En utopi

Har tidigare insinuerat att jag denna sommar inte kommer att ha speciellt mycket semester. Om sanningen skall fram så var det väldigt längesedan jag hade en längre tids ferie på sommaren. Vid närmare eftertanke har nog detta inte hänt sedan jag befann mej i den ålder då semester hette sommarlov. Detta beror till vis del på att jag tillhör den kategori människor som älskar att tillbringa den råa hösten på en stubbe i skogen, ivrigt spejandes efter vilda djur, och därför av taktiskta skäl hamstrat mina surt förvärvade dagar till denna karga årstid.

Tanken var att denna sommar skulle te sej ganska likartad som sina föregångare men då jag och min mycket gamla och flinka kollega slutförde vårt sommarprojekt betydligt snabbare än förväntat så har även jag förpassats in i ledighetsklubben.

Även om jag inte är någon van semesterfirare så hade jag ändå vissa visioner om hur det skulle bli. Jag brukade få något drömskt i blicken när ämnet kom på tal. Sovmorgon varje dag, fisketurer, spontana idrottstävlingar, konsumering av litterära verk, motorcykelåkning och avrundning med gin o tonic på en solvarm balkong.

I helvete att det blev så.Har nog aldrig haft så mycket att göra som nu och sällan känt mej så stressad. Hur ska jag hinna med allt som jag tänkt mej?

Än så länge har jag inte sett röken av en GT. Boksidorna som ögnats igenom kan räknas på två händer och en lätt vanställd fot. Det närmsta jag kommit spontanidrott var en fotbollsmatch med grannens hund, som jag dessutom förlorade.

Med facit i hand var alltså min bild av semester en total vanföreställning, en utopi. Jag känner mej nästan lite lurad. Är det detta som man sliter 48 veckor om året för?

Dessutom har vädergudarna bestämt sej för att djävlas med besked. Tur att det bara rör sej om ett par veckor annars hade det förelegat en uppenbar risk att den beryktade väggen hade tornat upp sej framför mitt ansikte. Utbränd på semestern, vilken grej.

I korthet:

Dopning inom cykelsporten: Jag har tidigare avhandlat detta ämne och har varken ork eller lust att göra det igen. Därför fattar jag mej kort: Lägg ner skiten.

Ljungberg till West Ham: Han måste verkligen trivas i London.

Götagalan: Imorgon ska jag och min syster på Götagalan. Är egentligen ingen stor vän av friidrott men som livesport fyller den tillfullo en funktion som underhållning. Det händer alltid något i någon vrå av arenan. Rätt som det är kommer ett spjut genom luften, det skvätter sand från någon avlång sandlåda samtidigt som det landar en människa i en tjockmatta. Ett hett tips är att ta med åtminstone en god vän så att ni tillsammans kan hålla ordning på allt som sker.

Nu har jag inte tid med det här mer, semestern kallar. Återkommer inom kort då jag ska redogöra för min teori om varför jag ständigt är försenad.