Ont gör det aldrig...

...Men ibland kan det vara lite bökigt att gå.

Idag är det jättebökigt att gå och mitt rörelsemönster då jag staplar fram i kontorskorridorerna är inte helt olikt någon på flykt från ett ålderdomshem.

Passade för övrigt på att anmäla mig till Göteborgsvarvet, är ni sugna på att deltaga i detta evenemang så bör ni anmäla er snarast då loppet börjar bli fulltecknat.
Tveka inte, det är bara en halvmara som jag dessutom tror är jäkligt trevlig.

Blodig, nöjd och besviken

Jag är i mål.
Nöjd, blodig och besviken på samma gång.

Att jag hade högt ställda mål var jag fullt medveten om, däremot var jag övertygad om att jag tämligen komfortabelt skulle springa in på en tid under 2 timmar och 30 minuter.
Så blev det inte och sluttiden skrevs till 2.40.01 vilket ger mig en placering runt 2400 av cirka 9000 löpare i min klass.

Anledningarna till att det blev som det blev äro till antalet tre

1. För dåligt tränad:
Mer backe och mer distansträning. Glädjande är dock att lungorna orkade, mindre glädjande är att det var vaderna som generalhavererade och sista milen fick genomföras med ganska svår kramp med den ondes ord ekandes i öronen: Ont gör det aldrig, punkt.

2. Fel startgrupp:
Första milen gick på 54 minuter vilket betyder att jag inte ens var andfådd

3. Orutin:
Då första milen gick så sakta blev jag stressad och ville löpa i kapp tid. Det blev ett av mina bättre intervallpass någonsin. Spurt förbi en grupp löpare, bromsa för en annan grupp, spurt och broms.
Så höll jag på i en mil och kände mig fortfarande ganska fräsch, då kom den.
Krampen, som ett knivhugg i varje vad.

Så var det det här med blodvitet. Efter cirka 12 kilometer i en ganska brant utförsbacke var det en man som behagade tvärnita. När jag skulle väja hakade jag i honom och for likt en dartpil nedför backen. Den hud som tidigare täckte min knäskål blev liggandes i en hög på stället.
Ont gör det aldrig.

Sammantaget är jag ändå ganska nöjd. Det mest irriterande är att vaderna inte gav lungorna chansen att visa vad de gick för.

Att besegra besten

Sitter på en buss med slutdestination den kungliga hufvudstaden. Bussen är till bredden fylld med människor med samma målsättning, att springa morgondagens Lidingölopp, dock med rikligt skiftande ambitionsnivå och erfarenheter.

Oavsett vad man har för mål med morgondagens bravader så finns det något som alla talar om med skräckblandad förtjusning, något som placerar en drömsk och samtidigt räddhågsen hinna i varje man och kvinnas blick.
Den ligger latent i varje samtal och flyter med jämna mellanrum upp till ytan, jag pratar förstås om den beryktade mördarbacken som möter oss löpare efter 2,5 mil. Där har vader stumnat, löpare parkerat, drömmar krossats och vominnehåll uppkastats. Återstår att se om jag lyckas besegra denna best eller om jag får sålla mig till den digra skara som där sprungit rakt in i den förädiska väggen. Jag vidhåller dock min målsättning och kör enligt devisen må det bära eller brista.

Förövrigt kan jag meddela att jag har fått en ny kompis, han har fler Lidingölopp på sitt samvete än jag har levnadsår och han har kommit med mycket väredfulla tips då han kan varenda rot och sten längs vägen.

Lågkonjunktur

Att det är lågkonjunktur har väl knappast undgått någon och det är numer välkänt vilken fruktansvärd misär vi alla lever i.

Något som jag länge tyckt har talat emot att det är så fruktansvärt illa som de säger är det faktum att alla åtminstone verkar ha råd att äga en bil.
Om detta vittnar de svårigheter jag möts av varje kväll då jag ämnar parkera min bil längs den gata som utgör min hemvist, det är totalt knökfullt och helt omöjligt att tråckla in min stackars Saab i de minimala springor som lämnats mellan fordonen.

Har dock kommit till insikten att detta kanske tvärtemot bekräftar lågkonjunkturens skördande av offer. Är det helt enkelt så att man inte längre har råd att framföra sina fordon och att min gata fungerar som någon slags avlämpningsplats för fortskaffningsmedel i väntan på bättre tider?

