Takläck??

Igår var idrott så där vackert. Så där vackert som det bara kan bli när fysiska prestationer utförda av individualister leder till en lagframgång. Och äntligen fick Södergren sin medalj.

Kom på mig själv med att något fuktigt rann ner för båda kinderna där jag satt i den Ondes soffa. Måste kolla det där med den Onde, det är ju inte okej att han ska behöva bo i ett hus där taket läcker...

Vad gör jag nu?

Har varit lite klen ett par dagar på grund av en sällsynt elak bakterie som slagit rot i min lekamen. Trots att jag vid föraningen om dess existens försökte skrämma den på flykten med både skidåkning, löpning och sprit så vägrade den att ta till harvärjan utan utvecklades istället till en fullfjädrad förkylning.
I mina mörkaste stunder tyckte jag mig se två dreglande gamar som cirkulerade min sängkammare i väntan på 90 kilo skrovmål, tji fick dock gamarna då jag i skrivande stund är tämligen övertygad om att jag kommer överleva.

Givetvis ser jag det som en personlig förolämpning, ett svaghetstecken samt ett inslag av mänsklighet att drabbas av denna farsot eftersom jag aldrig blir sjuk, jag jobbar helt enkelt inte så. Tycker också att det är extremt orättvist eftersom jag var sjukskriven två dagar så sent som 2003.

Nu är dock formkurvan stigande men alla i min omgivning har sagt till mig att jag ska ge blanka fan i att träna några dagar, till och med den Onde har uttalat sig i sådana ordalag. Då undrar jag helt enkelt:
Vad gör jag nu??
Vad slår man ihjäl tiden med?
TV-spel får man bara spela om man har tränat ordentligt för det har jag bestämt, jag har redan räknat kakelplattorna i badrummet och schack mot sig själv är inte stimulerande särskilt länge.

Tips för att bota rastlöshet mottages tacksamt!

Majdics har pannben!

Jag har fått en ny idol. Någon som jag alltid kommer att betrakta som en hjälte, eller snarare en hjältinna. Detta i slovenskan Petra Majdics.

Ni känner säkert till historien men om inte så kommer den här i korthet:
Majdic är ute och känner på spåret inför sprinten i klassisk stil. I en isig kurva glider hon ut och ramlar rakt ner i ett fördjävla djupt hål.
Hålet mäter enligt uppgift mellan två och tre meter på djupet. Fallet avslutas efter vad det ser ut på bilderna mot ett tämligen stabilt träd.

Oavsett vad det var för sorts träd resulterade vurpan i att cirka fyra till fem revben bröts.

Majdics viker sig dock inte för det utan kör vrålande av smärta genom kvalet och hela vägen till finalen där hon nyper åt sig en bronspeng.
Det är stort!

När man betänker att den här sortens idrottsmän kan en hel del om smärta och är vana vid att plåga sina kroppar utöver det vanliga så förstår man att när de vrålar sig genom ett lopp, då känns det.
Då känns det förmodligen jättemycket.

Har svårt att se hur någon i mina ögon skulle kunna lyckas med en större prestation under det här mästerskapet, det här var pannben.
Ett riktigt tjockt pannben!

Här är två andra tjejer som också har en ganska hög smärttröskel och en stor vilja.

Förövrigt tycker jag att Lindsey Vonn ser ut att vara väldigt snäll.

Youtube med Gargamel

Igår samlades innebandygrabbarna och tjejerna i Skattkärrs IK för lite festligheter.

Första vätskekontrollen ägde rum hemma hos undertecknad och förvånansvärt många ägodelar är fortfarande intakta trots att Gargamel avlade visit och dessutom visade sig vara i högform. Mattan går nog att rädda och en ungersk souvenir kan jag ju köpa en ny nästa gång jag åker till Ungern. En närmare presentation av Gargamel skrev jag för ungefär ett år sedan och den finner ni här.

