Att besegra besten

Sitter på en buss med slutdestination den kungliga hufvudstaden. Bussen är till bredden fylld med människor med samma målsättning, att springa morgondagens Lidingölopp, dock med rikligt skiftande ambitionsnivå och erfarenheter.

Oavsett vad man har för mål med morgondagens bravader så finns det något som alla talar om med skräckblandad förtjusning, något som placerar en drömsk och samtidigt räddhågsen hinna i varje man och kvinnas blick.
Den ligger latent i varje samtal och flyter med jämna mellanrum upp till ytan, jag pratar förstås om den beryktade mördarbacken som möter oss löpare efter 2,5 mil. Där har vader stumnat, löpare parkerat, drömmar krossats och vominnehåll uppkastats. Återstår att se om jag lyckas besegra denna best eller om jag får sålla mig till den digra skara som där sprungit rakt in i den förädiska väggen. Jag vidhåller dock min målsättning och kör enligt devisen må det bära eller brista.

Förövrigt kan jag meddela att jag har fått en ny kompis, han har fler Lidingölopp på sitt samvete än jag har levnadsår och han har kommit med mycket väredfulla tips då han kan varenda rot och sten längs vägen.