Vi kör så det ryker...

På väg mot Biarritz. Står förnärvarande i färjeläget i Helsingborg och väntar på en jättebåt som skall ta oss över sundet.

Allt förlöper enligt planerna. Eller inte riktigt kanske. Den första mack vi stannade på hade strömavbrott vilket omöjliggjorde våra planerade inköp. Dessutom har en av bilarna i konvojen, dock inte min, drabbats av en eldsvåda inne i kupén. Om ni undrar vad som händer om man sveper in en adapter till en dator i en fleecefilt så har vi svaret...

Körigt värre

Ojojoj, det här med att bedriva semester är en ganska tärande verksamhet.
Har aldrig tidigare haft någon vad man i folkmun kallar "vanlig" semester och kan efter två veckor konstatera att det är tur att det bara sker en gång om året, det är ju jättekörigt!

Man ska fjällvandra, man ska träna, det är rundpingisturnering i Deje. Det ska spelas brännboll, när man har fjällvandrat skall spritköket diskas, kängorna skall göras rent, skattemärket på bilen skall klistras på, handskfacket skall skuras och gröten skall kokas.
Mitt i all ledighet ska man arbeta lite, gymet ska hinnas med, gästabudströtta (läs bakfulla) vänner skall hämtas hem, kyckling skall grillas, lagidrott skall prioriteras, man skall prova ut våtdräkter, man ska odla sin sociala ådra och umgås med andra människor.
Plus att man ska återhämta sig.
Jag har aldrig haft det så här stressigt.

Just nu förstår jag inte hur jag överhuvudtaget har tid att arbeta 40 timmar i veckan resterande delar av året.
Nej, här kan jag inte sitta och vara ineffektiv. Ska kanske börja packa för om tre timmar bär det av till frankrike för att försöka lära sig surfa.
Bara det tror jag kan bli lite bökigt.
Är från födseln ingen större balanskonstnär och får jag tro något så har jag en ganska stor utvecklingspotential i just ämnet surfing.

Stor utvecklingspotential är förövrigt en omskrivning för mina misstankar om att jag förmodligen är extremkass.

Expedetion Sylarna

Då var man åter i staden och flankerar gatorna som en vanlig man efter att ha tillbringat några dagar i fjällvandringens tecken.

För er som känner att er tid är för dyrbar för att förslösas på att läsa hela detta stycke intetsägande text så följer här resan i korthet.

Tält är fältmannamässigt. Regn är stärkande. Blåst bygger pannben. Det blir aldrig kallt men ibland kan det bli lite svalt. Försiktighet kommer i takt med stigande ålder. Bra och dåliga beslut har blandats. Vandringen till Sylarna blev vandringen till Sylen och ont gör det aldrig, punkt.

En betraktelse över det här med tältande. Jag har absolut inget emot att bo i tält men det kan ibland bli lite besvärligt. Om jag skulle göra en poängbedömning över mina olika fysiska egenskaper så är inte smidighet den som skulle belönas med maxpoäng.
Det samma gäller min tältsambo Kjelle som liksom mig besitter vighet i paritet med större jordbrukstraktor.
När dessutom tältets storlek är av dignitet att rymma två personer som tycker om varandra på ett helt annat sätt än jag och Kjelle gör så blir det ibland lite bökigt.


Den onde, den gode, den fule. Dock utan inbördes ordning.

För er som har lite mer tid än så följer här en mer utförlig reseberättelse.

Dag 1

Dagens citat: "Kallt blir det aldrig men ibland kan det bli lite svalt", Stenbäck.

Resan inleddes med att herrar Kjelle, Stenbäck och Ekblom lastade in sig och sina persedlar i undertecknads kalsongblå saab och satte kurs i den riktning GPS:en påbjöd.

Av diverse olika anledningar var den totala mängden sömn i gruppen något mindre än vad som kan rekommenderas för män i våra åldrar vilket avspeglades på nivån i konversationerna. Det var inte direkt några arbetsmarknadspolitiska åtgärder som utvärderades och Kjelle och Stenbäck turades om att med slutna ögon utstöta hemtrevliga ljud.