Ett stående inslag när ett gäng grabbar samlas är att youtube kopplas in i TV:n. Axel agerade maskinist och lyckades ganska sällan och med ojämna mellanrum stava rätt så att övriga deltagare fick sina önskningar uppfyllda.

Min personliga favorit blev den här. Axel lyckades med stavningen på instruktion från Manne på tionde försöket och en tränad chimpans iförd boxhandskar hade gjort det snabbare.

A new boy in town

Varje vecka försöker jag inleda åtminstone två av veckans dagar med att förära stadens badhus med ett besök i den arla gryningen.

Förutom jag så finns där två huvudtyper av människor i den tidiga timman.
Det är pensionärerna och simmarna.
De flesta av pensionärerna huserar i den runda varma bassängen där de gör stillsamma rörelser under ledning av en instruktör, resten är med mig i motionsbassängen.
Simmarna är bredaxlade rackare med fötter stora som rotorbladen på en helikopter och håller till i snabb-bassängen. De har simglasögon och kan crawla.

Fast jag inte känner tillhörighet till någon av grupperingarna så verkar de acceptera min närvaro. Nu börjar de känna igen mig och respekterar att min sociala kompetens inte har sin peak klockan 06.30 så de låter mig vara ifred när jag går med blicken i golvet och utstöter gutterala muttranden. Jag får finnas till, lite som en katt ungefär.
Det har också utan att saken diskuterats fötts ett gällande reglemente beträffande vilket skåp som är mitt och vilken dusch jag ska ha.
Det tycker jag är bra, rutiner gör livet enkelt.

Tills idag. Då dök det upp en ny kille, jag har aldrig sett honom förrut. En spenslig och gladlynt liten man som inte riktigt hade koll på vad som gällde. För det första hade han tagit skåpsnyckel 232, mitt skåp!! Det är ju satan att man från och med nu ska behöva köa utanför för att visa vart skåpet ska stå, eller snarare vilket skåp som är mitt.

Som om inte detta var nog upptäckte jag när jag entrade duschrummet att han tagit MIN dusch. Klart som fan man blir irriterad.
Som om inte detta vore nog så hälsar den respektlösa jäveln på mig när jag gav honom en arg du-har-tagit-min-duschblick.

Jag hoppas verkligen att han lär sig reglementet till nästa gång.

Glömska har sitt pris och det kostar 255 kronor per gång...

Att inte avlägga visit hos tandläkaren på den tid som avsatts och som skriftligen meddelats debiteras med det runda och jämna beloppet av 255 kronor. Det upplever jag som enerverande.

Upprepar sig förfarandet en tvenne gång emottager man ytterligare en faktura omfattande samma belopp. Det tycker jag är irriterande.

Uteblir man från sin tredje tilldelade tid får man inte heller då någon mängdrabbat. Då blir man gravt irriterad på sig själv.

När jag väl kom ihåg att gå dit möttes jag av en lätt sarkastisk hälsningsfras av typen: -Så kul att du kunde komma förbi tillslut...
Sedan fick jag frågan om jag snusade, jag svarade ja.
Följdfrågan var om jag snusade mycket. Även på denna fråga responderade jag jakande med tillägget att det är en hobby och att jag får ägna mig åt den om jag vill.
Detta var tydligen tillräckligt för ytterligare ett faktureringsunderlag.
Tackar!

En röd boll

Jag har fått låna en bok av Ingenjören.

Man skulle lätt av hans epitet att döma kunna tro att det rör sig om en formelsamling där termodynamikens huvudsatser härleds till förbannelse men så är inte fallet.

Boken heter "Naiv Super". Det är en bra bok. Meningarna i boken är väldigt korta. Det brukar inte jag gilla. Men jag gillar den här boken. Jag har inte hunnit så långt än. Jag tror det är en tänkarbok. Typiskt Ingenjören. Men den är skriven på ett humoristiskt sätt. Tror jag.

Nu behärskar inte jag skrivkonsten så till den grad att jag kan bygga ett begripligt stycke enligt principen ovan men det är ett exempel på hur författaren valt att formulera sin historia.

