatchen som började en timme och tio minuter efter målgång fick genomföras med hjälp av pannben. 90 minuter innermitt och vinst med 5-1 där jag gjorde 2-0 målet, spelade fram till 3-1 och sedan skickade in 4-1 med just pannbenet.
Sista 10 stog jag i mittcirkeln med kramp.
En sån dag...

Nu mår jag som jag förtjänar och om jag lyckas resa mig upp igen skall jag försöka transportera mig till H-hagen för återträff med en gammal vän som tillfälligt är hemma på besök.
Tror banne mig att jag ska fira dagens båda triumfer genom att dricka några 2,8 procentare.
Måste sluta, kramp i alla mina kroppsdelar!

Börste?

Har i skrivande stund precis återvänt till mitt gryt efter att ha kvitterat ut min nummerlapp till stundande löpövning.

Högst upp på nämnda lapp står att läsa följande: "...väl synlig på börste".

Om av en händelse någon av mina få men trogna läsare icke skulle vara så bevandrade i det värmländska språkbruket ser jag det som min skyldighet, att i folkbildande syfte, förtydliga att börste på vårt språk betyder sopborste.

Vad jag nu funderar över är om det är en felstavning av bröstet eller om jag måste ha med mig ett kvastskaft runt banan.

Fullfart eller inte?

Imorgon smäller det.
Först skall det springas ett stadslopp. Efter det väntar en bil med motorn igång som skall transportera mig till Hedens IP för match mot Lesjöfors.

Målsättningarna inför morgondagen är glasklara. Matchen skall vinnas till varje pris och stadsloppsmilen skall avverkas på mindre än 40 minuter.
Än har jag dock inte riktigt tillvägagångssättet glasklart. Endera så går jag ut benhårt på stadsloppet och sätter en så bra tid som möjligt. Det kallas "en sak i taget principen" och då kan fotbollsmatchen bli lidande.

Eller så lägger jag mig i ett jämnt och fint tempo och tar sikte på 39 minuter, då gäller det att inte göra någon missberäkning så att klockan visar 41 när man passerar mållinjen. Det skulle kunna hända och det vore en total missräkning.

Beslut om taktik tas på startlinjen beroende på hur kroppen känns men det lutar mot fullfartstaktiken.
Sen får resten gå på pannben.

En sån dag...

Tänk er att ni är ute och spatserar längs kinesiska muren.
Plötsligt tar muren slut och dess gavel som torde upplevas som ganska mäktig visualiseras framför er.
Ponera vidare att ni med armarna i rät vinkel ut från kroppen anbringar era båda handflator mot gaveln och sedan försöker skjuva iväg den.
Ni har prompt bestämt er för att förpassa muren från sitt ursprungliga läge och ni sparkar med benen likt en frustande tjur på vilken plaza del torros som helst i östra Spanien.

När ni pustat och frustat en lång stund märker ni att fötternas högfrekventa rörelsemönster bildat ett spår under er och att spåret blivit så djupt att det närmast kan liknas vid ett dalsländskt krondike och att den omslutande marken nu tyr er till axlarna.
Och muren har inte givit vika så mycket som en tusendels millimeter.
Ni tänker: "Skit också"

Så har min dag varit.

Hjälm på!

Har börjat fundera över vilka attiraljer som behöver införskaffas inför järnmansövningarna och kan i samma stund konstatera att det känns skönt att redan ha första sponsorn klar.

För det första behöver jag en cykel.
Ingenjörens järnhäst i all ära, den går åtminstone sex mil i sträck men det är inget att ge sig ut på i fem timmar. Dessutom tvingas jag nog krypa till korset och införskaffa vadderade cykelbyxor då jag har märkt att akterspegeln börjar protestera redan efter 4-5 mil i sadeln.

För det andra behöver jag en hjälm.
Det är bra med hjälm, det är dessutom en regel att man måste ha hjälm och det lugnar även mormors nerver.

För det tredje behövs en våtdräkt, också det en regel men den kommer likväl till pass under den stundande surfingveckan i Biarritz. Det lugnar nog inte mormors nerver.

Den här veckan blir ganska lugn träningsmässigt, fem pass och sedan vila inför Karlstad Stadslopp. Behöver nämligen vara lite halvsnabb på stadsloppet då jag måste komma i tid till en fotbollsmatch jag ska spela efteråt.
Vi får dock se hur det går, benen har inte riktigt velat lika mycket som lungorna senaste veckan.
I värsta fall får det gå med pannbenet.

Att bli en järnman

Jag har utan att överdriva alltför mycket varit relativt träningsflitig en period. Dock utan riktiga mål och visioner. Jag har funderat på marathon men det verkade lite för enformigt och kanske också lite enkelt.
Nu äntligen har bestämt mig för hur jag ska utmana mig själv. Jag ska prova om jag har viljan, dicsiplinen och de fysiska förutsättningarna att på lite drygt ett år bli kapabel att genomföra en järnman på en respektabel tid.

För er som inte vet vad en järnman (Ironman) är kan jag berätta att det är ett triathlonlopp. Man börjar med att simma 3,8 kilometer för att sedan kränga av sig våtdräkten för en 18-mils runda på cykel för att till sist avsluta med ett marathonlopp. Frågan är om man kan ha roligare än så.

