Älgjakt

Det finns en vecka om året som skiljer sig från de övriga 51.

En vecka då man i den arla morgonstunden spritter ur sängen, en vecka då morgontrötthet inte existerar. Då man oavsett väderlek packar en ryggsäck full med smörgås, kaffe och korv och går rakt ut i skogen för att sitta tvärstilla på en horribelt obekväm ryggsäck i åtta timmar.

Den veckan har precis passerat och kallas älgjakt.

Denna årets begivenhet, så mytomspunnen och omgärdad av traditioner, skrönor, legender och för all del, även rena falsarier och lögner, har bjudit på det mesta.

Kalla morgnar med värmande soluppgångar där den första strålen som smeker huden tinar upp en huttrande kropp för att sedan efter ytterligare en tid överskölja hela landskapet med värme.

Middagslurar mot en ståtlig tall i fantastiskt väder och sociala sammankomster med korvgrillning och historieberättande. Det är sådana stunder som får mig att inse varför jag egentligen hänger mig åt den hobby som kallas jakt.

Veckan har också bjudit på envis blötsnö, piskande hällregn och fyra timmar mitt ute i ingenstans med fuktskadade smörgåsar och väta in på bara skinnet och en oöverskådlig längtan efter att jaktledaren skall ge sitt godkännande att man får lämna passet och bege sig hemåt. Det är sådana stunder som får mig att fråga ”vad i helvete håller jag på med?”.

Efter en vecka i skog och mark känner jag mig totalt utvilad, återhämtad och avstressad.

Om jag sköt någon älg?

Nej, men det är ändå inte det som är det viktiga!

Vad händer annars i livet i då?

Inte mycket, jag har blivit erbjuden ett nytt jobb, jag har fått ett extrajobb som jag tycker är väldigt roligt. Jag har fyllt år och skall snart till New York.

Annars är allt precis som vanligt.