Efter att ha färdats nio timmar i solsken nådde vi Storulvåns fjällstation där relativt hotfulla moln tornade upp sig i horisonten. Härifrån skulle vi till fots färdas mot Sylarnas fjällstation där vi skulle anrätta vårt basläger för att sedemera göra en toppattack mot Sylarna.
Det var grundtanken, men då ingen av oss har några tider att passa eller någon som saknar oss när vi åker bort så beslutade vi att ta det hela lite live.

Storulvåns fjällstation. Kjelle grejar lite, Stenbäck är fokuserad

Då vi fått ordning på vår packning tog Stenbäck, som är en rutinerad bergsget, täten och marschen bedrevs med militärisk disciplin, 50 minuters gång, 10 vila.
Efter fyra timmars vandring med full mundering började hungern att tillta i takt med att skymningen föll och vi beslutade oss för att upprätta ett temporärt läger över natten. Jag och Kjelle reste vårt tält på tolv minuter, i full storm! Inte så illa för att ha provat en gång i en carport. Stenbäck var då för längesedan klar med både mat och nattning.

Dag 2
Dagens citat: "Jag glömmer aldrig, punkt", StenbäckJag och Stenbäck bedriver vila

Efter att på ett mycket fältmannamässigt sätt ha inmundigat den på gasolkök tillreda gröten var det dags att fortsätta strapatsen. Vi nådde ganska snabbt vårt mål för dagen och efter att ha färdigställt vårt basläger packade vi våra attackryggsäckar för att bestiga en liten knöl kallad Herrklumpen. Vindar upp mot 20 m/s gjorde trippen en smula stärkande men den 1288 meter höga toppen nåddes utan större ansträngning.

På kvällen gjorde vi något reglementsvidrigt då vi nyttjade fjällstationens dusch och bastu. Inte speciellt fältmannamässigt men hygieniskt.

Vårt basläger. Kjelle grejar lite, Stenbäck är fokuserad

Dag 3
Dagens citat: "Jag går gärna tillbaka", Kjelle.

Idag skulle det ske, toppattacken mot sylarna. Som vanligt tog den i navigeringen dittills prickfrie Stenbäck täten och vi började röra oss uppför fjället. Väderleksprognosen hade antytt att nederbörd kunde förekomma och vi beslutade oss för att regnjacka var ett lämpligt skalplagg, det var ett bra beslut. Då nederbörden inte skulle bli så riklig bestämde vi oss för att regnbyxor var overkill, det var ett dåligt beslut.
Det dröjde inte många höjdmeter förrän regnet började vräka ned och sikten försämrades avsevärt. Äntligen lite stärkande omständigheter.

Som om inte detta skulle räcka i stärkande syfte så skedde en liten olyckhändelse i navigeringen. Jag skulle inte vilja säga att Stenbäck ledde oss fel, däremot valde han en ganska alternativ väg då vi nådde Lillsylen via Jämtlands brantaste och längsta stenröse.

Det var tre ganska blöta generaler som nådde toppen på Lillsylen och till och med Stenbäck erkände att det var lite svalt. Som ni ser på bilden nedan var sikten tämligen begränsad, jag har inte tappat kameran i en gryta välling.
Expedetionens vidare resa mot Storsylen gick via en fyra meter bred bergskam, detta i kombination med halkiga stenar och 400 meter stup på båda sidor fick gruppens mentalt äldsta deltagare att tveka. Med den försiktighet och mognad som de grå tinningarnas charm vittnar om ville han helt enkelt inte gå längre, han tyckte det blev för otäckt. Då vi gjorde allt i en homogen grupp beslutade vi oss för att avbryta försöket. Jag vill inte hänga ut någon men dagens citat samt bilderna nedan kan ge en ledtråd...
Här ses Kjelle krampaktig klamra sig fast vid en klippa då han försöker ta sig ner på kammen som leder mot Storsylen

