Lite motstånd

Det drar ihop sig.
Nästa söndag ska jag åka mitt livs första motionslopp i längdåkning. Ett maraton på skidor. Tyckte att förberedelserna förlöpte enligt planerna med tanke på den korta tid jag hade på mig. Jag har ju trots allt inte ägt ett par skidor på 10 år och anmälan till loppet får väl mest betraktas som en impulshandling, som så mycket annat jag företar mig.

Det drastiska försöket att träna uthållighet, muskulär styrka, explosivitet och skidteknik på tre veckor gick tämligen bra och även om jag är långt ifrån nöjd med den nuvarande statusen på någon av de fyra nämnda punkterna så började en övertygelse om att åtminstone ta mig i mål på en hyfsad tid att födas i mitt sinne.

Då går givetvis axeln sönder vilket förstås bjuder lite extra motstånd. Har inte vågat prova den i skidåkningssammanhang sen det hände men jag när en stilla förhoppning om att det muskelfäste som vikit hädan inte används speciellt mycket i skidåkning. I värsta fall får det bli två treo och en balja liniment.
Skit också!