Givetvis kommer jag inte att klara det här själv och redan har mina trognaste följeslagare här i livet bildat ett team som ska hjälpa till före, under, och kanske framförallt, efter loppet.
Teamet består hittills av följande medlemmar:

Ingenjören: Drar sig inte för att utgöra sällskap på löprundor upp mot ett par mil och är så envis att om man slänger honom i älven flyter han motströms.

Kamrern: Grabbgängets lugna och trygga fadersgestalt. Sitt buttra utseende till trots är han en riktig glädjespridare och varken han eller hans underbara sambo är sena med att komma med en uppmuntrande klapp på huvudet när det är lite uppförsbacke.

Kamrat H: Gängets cykelexpert med erfarenhet av tvåtredjedels vätternrundor.

Pinnen: Har lång och gedigen erfarenhet av vila och vet exakt hur man hittar de bästa fosterställningarna i vilken möbel som helst.

Kjelle: Rutinerad räv och träningskamrat i de explosivare övningarna som har förmågan att ryta till och säga: -Nu jävlar Lars tar du en vilodag innan du rasar ihop.

Det fattas dock en viktig kugge i lagbygget, nämligen någon som kan lära mig att simma. Nu är det inte så att jag drunknar om jag ramlar i vattnet men det går långsamt som skam. Skulle behöva någon som kan lära mig crawltekniken om det här ska bli möjligt att genomföra.
Så känner ni er manade att ta er an en totalt tekniklös simmare med gott om vilja så är ni hjärtligt välkomna att ta kontakt.

Augusti 2010
Nu kör vi!

Public Service och fontaneller

En missad straff och alldeles för mycket ström i fötterna på Micke Nilsson lade ju en viss sordin över stämningen denna nationaldag.
Men ärligt talat, vad var det för svagbegåvad lönebidragare som ansvarade för produktionen från viasats sida?

Vi fick se feta hoppande danskar, domarens fontanell, fulla hoppande svenskar, repriser på inkastsituationer, Henrik Larssons fontanell och den danske förbundskaptenes kavaj.
Men inte själva matchen.

Hur i helvete kan man visa en förbundskapten i rutan efterföljd av en Viasatlogga istället för att visa straffsparken? Det var dessutom oräkneliga antal uppspel som gick oss tittare förbi på grund av reprisbilder på spelare som låg och vred sig eller kliade sig på obestämd kroppsdel.

Hade jag bara haft en TV så hade jag övervägt att skicka iväg en peng till radiotjänst i Kiruna med förhoppning om att stärka deras finanser så att public service får råd att köpa in det som publikum vill ha. Men pengarna hade väl ändå gått till att göra en dokumentär om orättvisorna bland de spanska mjölnarna under det medeltida feodalsamhället.

Jag vet, så ung och ändå så bitter...

Tyska telefonköer

Vad jag egentligen gör när jag arbetar tänker jag inte försöka förklara, det brukar ändå inte vara någon som förstår och det är knappt så att jag gör det själv.

Just nu håller jag på med något som involverar både en tysk kund och en rad tyska återförsäljare. Detta föranleder en hel del telefonerande till det nämnda landet. På halvknagglig engelska och ännu mera bristfällig, för att inte säga näst intill obefintlig, förmåga att orera på tyska så fortlöper konversationerna ändå tämligen smärtfritt på något suspekt sätt.

Helt befriade från smärta och pina är dock inte samtalen då tyskarna verkar älska att placera folk i telefonköer längre än kinesiska muren. Vad de verkar älska ännu mera är att plåga sina påringare med bakgrundsmusik på en ljudnivå som en döv skulle uppleva som besvärande.
Jag har också svårt att se att valet av "bakgrundsmusiken" skulle falla ens en döv på läppen.

Jag har dock listat ut syftet med detta. Efter en halvtimme med en ilsken trummslagare i örat som kan en enda ton är man ganska mör vilket kraftigt medverkar till att de mest aggressiva prutningsförsöken uteblir.
Det är smart, riktigt smart...

Plötsligt händer det...

Ibland bara ramlar det över en.
Satt idag på förmiddagen på kontoret i min ensamhet och blickade ut över ett regndränkt landskap. Det där var en kraftigt förskönande omskrivning då det enda jag ser från mitt kontorsfönster är ett papptak men ändå, jag tycker landskap bidrar till att förstärka den teatrala framtoningen i mitt anförande så jag brukar använda det utrycket.

Hursomhelst började en längtan komma smygande, en längtan att komma bort, en längtan efter lite äventyr. Då plötsligt hände det.
En kollega kommer instormande och erbjuder mig precis det jag satt och längtade efter.
Jag tackade ja på stående fot, eller snarare på sittande arsle.
Så i augusti packar jag och ett gäng sjövilda speedskiåkare våra väskor och drar till Frankrike och surfar.
Har aldrig provat surfing dock men förmodligen är jag ganska bra.

Och som han sa den gamle Platon:
"Att ta det första steget är den viktigaste delen av varje upptäcksfärd och utan tvekan det mest betydelsefulla".

Det finns dock ett citat som kanske bättre passar in i situationen, tyvärr lyckas jag inte erinra mig upphovsmannen.
"När man är ute på djupt vatten är det klokt att hålla munnen stängd"