Som ni ser på följande bild så blev jag och Stenbäck inte alls arga för att en inte vågade fortsätta.
Fokus

På kvällen ställdes vi inför ett delikat problem. Vi alla hade medfört en varsin flaska Whisky att bruka i medicinskt syfte. Det är viktigt att kunna rengöra sårskador när man är på fjället. Då tre dagar utan blodvite passerat stod vi inför det faktum att flaskorna skulle åsamka oss onödig vikt på vandringen hemmåt. Vi tyckte ju alla att det var synd att hälla ut den och dessutom var vi lite oroliga för hur djurlivet och vegetationen skulle reagera på ett sådant tilltag så vi fick helt enkel offra oss, för miljön. Den natten sov vi gott...

Dag 4
Nu började skäggen bli vildvuxna och underställen att lukta märkligt. Dagen var kommen då det var dags att retirera och återvända till den parkering där vi lämnat vår bil. Hårda vindar och regn på horisontalen gjorde detta till en av de mest stärkande dagarna.
Vandringen skulle enligt personalen på fjällstation ta mellan fyra och fem timmar, om man knatade på ganska bra.

Här hände något i gruppen. Hornen växte ut, vi tog långa steg förhållandevis ofta och hamnade i ett tillstånd av koma där det enda som fokuserades på var att sätta den ena foten framför den andra. Förutom det klafsande som uppstår när grova skosulor träffar sank mark så bedrevs vandringen i nästintill absolut silencium, det var inte många ord som utväxlades när de tre pannbenen visade sig från sin tjurigaste sida.
Tiden?
3.35, det är bra!
Jag och Stenbäck njuter vid baslägret





Paus på fjället

Täckning

För att få lite tips om hur och vad man ska packa inför en fjällvandring besökte jag stadiums hemsida. Där finns en massa goda råd och idéer. Ett av dem är nedanstående som är saxat rakt av från sidan:

• Mobiltelefon – se till att det finns täckning dit du ska

Okej, hur löser jag det här? Ska jag ringa Telia och fråga? Om då svaret blir nej, vad gör jag då? Måste kanske lägga ner lite täckning i en vattentät påse och ta med i fall att.

Tack för tipset Stadium!

Ett förtydligande

Angående bilden som publicerades i föregående inlägg.
I periferin skymtas en flaska som man lätt kan föreställa sig att den innehåller en alkoholhaltig dryck. Det gör den också.

Givetvis är flaskans innanmäte inte avsett för invertes bruk utan skall användas som desinficeringsmedel i händelse av att sårskada skulle uppstå. Man vet aldrig vad som kan hända i fjällen.
Dessutom kan det ju hända att vi drabbas av magsår och dessa måste väl också göras rent...

Givetvis följer en avrapportering av resan vid hemkomsten. När/om vi kommer hem vet vi dock inte än.

En packning tar form

Idag har undertecknad och de två övriga vandrarna varit på shoppingrunda för att införskaffa förnödenheter inför äventyret.
Vi konsumerade något slags torrfoder som tydligen skall vara tjänligt som människoföda, nötter, russin och diverse annat smått och gott.
Kan med glädje och lättnad konstatera att packningen inför den stundande fjällvandringen börjar ta form.
Undrar om det är något mer man behöver.

För att aldrig ha fjällvandrat förrut så anser jag att det är tämligen relevanta ting jag valt att medföra. Det här kan inte gå fel.
Nu är det bara att hoppas på rikligt med regn så att vi får visa våra allra tjockaste pannben, lidande ger kvalitet.

Full fart

Jaha, då var viloveckan, som jag tvingades ge min kropp, till ända.
Sju dagar med enbart gymträning var precis vad mina protesterande ben behövde så nu är det på med hjälmen och ner i gruvan igen.