Tar man sig en närmare titt på vad det är för grejer som uppbär parkeringsyta så stärks ovanstående teori.
Eller vad tycker ni?

SMS en lördag

Om någon mot förmodan skulle vara intresserad av att följa min framfart i terrängen nu på lördag så finns möjligheten att göra det via SMS, modernt va?

Givetvis kräver företaget som tillhandahåller tjänsten en monetär ersättning för besväret att skicka ut automatiska meddelanden så fort som jag passarer en mellantidskontroll.
Om jag har förstått det hela rätt så kostar kalaset totalt 25 svenska kronor och då piper det till i mobilen var femte kilometer, eller förhoppnings med ett mellanrum på 22 minuter och 30 sekunder. Funderar på att köpa tjänsten själv, lär vara enda gången jag får sex stycken SMS en lördag.

Vill man veta hur det går för just mig skall man skicka LL 40942 (tydligen jätteviktigt att komma ihåg mellanslaget) som ett textmeddelande till 72456.

Målsättning

Om man inte har målsättningar med sina förehavanden så kan det bli väldigt besvärligt att utvecklas- oavsett vad saken gäller.

Givetvis har jag en målsättning inför lördagens Lidingölopp och om man dessutom offentliggör den blir det en extra morot.

Alla som klarar målgång i loppet får en bronsmedalj att ha hemma i sin bokhylla (man får ha den någon annanstans om man vill).
De som klarar det under 2 timmar och 15 minuter får istället en silverpeng med sig hem, en sån ska jag ha!
Det innebär 45 minuter per mil, det borde inte vara omöjligt om kropp och pannben är på sina bästa humör men det blir absolut ingen söndagspromenad i parken.

Så, då var målsättningen offentliggjord, då återstår bara att se...

Inget ont som inte för något elände med sig

Min fotbollssäsong är över.
Jag missar årets sista match. Detta på grund av vissa disciplinära åtgärder från Värmlands fotbollsförbund då de anser att jag har ådragit mig lite för många gula kort under säsongen. Läser man regelboken så inser man ganska snabbt att de har rätt i sak.

Det här medför inte bara elände då jag nu fick en lucka i kalendern kommande lördag. Denna lucka är redan ifylld då jag lyckades komma över en startplats i Lidingöloppet. Så istället för att lira fotboll blir det 3 mil löpning i terräng med förhoppning om att kunna bocka av ännu en punkt från listan "hundra saker att göra innan jag dör".
Loppet utgör ju faktiskt också en fjärdedel av en annan punkt på denna lista...

Jättekonstigt...

Just nu händer förbannat mycket märkliga saker. Det är svårt emot mina principer att ägna huvudbry åt saker jag inte kan påverka men det är ändå svårt att låta bli att fundera.

Idag tillexempel hade jag bestämt mig för att ha fredagsmys. I min värld betyder detta att jag efter avslutad träning åker till min lokala närbutik, köper kokkorv och bröd och monterar ned mig i soffan med denna delikata och ack så lättlagade middag.

Nu till det konstiga. Traditionsenligt så köpte jag 10 korvbröd och 8 korvar, kommersialismen har ju nämligen bestämt att det ska vara stört grisomöjligt att köpa lika många korvar som bröd.
Jag slänger ner alla korvar i en gryta. Jag förstår att 8 korvar kan låta mycket att förtära ensam men jag är ändå ett ganska storvuxet gossebarn.
Jag äter en korv tillsammans med ett bröd tills grytan är tom, kvar i påsen är ett bröd!
Jag åt inte upp något bröd innan, jag har inte lagt ett bröd på något konstigt ställe och sedan glömt det. 10 minus 8 blev helt enkelt idag ett.

Vad jag inte riktigt är förnöjd med är det faktum att jag kan ha blivit lurad på ett bröd, tänk om det bara var nio i påsen. Det kan också vara så att jag har fått en korv för mycket. Fan vad besvärligt det blev nu.

Racketfodral säljes

Fredagar betyder morgonbadminton och morgonbadminton betydde återigen förlust.
Lagen är sedan tidigare kända av er trogna läsare och idag var jag och pinnen riktigt på bettet från start.

Vi utmanövrerade Kjelle och Ingenjören totalt i första set. Sedan rasade vi på sedvanligt manér ihop som de grävlingar man ofta ser utspridda i vägkanterna.