Boken handlar om en pojke, eller möjligtvis en man. I bokens början är han 25 och jag vet att jag de första sidorna betraktade honom som en pojke. Jag tog en kort paus från läsandet för att i min ensamhet försöka reda ut när en pojke egentligen blir en man, slutsatserna uteblev dock och jag bordlade ärendet utan att ha bringat rätsida på min fundering.

25-åringen får en livskris och vet inte vad han ska ta sig till. I desperation hoppar han av skolan, slutar på sitt extrajobb och säger upp sin lägenhet.
Tämligen drastiska åtgärder.

I hopplöshet funderar han på vad han ska ta sig till och av outgrundlig anledning bestämmer han sig för att köpa en röd boll. Den röda bollen kan han stå i timmar och studsa mot en vägg och på något sätt ger det honom en mening att studsa den röda bollen. Han finner en tillfredställelse i det enkla av att kasta en boll mot en vägg, låta den studsa en gång i marken och sedan ta emot den igen.

När han studsar sin boll tar han ett kliv ut ur tid och rum, han skaffar sig något enkelt att göra. Kanske för att låta tankarna helt fritt sväva iväg utanför den lilla lådan med fasttejpat lock som vi så ofta låter omhulda våra ideér. Eller också för att helt slippa tänka, bara låta bollen studsa.

Jag tror att någon gång behöver vi alla göra något som får oss att tänka utanför kartongen, alternativt något där vi slipper tänka överhuvudtaget.

Någon gång behöver vi alla en röd boll att studsa, vilken typ av röd boll man väljer är upp till den enskilde individen.

Den vitruvianska människan

Jag kom i mål och jag kom inte sist.
Sammantaget var det en helt underbar dag. Solen sken från en klarblå himmel, spåren var sådana jag trodde bara fanns på TV och som bara Gunde Svan fick åka i och Pärson hade gjort ett ypperligt jobb med mina skidor, framförallt fästet vilket var av yppersta vikt på banan som innehöll backar med mycket stärkande egenskaper.
För er födda -86 eller senare bör jag kanske förtydliga att Gunde Svan var en mycket framgångsrik skidåkare innan han blev programledare på "Fångarna på fortet" men det kan ni googla.

Klockan stannade på 3.36 då jag skar mållinjen, har inte koll på sekundrarna och inte heller vilken plats det räckte till men jag vet att jag var långt ifrån sist även om det förekom hangarbalksnorskar (se tidigare inlägg). Var väldigt nära att vid ankomsten backa över en kille med lågt startnummer vilket var det närmsta jag kom en kontakt med tätklungan.

Tiden är väl inget att stoltsera med men med tanke på att min karriär som aktiv skidåkare är en månad lång och att det här var debuten i tävlingssammanhang så får det anses ok. Närde en vag förhoppning att komma under 3.30 men det sprack alltså med sex minuter.
Mest nöjd får jag nog vara med att båda varven på den 2,1 mil långa banan gick på i det närmaste exakt samma tid.

Precis som när man försöker göra ett maratonlopp utan skidor så är det efter tre mil det börjar. Idag var det framförallt ljumskarna och nedre delen av bålen som framförde en intresseanmälan om att slå av på takten. Den avslogs.

Nu ska jag lägga mig på min runda matta och försöka efterlikna da Vincis "den vitruvianska människan" och hoppas på att någon under kvällen kommer förbi och hjälper mig upp.

Ekblom och de 547 hangarbalkarna

Det har kretsat så mycket runt skidåkning här på bloggen att ni få men trogna läsare förmodligen vomerar över tangentbordet om ni läser ordet skid oavsett efterföljande böjning tre gånger till.
Eftersom det nämndes två gånger i förra stycket bör ni därför omedelbart sluta läsa nu om risk för nämnda kroppsreaktion föreligger.

Okej, ni läser fortfarande, skyll er själva!