Blir dock bara ett par dagars hårdköra då jag under dagen fick ett erbjudande om en spontan semestertripp. Via ett sms fick jag frågan om jag var sugen på fjällvandring.
Ett par minuter senare var det tydligen bestämt och när ytterligare en minut passerat hade jag fått låna en ryggsäck stor nog att bo i. Det måste man tydligen ha när man fjällvandrar.
Ibland går det undan i svängarna.

Fjällvandring blir en ny erfarenhet för undertecknad och jag går just nu runt och funderar över vad jag ska fylla den gigantiska ryggsäcken med. Hittils har jag kommit på två saker: Havregryn och skavsårsplåster.

Som tur är åker jag med två pigga och kreativa grabbar där åtminstone den ene är en rutinerad bergsget. Den andre är Kjelle och mig veterligen har han ingen större vandringsrutin och dessutom är hans kängor för små så det här kan bli spännande värre.

Om vi skulle komma hem helskinnade så väntar en veckas träning sedan blir det att ta bilen ner till franska Biarritz för att bedriva surfing med ett gäng galna speedskiåkare.

Full fart, det här gillar jag.

En stor dag

Idag var det med glädje och tillförsikt som undertecknad bemötte den gryende dagen.
Lika förväntansfull som det 7-åriga gossebarn med namnet Lars som med staplande steg för eoner av tid sedan, iklädd kardborebandsknäppta skodon, keps och en obarmkusligt för stor ryggsäck, spankulerade iväg för sin första skoldag för att möta vad som då var världen.

Även om ryggtavlan växt, kepsen gjort sitt avkall på det en gång så välväxta hårsvallet, jackan bytts mot kavaj och uppfattningen om vad som är världen förändats en smula så tror jag ändå att känslan näst intill var densamma.
Det kändes verkligen som en nystart, en återfödelse.
Nu är det kanske lite magstarkt att likna det faktum att de statliga myndigheterna inte längre har mitt körkort i förvar bakom lykta dörrar med en reinkarnation, men det skiter jag i.

Äntligen kan jag känna mig som en fri och hel människa igen. Fåglar ska inte sitta i bur.

Den här historiska dagen har redan uppmärksammats av min livscoach Kjelle som haft vänligheten att skicka ett mail med olika trafiksituationer som skulle kunna uppstå om man inte är vaksam samt en anmodan om att hålla sig till hastighetsgränserna. Tack Kjelle!

Nu ska jag ta min bil och i maklig takt åka och investera en tårta till mina kollegor som fått agera privatchaufförer under denna depressiva tid.
I´m back!

Two down, twelve to go

Till er som läser det här.
Tänk på att detta ligger väldigt nära, ibland till och med bortom sundhetens gräns och absolut inte skall ses som en norm för vad som är nyttigt och normalt.
Känn således ingen stress då detta är ren och skär galenskap. Ta inte efter då mottot ”lidande ger kvalitet” inte är något att eftersträva, låt mig bara hållas.

Två månaders vansinnesträning med oftast två pass om dagen är till ända, tolv månader kvar innan toppformen skall vara på plats. Hittills kan jag konstatera att jag har mycket kvar att lära om smärta och trötthet, att tidsåtgången är betydande och att jag har älskat varje sekund, både i hällregn och värmebölja.
Det här ska genomföras om det så är det sista jag gör.

Största nackdelen är att man får försaka tid tillsammans med människor man tycker om. Det är när valet står mellan 8 mil cykel eller frisbeegolf på Skutberget som det gäller att vara stark. Tur att jag har vänner som accepterar min udda böjelse.

Har nu också den hårda vägen fått erfara vad ordet nertränad innebär. Förra veckan kände jag mig som en maskin på cykeln då tämligen ansenliga motlutningar avverkades i farter bortåt 30 knyck. Den här veckan får jag mjölksyra av att gå halvtrappan upp till min lägenhet.
Då gäller det att lyssna på sin kropp, och på Kjelles tips, som båda säger att det är dags för lite vila, blir man rädd för att vila är man ute på riktigt djupt vatten, fråga Per Elofsson. Så den här veckan får benen lite välförtjänt avkoppling och överkroppen får lida lite istället.
Sedan blir det på det igen och försöka få till en liten formtopp lagom till slutet av september och Lidingöloppet.