När Kjelle och Ingenjören gick mot sin fjärde raka setseger blev jag lite arg. Då tog mitt alter ego Bobbo Viking över och då gick mitt racket sönder. Otur.

Någon som vill köpa ett racketfodral?

Den är här nu...

Är den här nu?
Jag responderar på min egen interpellation genom att lyfta mitt nedböjda huvud. Jag upprepar denna manöver tre gånger för att med ett nickande bekräfta mitt jakande svar.
Den som under en tid närmat oss med släpande men ack så bestämda steg har tagit oss i befästning.
Jag pratar så klart om hösten och allt vad den nu innebär. Mörker, svininfluensa och innebandy.

Om att denna årstid anlänt vittnar inte minst det faktum att laget i mitt hjärta, IFK Heden, nu på lördag spelar sin sista hemmamatch för säsongen. 14.00 är det avspark och vi i laget hoppas givetvis på fullsatt då vi ska försöka spela hem tre poäng för att roffa åt oss den åtråvärda andraplatsen. Fullsatt innebär förövrigt att alla fyra träbänkar med plats för fyra åskådare vardera har tagits i besittning men det skulle vara kul med lite folk även på ståplats.


Nu är det ju inte bara jämmer och elände med hösten, det finns ju mycket positivt också, till exempel, få se nu...
Snålblåst och obestämd nederbörd på tvären, ständigt mörkt, idol på TV, Södertälje-Färjestad 0-0, mycket stärkande... Nu kom jag på en bra sak med hösten: Att den snart är slut.
Då kommer iochförsej vintern.
Snöslask, vinterskor, ljust fem minuter mitt på dagen, lera, vemod och slut på whisky.
Och mitt i allt elände blir det jul.
Då ska det frossas i delikatesser såsom torr limpa doppad i avkok på grisarsle. Har dock redan bestämt hur jag ska fira jul. Det blir löpning, långt och länge, punkt. Det är stärkande.

Borde inte jag göra något vettigare än att sitta framför min föråldrade datamaskin och formulera deprimerande och nästintill obegripliga texter?
Jo, jag borde gå och lägga mig.

Jag och min PT

Som tack för att jag agerade toastmaster fick jag en väldigt fin present av Ingenjören och hans fru.

Gåvan som överräcktes var ett presentkort på tre omgångar med en kille som heter Iron-Mike.
Iron-Mike ägnar sig åt personlig träning och inget annat vilket jag kände var på sin plats att förtydliga.

Järn-Micke har redan gett mig en uppgift. Den består i att föra kostdagbok i en vecka. Jag kan efter att ha ägnat mig åt detta några dagar konstatera att det räcker med att skriva upp vad jag äter en dag och sedan kopiera detta i sju exemplar.

Jag kan också konstatera att jag verkligen borde gå en matlagningskurs.
Jag tror att tillochmed utsvultna getter skulle se på mina köksalster med stor avsmak. Men snabbt går det!

I nederlagets stund...

Det blev ännu en förlust för mig och Pinnen. Setsiffrorna skrevs till hela 0-4 i Kjelle och Ingenjörens favör.
Men jag är stor i nederlagets stund och vill på detta sätt framföra ett officiellt grattis, jätteroligt att ni vann! Verkligen.

Jag och Pinnen inledde matchen på ett strålande sätt och hade ledningen med hela 18-9 i första set. Då slappnade vi omedvetet av och PRO-gubbarna på andra sidan nätet kunde vända på steken.
Efter det orkade vi inte resa oss mentalt och radade upp enkla misstag.
Nu blir det mental träning en vecka med förhoppning om upprättelse nästa fredag.

Revanschen

Om 7 timmar är det dags.
07.00 är banan bokad för en badmintonbatalj. Det är jag och Pinnen VS Kjelle och Ingenjören.

Då ska vi se om gammal fortfarande är äldst eller om min och Pinnens ungdomliga entusiasm i kombination med vår obändeliga fysik slår de äldre herrarnas kyla och rutin.

Senast vi spelade hade både jag och Pinnen nya och därmed ovana badmintonklubbor samt en stor mängd otur. Det faktum att våra möten alltid går av stapeln i den arla morgonstunden är även det till fördel för de äldre, den generationen de tillhör har nämligen en mycket större vana av att gå upp tidigt än vad vi ungdomar har.

Men imorgon tror jag på mig och Pinnen.

