Ingen Reklam Tack!
I eftermiddags anlände jag till mitt hem efter att ha tillbringat veckan i omedelbar närhet till den norska gränsen. Då jag trött och hungrig hade färdats tolv mil i en bil, med en kupétemperatur som i det närmaste kan liknas vid en finsk ångbastus, så var det med en stigande känsla av irritation som jag fullbelamrad med odiskade matlådor och smutstvätt ämnade gå in i min lägenhet för att nedsätta min börda på golvet. Med ett fumligt enhandsgrepp lyckades jag tråckla upp nyckelknippan ur fickan och låsa upp ytterdörren.
Vid öppningsförfarandet kändes det plötsligt som att någon hjälpte mig att skjuta upp dörren inifrån. Jag kunde inte förstå vad som skapade denna utåtsträvande kraft förrän jag på en bråkdel av en sekund befann mig i en häpnadsväckande stor driva av post. Min trappuppgång liknade helt plötsligt en returpappersanläggning och känslan av irritation gjorde sig än mer påmind. En klassisk bärsärk låg vid detta tillfälle nära till hands.
Efter att ha stillat mitt sinne övervägde jag en kort stund alternativet att retirera för att senare återkomma med en snöskyffel i högsta stridsberedskap. En stunds eftertanke bidrog till insikten att ett jättekliv var en betydligt mer rationell lösning av problemet. Min last till trots lyckades jag att med ett graciöst skutt inträda i min lägenhet.
Efter att ha lösgjort mej från väskor och påsar återstod några minuters ösande av diverse utskick för att åter kunna försluta dörren. Vid en närmare sortering insåg jag att ungefär 99% av veckans skörd bestod av reklam. Jag tänkte återigen tanken att på min dörr fästa en lapp som vänligt men bestämt avböjer från denna typ av säljpropaganda och muttrade några ord om slöseri och miljöförstöring.
Längst ner i högen av tidningar, som alla meddelade att just denna elektronikkedja hade de lägsta priserna, fann jag ett brev som väckte mitt intresse. Det var från skattemyndigheten och det meddelade att jag detta år skulle få tillbaka några kronor av fjolårets alla inbetalningar. Tackar, tänkte jag samtidigt som jag längst ner på brevet fann att läsa följande:
”Utbetalningskort skickas i separat försändelse”
Tack för det skatteverket!


2 Comments:
USCH, jag känner igen känslan. När man kommer med många kassar,väskor och i ena handen fumlar man med nyckelknippan och med en jacka hängande över axeln. Inte nog med det så springer min hund o river sönder allt med sina glad-att-se-dig-språng!
Skjut alla ketchupeffekt-postutlämnare.
Hej Karin!
Kul att du läser min blogg.
Tack för din visade medkänsla och förståelse. Personligen tycker jag kanske att det är en något drastisk åtgärd att ta till väpnat våld mot de yrkesutövare som ägnar sej åt detta göromål:)
Post a Comment
<< Home