Nu kör vi!

Konsten att slå in paket

Att få paket tycker väl de flesta är riktigt roligt, i alla fall tycker jag det. Ibland är det extra kul när givaren varit lite fantasifull vad gäller själva inslagningsförfarandet. Själv är jag extremkass på att slå in presenter men inser att en bra grundförutsättning för att lyckas är att få tag på en kartong som rymmer det man ämnar slå in. Så tänker tydligen inte alla.

Häromdagen angjorde min kollega mitt ämbetsrum med ett paket vars förpackning renderade vis munterhet här på kontoret.

Jag ska erkänna att vi faktiskt nedlät oss till att ifrågasätta begåvningsnivån hos den som gjort paketet. Jag vill förtydliga att Panasonic inte har något med leveransen att göra mer än att deras kartong fått tjänstgöra som emballage.


Hur tänkte personen ifråga när han konstaterade: -Det här blev riktigt, riktigt bra!

Kinesiska tangentbord

En kär vän liknade en gång min hjärna vid en lottodragning, en massa tankar som far runt som pingpongbollar i en tombola och med jämna mellanrum ramlar det ut en slumpboll.

Just den här bollen har jag funderat över en stund utan att lyckas bringa någon klokenskap eller ens formulera en teori, därför vädjar jag nu om hjälp bland mina få men trogna läsare.

Det jag funderar över är kineserna.
Det sägs att man behöver kunna ungefär 2000 tecken för att läsa en tidning författad på kinesiska. Hur ser då ett kinesisk tangentbord ut?

Jag vet inte hur många tangenter ett normalt svenskt tangentbord har och jag tänker inte förslösa min dyrbara tid på att räkna men en rimlig gissning borde vara runt 100.
Det innebär att ett kinesiskt tangentbord torde vara minst 20 gånger större än mitt, verkar det här rimligt?

Teorier och förklaringar tack!

Dags att bygga en ark?

Det är kraftigt mot mina principer att slösa energi på saker jag inte kan påverka. Trots min skepsis mot detta måste jag ändå ställa frågan:
Vad är det som händer med vädret?

Har precis varit ute och försökt bedriva löpträning. De gigantiska vattenmängderna förvandlade dock det hela till något som närmast kan liknas vid 11 kilometer vattenpolo, emellertid utan motståndare då jag dagen till ära var tämligen ensam att trotsa vädret. Vid hemkomst hade jag kunnat placera en guppy i skorna och låtit mina asics tjänstgöra som akvarium.

De dominerande tankarna under passet var till antalet två. För det första kunde jag inte låta bli att fundera över om dagen då himmel och jord skulle sammanfalla till ett var kommen och att det var dags att börja bygga sig en ark. Min andra tanke var att jag för första gången i hela mitt liv var tacksam över att ha utrustas med överbett då det inverterade tandradsförhållandet förmodligen hade åsamkat kallsup och drunkning.

Nu ska jag idka lite dammsugning då jag väntar något så ovanligt som besök. Ikväll blir det nämligen för Ekblom att ta följe med ett gäng kamrater och gå på stadens gator och torg som en vanlig man. Det blir dock en stillsam afton då morgondagens träningsprogram innehåller cykling. Hoppas på bättring av vädret annars kan det bli ett halvtråkigt pass.

Praktvurpa med haktouchlandning

Ibland gör jag saker som nog får sorteras in under facket "mindre genomtänkta" alternativt ända nere i "riktigt jävla dumt arkivet".

Jag tycker dock att det är viktigt att stå för sina handlingar även när de är mindre lyckade så att mina medmänniskor kan dra lärdomar av mina misstag och förhoppningsvis därigenom undvika att upprepa dem. Det är lite så jag jobbar.

