Skrockar bäst som skrockar högst

Igår när tiden var mogen för mig att lämna mitt ämbetsrum hände något mycket märkligt. Jag gick ut till min kalsongblå tjänstesaab och konstaterade mycket förnöjt att min bil var den enda på parkeringen som var isfri. Jag sände en tacksamhetens tanke till den som uppfann dieselvärmaren och placerade mig i sittbrunnen på fordonet. Jag skrockade lite förnöjt över det faktum att bilen var varm, det skulle jag inte ha gjort…

Precis när jag skrockade som allra värst hörde jag ett ljud. Ett ljud som närmast kan liknas vid när en gevärskula rikoschetteras mot ett hårt föremål för att sedan sätta till väders. Samtidigt såg jag ett föremål i periferin av mitt vidvinkelseende som for iväg med en hastighet av uppskattningsvis 207 kilometer i timmen.

När chocken lagt sig och jag efter en snabb sannolikhetsberäkning fastställt att risken för att jag skulle vara utsatt för en eldstrid var nästintill obefintlig började jag analysera läget.

När jag trots den minimala sannolikheten okulärbesiktade min kropp efter eventuella skottskador insåg jag vad som hänt.

Föremålet som hade flugit iväg inne i kupén var helt enkelt den översta i raden av knappar som har till uppgift att se till att min varmaste vinterrock omsluter min kropp med önskad täthet.
Slutsatsen jag drog blev givetvis att jag har växt och således måste jag ju ha byggt muskler, för det kan väl inte ha något med alla julbord att göra?

Oavsett vilket så är det tur att Pinnen har en väldigt snäll sambo och att Pinnens sambo har ett syskrin…