Sitter just nu med en viss inneboende förfäran.
Tänk om jag vid min arla ankomst till Mattila imorgon möts av åsynen av en fullbelagd parkering med enbart norskregistrerade fordon. Tänk om jag kliver ut och möts av ett hurtigt sorl från 547 lusekoftenovor med axelbredd som får en 20-fots container att framstå som en tändsticksask. Tänk om samtliga är iförda kroppsstrumpor som framhäver hangarbalksstora könsorgan som vajar i vinden likt klockspelet på Tsarklockan i Kreml när den var i sin krafts dagar. Tänk om de står där med bröstkorgar som bäljaspel och frustar så att rökmolnen som lämnar deras vidöppna munnar får skorstenarna på Gruvöns bruk att likna en cigarettfimps förtvivlade sista suck då den lämnas åt sitt öde i en, av ett kallt höstregn skapad, vattenpöl en torsdagskväll i november när fåglarna inte sjunger.
Tänk om startskottet ljuder och jag i horisonten ser samtliga de övriga deltagarna försvinna i ett diffust snömoln uppvirvlat av de pendlande hangarbalkarna.
Då blir det verkligen jobbigt.

Hade vid anmälan till loppet ambitionen att det skulle bli en kul grej. Att tidsprestationen var sekundär och att njutelsen och upplevelsen det primära. Att glida runt i solskenet och dricka varm saft i symbios med de naturliga elemtenen. Egentligen besitter jag så mycket självkännedom att jag borde förutsett att det inte kommer bli på det sättet.

Istället så sitter jag här. Dels med min förfäran och dels stenhög på adrenalin och bara väntar på att få sätta en nummerlapp på bröstet. Självfallet har jag också börjat kalkylera vilka tider som är möjliga min ringa skiderfarenhet till trots. Bär också en stark längtan efter att få tömma kroppen totalt och få må sådär riktigt jävla dåligt och bra på samma gång.
Den där känslan av total utmattning som inga andra känslor i hela världen kan mäta sig med.

Vad som än händer så vägrar jag iallafall att komma sist, om jag så ska offra min ena stav på en hangarbalksstöt.

Skrev häromdagen om min kompis och tillika vallavirtuosen Pärson. Igår kväll fick jag ett MMS från mannen ifråga innehållandes bilden ovan och följande text:

"Hej Lars! Receptet är som följer i turordning:
Glid: 1 lager LF8, LF6 2 gånger, LF7 1 gång, mix av HF7 & HF6 1 gång. Avslutas med lätt borstning med mässingborste, sedan febril borstning med nylonborste länge och noga.
Fäste: Värmt in 1 lager med VG35, 7 lager VR40, sedan 1,5 lager VR45, avslutas med ett lager VR40. Hoppas nu prognosen stämmer. Lycka till!"

Jag har i ärlighetens namn ingen aning om vad det mesta av ovanstående betyder men Pärson kan som sagt sina grejer och det här känns väldigt tryggt.

På söndag får vi se om han lyckats. Går det bra, vilket jag tror, ska han få en hemlig present, går det åt helsike så ska han ändå få något för besväret, kanske 10 kilo snö eller något annat trevligt.

Den svenske snittmannen är inte singel

För ett antal år sedan blev jag utsedd av någon märklig instans till att representera den svenske genomsnittsmannen. Hur det gick till är höljt i avgrundens mörker och man kan rättmätligen spekulera i hur urvalsprocessen hade sin gång.

Övningen gestaltar sig i form av att jag med jämna mellanrum får ett mail som berättar att det är dags för mig att fylla i en enkät på internet. Mina försök att ignorera uppmaningarna bemöts med en så stor driva av påminnelser att jag till slut faller till föga och utför det göromål som anbringats likt ett ok om mina späda axlar.

Som tack för mina ansträngningar belönas jag efter fullgjort arbete med en summa poäng enligt en gravt hemlig tariff. Vad jag ska ha poängen till, vad de kan bytas mot eller hur många jag samlat ihop genom årens lopp är inget som jag ännu lyckats förstå. Troligtvis tillfaller de allmäna arvsfonden vid mitt frånfälle och de kan då förmodligen byta ut dem mot en skrapad trisslott utan vinst alternativt en T-shirt med texten "Jag är den svenske snittmannen".