Igår gjorde jag vad som i den innersta kretsen kallas "en lasseman-bravad".

Jag var ute på en stillsam cykeltur, inte på racercykeln utan på det tvåhjuliga fordon som används enbart för förflyttning mellan punkt A och B. Om du ingenjören läser det här från ett sibiriskt hotellrum så kan jag lugna dig med att din cykel är intakt och att din toastmaster kommer vara helt återställd till bröllopet.

På vägen mellan punkt A och B fanns en 90-graders sväng. Jag bestämde mig för att prova hur snabbt man egentligen kan köra i en sådan sväng med tidigare nämnda fordon. Redan här hade nog en människa med självbevarelsedriften i behåll insett den ringa klokenskapen i manövern, men icke jag.

Det hela var till en början en praktfull stilstudie i kurvteknik med ordentligt lut på hojjen. Dock var riskanalysen för projektet inte speciellt genomarbetat och jag hade missat en kalkylpost för mötande silverfärgad BMW med hård front. Givetvis dök det upp precis en sån. Jag han tänka att situationen i fråga hade alla förutsättningar att sluta relativt illa.

Via en kraftfull framhjulsbromsning försattes cykeln i horisontel riktning och jag i vertikal. Jag kan inte riktigt redogöra för detaljerna kring den saltomortal i grupperad stil som jag så graciöst utförde men anar att landningen i olympiska sammanhang hade givit ett visst poängavdrag. Det är sällan man ser några highscores för kombinerade höftben, bröstkorg, axellandningar med lätt haktouch.
Mer imponerande var att beskåda bilförarens reflexer då han så effektivt lyckades bromsa ner sitt fordon att det med råge hade rymts en kokkorv mellan mitt ansikte och hans registreringsskylt.

Rent skademässigt kom jag lindrigt undan med en ömmande lårbenshals och ett minimalt asfaltseksem på hakan.
Ibland måste man ha lite tur...

Spring och hyr

Jag har tidigare här på bloggen insinuerat att jag börjar bli blödig och kan nu stipulera att så är fallet.

Efter gårdagens genomförda träningar var det ålning medels hasning till soffan som gällde för en generalkapsejsning i framstupa sidoläge alternerat med dubbelsidig fosterställning. En lagom betungande aktivitet blev då att avnjuta en film på den pyramidalt ålderstigna tjockteven som upptar större delen av mitt vardagsrum.

Att turen till Casablancas videouthyrning kändes som ett oöverstigligt berg löstes genom kamrat Kjelle som med sin vitala kropp studsade förbi efter att ha fått fria händer att välja film.
Hans val hade fallit på ”Seven Pounds” och har ni inte sett den så gå och hyr den, nej förresten, spring och hyr den, eller köp den eller vad fan som helst.
Ta även vägen förbi näsduksaffären, själv mörklade jag vardagsrummet så att Kjelle inte skulle observera mina befuktade kinder.
Jag som trodde att jag var hård som granit och känslokall som gråsten.

Jag vill avsluta med att förtydliga, även om jag inte har några som helst fördomar, att jag och Kjelle bara är kompisar och att vi båda har vårt intresse riktat mot det motsatta könet fast vi beskådar romantiska dramafilmer ihop ibland.

Aldrig bättre än så här

En vindstilla sommarkväll med strålande solsken. En cykeltur på landet i behagligt tempo bland grönskande ängar och idisslande kossor.
Frågan är om det blir vackrare än så.
Så skulle man ha det när man har det som sämst.

Jag är inte religös men sådana här kvällar undrar man...

Jag är nu ganska säker på att de första människorna som med krum rygg kom vandrandes till norden, iklädda mamuthud med en påk över axeln och utväxlandes gutterala läten och beslutade sig för att stanna, kom i Juli.
Frågan är varför de stannade när det blev november.