Ett haveri med stil

Åter kan det bekräftas att teknikens och de maskinella tingestarnas beskyddare har vänt mig ryggen.

Det faktumet styrktes under dagen.

Ett mystiskt ljud, ett gigantiskt rökmoln och en till i raden av generalhavererade bilar är beviset.

Jag har tidigare lämnat redogörelse om mitt sorgebarn till bil som tillbringat ett halvår på en verkstad. Ni minns kanske inte detta eftersom jag själv knappt kan erinra mig bilägandet. Jag påminns om dess existens blott genom att med jämna mellanrum erhålla diverse fakturor om fordonsskatt och andra suspekta avgifter som skärs ur ryggmärgen på mig med slö morakniv.

Saknade av mitt fordon har inte varit så stor eftersom en godhjärtad välgörare lånat mig en till färgen vit Subaru. Den har till fullo fyllt sin funktion som transportmedel.

Fram till dags datum då den drog sin sista suck och dödförklarades klockan 16.39 i Uddeholm.

Med ett ljud som närmast kan liknas vid det läte som borde uppstå om tio speedade hackspettar med stålnäbb går lös på en hangarbalk i järn så avslutade Subarun sin krafts dagar. Den efterlämnade sig ett rökmoln som får skorstenarna på Rottneros bruk att framstå som en cigarettfimp i en vattenpöl.

När röken skingrats, trafiken börjat rulla och konturerna av Uddeholm åter gick att skönja kunde jag min ringa fordonskunskap till trots konstatera att 29 073 mil blev den slutliga mätarställningen för denna trotjänare och att hans karriär som bil var slut. Om inte ljudet och röken allena var bevis nog för en lekman att inse att så var fallet så var de, tillsammans med kaskaden av olja från det rum där motorn bor, en doft av bränt allt samt den rökfyllda kupén, tillräckliga indicier för att betrakta bilen som förbrukad.

Bilens rättmätiga ägare som färdades i en följebil strax bakom tog det hela med ro. Han trodde först att bilen exploderat och för alltid var försvunnen men konstaterade senare att det var ett effektfullt haveri.

-"Ett haveri med stil".