Blodig, nöjd och besviken

Jag är i mål.
Nöjd, blodig och besviken på samma gång.

Att jag hade högt ställda mål var jag fullt medveten om, däremot var jag övertygad om att jag tämligen komfortabelt skulle springa in på en tid under 2 timmar och 30 minuter.
Så blev det inte och sluttiden skrevs till 2.40.01 vilket ger mig en placering runt 2400 av cirka 9000 löpare i min klass.

Anledningarna till att det blev som det blev äro till antalet tre

1. För dåligt tränad:
Mer backe och mer distansträning. Glädjande är dock att lungorna orkade, mindre glädjande är att det var vaderna som generalhavererade och sista milen fick genomföras med ganska svår kramp med den ondes ord ekandes i öronen: Ont gör det aldrig, punkt.

2. Fel startgrupp:
Första milen gick på 54 minuter vilket betyder att jag inte ens var andfådd

3. Orutin:
Då första milen gick så sakta blev jag stressad och ville löpa i kapp tid. Det blev ett av mina bättre intervallpass någonsin. Spurt förbi en grupp löpare, bromsa för en annan grupp, spurt och broms.
Så höll jag på i en mil och kände mig fortfarande ganska fräsch, då kom den.
Krampen, som ett knivhugg i varje vad.

Så var det det här med blodvitet. Efter cirka 12 kilometer i en ganska brant utförsbacke var det en man som behagade tvärnita. När jag skulle väja hakade jag i honom och for likt en dartpil nedför backen. Den hud som tidigare täckte min knäskål blev liggandes i en hög på stället.
Ont gör det aldrig.

Sammantaget är jag ändå ganska nöjd. Det mest irriterande är att vaderna inte gav lungorna chansen att visa vad de gick för.