Teknikens under

Återigen har det hänt. Om det beror på att jag är osedvanligt vårdslös eller om det är det faktum att jag ovanligt ofta kommer i kontakt med produkter av bristfällig kvalitet vet jag inte.

För inte kan det väl vara så att tillverkarna satt i system att saker med jämna mellanrum skall gå sönder för att vi skall tvingas köpa nya? Kan det vara så att monetära skäl föreligger för att inte tillverka hållbara produkter?

Givetvis kan det vara så.

Industrin skulle inte bli särskilt lukrativ om man tillverkade saker som höll en hel livstid.

Min mobiltelefon, som är tillverkad av ett stort och finskt företag med blå logotype, har gått sönder. Igen. För vilken gång i ordningen minns jag inte.

Efter att jag i några år masskonsumerat dylika kommunikationsapparater insåg min chef det ekonomiskt riktiga i att förse mig med mera hållbara varianter. Trots detta till synes korrekta handlande så blir de ändå aldrig speciellt långlivade i mina händer.

Är det någon som har samma problem?

Min första stötsäkra, fukttåliga mobil visade sej vara en ren bluff. Efter ett fall på cirka 8,45 meter, följt av ett nedslag i solid, välarmerad betong, vars bärighet framräknats till 1500 kilo per kvadrat, hade jag cirka 150 plastbitar som bevis för att påståendet om stötsäkerhet var båg. Man betecknade tillståndet som så allvarligt att man inte gjorde sej besväret att ens försöka laga den.

Det påstående som ville göra gällande att telefonen var fukttålig visade sej också vara ett falsarium. Detta bevisades genom att min ersättningstelefon av misstag fick åka några varv, ganska många ärligt talat, i en tvättmaskin programmerad på 60 grader bomull.

Att elektronisk apparatur av denna sort inte får utsättas för så omild behandling har jag nu förstått. Men den här gången har jag inte varit vårdslös. Det verkar som om jag har pratat sönder den. Jag kan höra alla klart och tydligt men ingen hör mig. Det gör att konversationerna som utspelas blir ganska enkelspåriga monologer där jag inte tillåts bidraga med några inlägg.

Både mina överordnade och underordnade ser detta som en omedelbar fördel. De kan nu säga vad de vill utan att jag har minsta chans att säga emot.

Avsaknaden av mobiltelefon visar också vilket extremt behov jag har skapat. Jag är så van att när som helst kunna få tag på vem som helst att jag känner mig helt maktlös utan min nalle.

Samtidigt undrar jag om någon uppfinning genom århundradena har hämmat den mänskliga kreativiteten så mycket som just mobiltelefonin. Varför ta egna initiativ när man kan ringa och fråga?