Kakfrossa

I helgen bär det av till Köping. Dock inte för att banda en ny säsong av den TV-serie som utspelade sig på orten utan för att spela innebandy. Men det är kanske ungefär samma sak.

Imorgon ger sig två minibussar av från Karlstad, fyllda till bredden med innebandylirare. Med i konvojen finns också en blå saab, det är jag.
Det tycker jag är lite star-quality, jag tycker inte om minibussar, de låter så mycket och man sitter så obekvämt.
Nu är inte det hela sanningen och jag har en annan mission med mitt tilltag.

Efter att första innebandymatchen är överstökad på lördag hoppar jag i mitt fortskaffningsmedel och tar sikte på Lesjöfors för att spela en fotbollsmatch. Efter den drabbningen får båda turboaggregaten bekänna färg då det bär tillbaka till Köping, givetvis aldrig över tillåtna hastighetsgränsen- ni känner mig, 87 på 90-väg. Där blir det en ny innebandymatch och förhoppningsvis slutspel på söndag.
Jag har räknat ut att det borde gå.
Vem har sagt att det inte går att vara på flera ställen samtidigt?

Nu undrar jag en sak. Är det här ett exempel på att äta kakan och ha den kvar eller är det helt enkelt så att jag äter två kakor på en gång?
Skit samma, full fart, det gillar jag.

Nej, det blir nog inte så bra...

Sitter fortfarande och funderar över helgens bröllop.
Det var så fint att jag blev sugen på att gå på fler sådana tillställningar, dessutom är det ju en riktigt bra ursäkt för att festa till det lite. Då gäller nämligen undantagsregler även för järnmän, för det har jag bestämt.

I mina mörkaste stunder blev jag till och med lite sugen på att gifta mig själv. Fast jag kom på att det skulle se jävligt dumt ut att gifta sig ensam så det var nog ingen bra idé. Får förlita mig på att någon kompis som faktiskt har en respektive släpar sig fram till altaret. Fast det känns som att det dröjer ett tag så festandet får nog vänta...

Bröllop

Nu är Ingenjören en gift man.
Det blev ett helt fantastisk bröllop och brudparet var bland det vackraste jag har sett, det tar emot att erkänna det men till och med Ingenjören var fin att se på. Det berodde förmodligen på stämningen i kombination med att jag inte satt på någon av de främre bänkraderna men ändå.

Allt började väldigt bra med att de båda huvudpersonerna svarade ja på prästens frågor, det var bra. Det hade nog blivit en väldigt märklig stämning annars.
Det hela var mycket vackert och hade jag haft känslor hade jag förmodligen blivit lite rörd.

Även den efterföljande festen på Örebro slott blev en mycket lyckad tillställning där jag och toastmadamen får ta åt oss en liten del av äran tillsammans med alla gäster som förgyllde evenemanget. Jag tror att jag lyckades skapligt i mitt toastmasteruppdrag, å andra sidan, med en så fantastiskt bra värdpartner som jag hade så var det omöjligt att misslyckas.

Jag är oerhört tacksam och hedrad över att brudparet lät mig vara med på den här resan och vill önska dem all lycka i framtiden.

Idag accepteras inte ett nej

Idag händer det. Den dag vi alla visste skulle komma för eller senare är här.

Idag förlorar ungkarlsligan en medlem- på riktigt. Detta då min mycket gode vän ingenjören tar steget fram till altaret tillsammans med sin trolovade Karin och överäcker den ring som bekräftar äktenskapet.

Det är en stor dag, framför allt för de unga tu. Det är en stor dag även för mig. Givetvis gläds jag oerhört för Bengt och Karins skull. Dessutom har jag fått den stora äran att vara toastmaster på den efterföljande festen, det är förmodligen det närmaste att vara huvudperson på ett bröllop som jag någonsin kommer.

Så efter månader av planering är det nu upp till bevis, har inte folk kul är det helt enkelt mitt fel. Jag vet dock inte vilka förväntningar brudparet har på mig, de har nämligen skrivit gästpresentationer om alla som kommer och bett om att dessa skall finnas med i festprogramet. Om mig stod att läsa följande:
"Här är mannen som gud glömde. Om någonting går fel idag beror det förmodligen på Lars, det bara är så".

Som jag ser på det är ju det värsta som kan hända att någon av dem säger nej, och det kan väl inte jag ro för i såna fall?