Ovanstående innebär alltså att varje gång ni läser en kioskvältande rubrik på en löpsedel i stil med " Svenska, ensamma män mellan 25-30 äter mer russin än övriga Europa" så kan det vara mina svar som ligger till grund för det vetenskapliga konstaterandet.

Jag tar givetvis mitt uppdrag på största allvar även om jag förstår att mina svar förmodligen får till konsekvens att övriga världen betraktar svenska män med viss skepsis och att mina landsmän därigenom misskrediteras.

Igår besvarade jag med stor entusiasm en enkät som handlade om matvanor. Helt sanningsenligt kryssade jag i ruta efter ruta med svar i likhet med "jag bestämmer alltid vilken mat som skall tillagas i mitt hushåll", "Jag gör alltid de dagliga varuinköpen" och "jag skiter i vad det smakar bara det går fort, är nyttigt och billigt". Så resonerar tydligen den svenske genomsnittsmannen.
Efter cirka 12 minuter var jag klar och den sista frågan löd: Vilken är din civilstatus?
1. Singel
2. Sambo
3. Gift

Sanningsenligt besvarade jag även denna fråga och möts av meddelandet "Tack för din medverkan, tyvärr ingår du inte i målgruppen för undersökningen och dina svar kommer därför inte att finnas med i sammanställningen"

Tydligen betraktas vi singlar som skum, avträde, slödder, pack och andra sorteringens avarter av det mänskliga släktet och är därigenom inte tillräkneliga och värdiga nog att representera den svenske snittmannen. Allt ovanstående kan jag hantera då jag inte är speciellt känslig men hade man för helvete inte kunnat ställa den frågan först? Då hade jag sluppit att fylla i enkätjäveln som jag ändå ansågs för usel att vara en del av och därigenom också sluppit att slösa bort 12 minuter av mitt liv då jag hade kunnat sitta i mitt hörn av soffan och bedriva bitterhet istället.

Laddade upp rejält för att prestera en tredje gradens utskällning men insåg att jag inte visste vart jag skulle ringa för att framföra mitt teatraliska anförande.

Veckans kompis

Jag har en kompis. Eller ja, egentligen är de till antalet fler än en men det tror ni säkert inte på och det är inte heller relevant i sammanhanget.

Den kompis jag har valt att utse till veckans kompis är en snäll, hjälpsam och mycket trevlig kille, inte alls som mig. Eftersom jag av princip aldrig, eller åtminstone mycket sällan, skriver ut andra människors namn så väljer jag kort och gott att kalla honom för Pärson.

Pärson är en mycket intelligent man och han är nyckeln till mycket visdom. En av hans stora passioner och tillika paradgren är att valla skidor. Han är en riktigt virtuos i ämnet och han trakterar en vallakloss likt Robert Wells hanterar ett piano, likt Gretzky hanterar en hockeyklubba och... ja, ni fattar annars får ni räcka upp en hand.
Han har vallat så många skidor att om man la dem på rad skulle de förmodligen nå till pluto och tillbaka, och då räknar jag ändå bara fästzonen. På hans meritlista står bland mycket annat att han vallat skidorna åt segrarinnan i tjejvasan.

Pärson kan passionerat och med något drömskt i blicken redogöra för snökristallens konstruktion och hur den påverkas vid olika temperaturer.

Pärson bor med sin i alla avseenden fantastiska sambo och deras hund i ett av Karlstads faschionablare områden, eller åtminstone väldigt nära ett av Karlstads faschionablare områden. Jag skulle så gärna vilja skriva att hunden är en vallhund men det vore inte med sanningen överenstämmande, fast det hade varit kul.

Som den hjälpsamme man han är har Pärson lovat att hjälpa till med vallningen av mina skidor inför söndagens strapats.
Vad ska jag nu skylla på om det går åt helvete?

Förresten, ni som sitter med handen uppe kan ta ner den nu.