Ekblom och de 547 hangarbalkarna

Det har kretsat så mycket runt skidåkning här på bloggen att ni få men trogna läsare förmodligen vomerar över tangentbordet om ni läser ordet skid oavsett efterföljande böjning tre gånger till.
Eftersom det nämndes två gånger i förra stycket bör ni därför omedelbart sluta läsa nu om risk för nämnda kroppsreaktion föreligger.

Okej, ni läser fortfarande, skyll er själva!

Sitter just nu med en viss inneboende förfäran.
Tänk om jag vid min arla ankomst till Mattila imorgon möts av åsynen av en fullbelagd parkering med enbart norskregistrerade fordon. Tänk om jag kliver ut och möts av ett hurtigt sorl från 547 lusekoftenovor med axelbredd som får en 20-fots container att framstå som en tändsticksask. Tänk om samtliga är iförda kroppsstrumpor som framhäver hangarbalksstora könsorgan som vajar i vinden likt klockspelet på Tsarklockan i Kreml när den var i sin krafts dagar. Tänk om de står där med bröstkorgar som bäljaspel och frustar så att rökmolnen som lämnar deras vidöppna munnar får skorstenarna på Gruvöns bruk att likna en cigarettfimps förtvivlade sista suck då den lämnas åt sitt öde i en, av ett kallt höstregn skapad, vattenpöl en torsdagskväll i november när fåglarna inte sjunger.
Tänk om startskottet ljuder och jag i horisonten ser samtliga de övriga deltagarna försvinna i ett diffust snömoln uppvirvlat av de pendlande hangarbalkarna.
Då blir det verkligen jobbigt.

Hade vid anmälan till loppet ambitionen att det skulle bli en kul grej. Att tidsprestationen var sekundär och att njutelsen och upplevelsen det primära. Att glida runt i solskenet och dricka varm saft i symbios med de naturliga elemtenen. Egentligen besitter jag så mycket självkännedom att jag borde förutsett att det inte kommer bli på det sättet.

Istället så sitter jag här. Dels med min förfäran och dels stenhög på adrenalin och bara väntar på att få sätta en nummerlapp på bröstet. Självfallet har jag också börjat kalkylera vilka tider som är möjliga min ringa skiderfarenhet till trots. Bär också en stark längtan efter att få tömma kroppen totalt och få må sådär riktigt jävla dåligt och bra på samma gång.
Den där känslan av total utmattning som inga andra känslor i hela världen kan mäta sig med.

Vad som än händer så vägrar jag iallafall att komma sist, om jag så ska offra min ena stav på en hangarbalksstöt.