Hylla de som hyllas bör

Såhär i juletid tänkte jag passa på att vara lite storsint.

För att ställa denna storsinthet i dagen vill jag ta tillfället i akt att hylla en yrkesgrupp, nämligen lapplisorna, eller, parkeringsvakterna som de tydligen kallas.

Jag vill utrycka min djupaste och ödmjukaste vördnad för dessa ensamma och plikttrogna män och kvinnor som i ur och skur, kyla och snö och regn och rusk ser till att framkomligheten i vår stad inte blir lidande på grund av oanständiga parkeringar.
Obevekliga är de i sitt yrkesutövande och ingen hänsyns tas till att människor kan fastna i julstöket, rätt ska vara rätt. Står man parkerad 13 minuter längre än vad man betalat för, ja, då ska man ha sitt straff. Inte mer än rätt. Regler är regler, så är det. Tesak är tesak och tesak gäller, punkt. Köer är ingen förmildrande omständighet i parkeringslagboken.

Som den gången när jag stod 34 centimeter för nära en bushållplats och fick 1000 kronor i böter, inte mer än rätt. Paragrafer är paragrafer. Tack föra att ni stävjar denna avart av civil olydnad och delar ut straff som i sanning står i relation till brottet. Då måste ni verkligen sova gott om nätterna när ni så starkt bidragit till att motarbeta kriminaliteten i samhället. Lagar är lagar, hur skulle det se ut om folk okynnesparkerade 34!!! centimeter för nära busshållplatser dagarna i ända? Samhället skulle ju fullständigt krakulera och den mänskliga utvecklingen hämmas så till den grad att vi åter snart skulle iklädda oss djurhud och bo i grottor.

Och ni gör det frivilligt, trots att ni med den oerhörda intelligens som säkert krävs för att lära sig alla parkeringsregler måste kunna få jättemånga andra jobb, säkert hur många som helst, så väljer ni ändå att tjäna samhället för proletariatets otack. Det är stort!

Och de fysiska förutsättningar som krävs, jag menar, bara en sån grej som synen. Som den gången jag fick böter för parkering i terräng, jättebra gjort att överhuvudtaget se att några millimeter av däcket faktiskt stod på gräsmattan.
Fantastiskt duktigt!
Hyllas de som hyllas bör, tack för att ni finns och ha en god jävla jul! Och kolla tomten nu så att renarnas hovar inte står utanför rutan, för då ska han ha den jäveln! Ingen kommer undan lagens vidsträckta arm.

Jävla oflyt hela tiden...

Förlåt alla Trollhättanbor, förlåt Sverige och förlåt SAAB.
Igår fick jag påtalat att allt förmodligen är mitt fel och insåg raskt att det troligen är helt korrekt.

För att förstå det här resonemanget krävs en tillbakablick över Ekbloms bilhistorik, därför får ni följa med på en resa genom utvecklingen från ett hormonstint pubertetsmögel till den bittra och tvära människa jag formats till den hårda vägen.

Allt började egentligen med en moped. Ägandet av mopeden ifråga gick relativt smärtfritt bortsett från något misslyckat trimningsförsök, några dikeskörningar i snöstorm samt någon mindre vurpa fram tills att garaget som den förvarades i brann upp och mopeden förvandlades till ett stycke smält metall.

Sedan blev man 18 och odödlig och jag minns hur stolt jag var när jag köpte min första bil. En Nissan Primera. Den fick utstå någon dikeskörning samt att jag hade ihjäl ett och annat djur i varierande storlek med dess grill. En kulen natt drog den dock sin sista suck då den generalhavererade i ett gigantiskt rökmoln på en ödslig väg i norra Väse. Det här var på den tiden då mobilnätet inte var vidare utbyggt och det tarvades en milslång promenad för att påkalla uppmärksamhet och hjälp.

Sedan fyllde jag 21 och tyckte att jag förtjänade en röd liten BMW. Förutom några mindre reparationer klarade den sig ganska bra tills det att jag i en släng av infantilitet rev en hel kortsida på en kohage med hjälp av fordonet.

Då bestämde jag mig för att jag behövde något mer robust och valet föll på en Volvo 245 vars bäst före datum passerat med bred marginal. Den blev lättare för varje resa då det fullkomligt regnade beståndsdelar från den i varje gupp. Den blev inte långlivad…

Sen var det firmaopeln. En 24 årig Ekblom tyckte att det bara var fegisar som brydde sig om varningslampor. Den kamremmen rök i Arvika och det fick bli bärgning till Karlstad.

Att ge upp är dock inte min grej. Inte heller lär jag av mina misstag. En ny Nissan inköptes. Växellådan höll i ett halvår och blev så defekt att ingen i hela världen kunde laga den och det hela slutade med att bilmekanikern som försökt laga den köpte den av mig. Sedan dess har den tjänstgjort som trädgårdsprydnad på hans bakgård.

Då tyckte min far så synd om mig att jag fick låna hans Subaru. Den var så ful att min dåvarande svärfar ombad mig att parkera den en bit ifrån hans hus så att det inte skulle sjunka i värde. Han behövde dock inte oroa sig så länge då bilen ett par veckor senare exploderade i Uddeholm till min fars stora förtvivlan. Ni som följt mig länge minns säkert detta då jag redovisade den incidenten ganska utförligt. Minns ni inte så kan ni läsa det här.

Då bestämde jag mig för att fly landet och bli temporär emigrant i Kanada. En kompis gav mig då rådet ”vad du än gör, gå inte in i cockpit”…

Sen kom jag hem och plockade ut en sprak ny SAAB att ha som tjänstefordon och då LÄGGER DE NER HELA SKITEN efter ett och ett halvt år.
Under den perioden har jag dessutom hunnit med att parkera bilen i Dalslands största krondike och åter fått åka bärgningsbil, för vilken gång i ordningen minns jag inte.

Jag har lite otur med bilar...

Skrockar bäst som skrockar högst

Igår när tiden var mogen för mig att lämna mitt ämbetsrum hände något mycket märkligt. Jag gick ut till min kalsongblå tjänstesaab och konstaterade mycket förnöjt att min bil var den enda på parkeringen som var isfri. Jag sände en tacksamhetens tanke till den som uppfann dieselvärmaren och placerade mig i sittbrunnen på fordonet. Jag skrockade lite förnöjt över det faktum att bilen var varm, det skulle jag inte ha gjort…

Precis när jag skrockade som allra värst hörde jag ett ljud. Ett ljud som närmast kan liknas vid när en gevärskula rikoschetteras mot ett hårt föremål för att sedan sätta till väders. Samtidigt såg jag ett föremål i periferin av mitt vidvinkelseende som for iväg med en hastighet av uppskattningsvis 207 kilometer i timmen.

När chocken lagt sig och jag efter en snabb sannolikhetsberäkning fastställt att risken för att jag skulle vara utsatt för en eldstrid var nästintill obefintlig började jag analysera läget.

När jag trots den minimala sannolikheten okulärbesiktade min kropp efter eventuella skottskador insåg jag vad som hänt.

Föremålet som hade flugit iväg inne i kupén var helt enkelt den översta i raden av knappar som har till uppgift att se till att min varmaste vinterrock omsluter min kropp med önskad täthet.
Slutsatsen jag drog blev givetvis att jag har växt och således måste jag ju ha byggt muskler, för det kan väl inte ha något med alla julbord att göra?

Oavsett vilket så är det tur att Pinnen har en väldigt snäll sambo och att Pinnens sambo har ett syskrin…

Snyggast utan klass

Igår gick Skattkärr IK:s årliga julfest av stapeln och det med den äran. Festfixare "Veva" hade styrt upp kalaset som blev lyckat, långt och på vissa håll relativt blött.

En av de roligaste incidenterna uppstod när en tränare, vars namn jag givetvis inte offentliggör men en ledtråd är att han är något inihelvete lång, försökte sig på en komplimang.
"-Förra gången hade du ju en jättesnygg klänning Linn, varför har du inte den idag?"

Då vår långe vän kom till insikt över att meningen kanske inte riktigt fick den charmiga innebörd som var avsikten med anförandet försökte han kompensera upp det hela genom de bevingade orden:
"-Det jag menar är att senast så var du snyggast utan klass".
Ridå...

Nu hoppas vi på kalla tider för här får Lars ett par skider

Att fira jul är flera maratonlopp ifrån att vara min favoritsysselsättning. Jag förknippar det mest med stress, trängsel och otäckt bröd doppat i avkok från ett grisarsle. Dessutom stör jag mig alltid på alla människor som inte kan planera och låta mig vara ifred den 23 när jag ska köpa julklappar.

Dock har jag en tradition och det är att jag alltid ger mig själv en julklapp. I år har jag, trots att jag inte varit speciellt snäll, fått väldigt många presenter av mig. Igår införskaffades dock den sista och givetvis blev det något förknippat med fysisk aktivitet, nämligen ett längdåkningskit.
Jag fick bära hem en hel kubik med grejer bestående av stavar, pjäxor, vantar, skidor, valla i regnbågens alla färger samt ett par speciallsockor.
Nu är det bara att hoppas på en vargavinter, odla ett jätteskägg alá Wassberg och inleda nästa steg i operation fysmonster.

30

Igår blev Ingenjören äldre. Det blir han å andra sidan varje dag, vilket inte är så dumt när man betänker alternativet. Just igår passerade dock Ingenjören det magiska streck som förkunnar att han är närmare 60 än födsel.

Att herrn i fråga uppnått denna ansenliga och aktningsvärda ålder firades med pompa och ståt. Vi fick den stora äran att helt fritt efter eget tycke och smak botanisera i Ingenjörens barskåp, det kändes som en jättebra idé igår, idag är jag av olika anledningar något mer skeptisk till detta förfaringssätt...

Det här blir en lång dag.