Storebror ser dej!

Ni trogna läsare vet att jag för en tid sedan lyckades förlora mitt kontokort. Det naturliga för varje person i ett sånt läge är att spärra sitt kort vilket även jag gjorde. Idag blev jag uppringd av en snubbe som ville sälja en spärrtjänst till mej. För endast 249 kronor om året skulle han ge mej ett nummer jag kunde ringa för att spärra alla mina kort med ett enda samtal. Detta var naturligtvis ingen slump. Jag förstod givetvis att han läst på bloggen om mitt förlorade kort och därför såg mej som ett lämpligt offer för sina försäljningsargument. När den korta egotrippen lagt sej insåg jag dock att det förmodligen var den trevliga tanten som hjälpte mej spärra kortet som hade skvallrat. Förmodligen finns både min skostorlek,klädsmak och mina matvanor registrerade i någon gigantisk databas någonstans. Varenda gång jag drar något av dom förbannade plastkorten fylls databasen på med information.
Storebror ser oss

P.S Jag tackade ja till tjänsten

Att vara en sambo, del 2 "krocken"

Wallinders, Måndag 26/2 -07. Tid 19.18
Jag sitter i bilen. Fortfarande lätt chokad försöker jag förstå vad som hänt. Bilderna vevas om och om igen. Förstår inte. Försöker samla tankarna och tänka klart. Det går inte. Det enda jag kan tänka på är att däcken eventuellt kommer att ta i skärmkanterna av bilens plötsligt ökade tyngd baktill på grund av dom tre sprängfyllda Ica-kassarna som färdas i bagageluckan. Jag inser att vi har krockat, ingen fysisk krock där plåt bucklas och försäkringsbolag gnisslar. Det rör sej helt enkelt om en matvanekrock.

Visst hade vi handlat ihop förr jag och Carro. Dock oftast i nära anslutning till helg vilket gjort att jag alltid trott att vi firat någonting och att vi därför lagt ner oss lite extra på matlagning. Så var tydligen inte fallet. Efter att vi gått en halvmaraton bland persilja och bur-gur och nästintill nött ut klinkersplattorna i min lokala mataffär var jag övertygad om att vi, mest Carro, hade samlat ihop tillräckligt med mat för tre månader framåt i tiden. Jag påpekade lite försynt för min kära att vi kanske kunde handla också nästa vecka istället för att hamstra kvartalsvis. Hon informerade mej då om att det vi inhandlat som längst skulle räcka fram till onsdag. Onsdag tänkte jag för mej själv och kastade en förundrad blick på den röda varukorgen vars handtag börjat krokna av den enorma massan. I korgen fanns saker jag aldrig hört talas om tillsammans med grönsaker i all världens färger samt något som jag tror hette matlagningsgrädde.

Våra matvanor hade alltså gjort den största tänkbara kollision. Jag insåg raskt att jag nog kommer få överge min något asketiska kosthållning, där huvudfödan består av musli och tonfisk, för en vardag med lite mer exotiska inslag. En femårig epok med mottot "Snabblagat och enkelt framför smakupplevelser" gick således i graven.

Långt senare, när alla märkliga ingredienser förenats till en maträtt, insåg jag raskt att dessa nya vardagsvanor var starkt att föredra framför mina något smaklösa och gråa alster.Denna boendefrom inkasserar alltså ännu ett pluspoäng! Jag lärde mej dessutom att laga en ny maträtt, min fjärde, på kuppen. Jag tror detta samboskap kan få mej att växa som människa, framför allt på bredden.

Att vara en sambo, del 1

Måste skriva några rader av anledning att mitt liv ganska kraftigt förändrats av det faktum att det numer bor en person till i min lägenhet och att jag därmed förvandlats till en sambo. Nu är sambo ett väldigt starkt ord som jag brukar förknippa med ringar i guld, barnaskrik, kombibilar och diverse andra kostsamma procedurer. Så långt ska vi inte gå och i juridisk mening så rör det sej nog mera om en tillfälligt inneboende än om om något regelrätt samboförhållande. Det ligger till på det sättet att min flickvän Carro, som vanligtvis bor på annan ort, avlägger sin praktik i Karlstad och därför passar på att bo hos mej i 7 veckor.

Detta samboskap har redan visat sej innebära några omedelbara fördelar. Jag har t.ex numera en extra väckarklocka. Den fungerar på det sättet att när jag snoozat mer än två gånger så får jag en välriktad armbåge rakt på njuren. Inte speciellt behagligt men väldigt effektfullt. Jag kommer inte komma försent till jobbet dom närmaste sju veckorna, däremot kanske något blåslagen. En annan direkt synbar effekt var att det med Carro flyttade in 3 stycken gröna växter som står i fönstret och tydligen ska förses med vatten med jämna mellanrum. Prydliga att se på men jag kommer närma mej dom med yttersta försiktighet då jag är något av en expert på att likvidera just sådana prydnader.

Ett gemensamt problem som jag och Carro redan upptäckt är det så kallade "hårsnoddsmysteriet". Hon kan inte förstå vart alla hårsnoddar tar vägen och jag kan inte förstå vart alla hårsnoddar kommer ifrån. Det är inte ovanligt att en dialog låter enligt följande:
C: -Lars, har du sett någon hårsnodd?
L: -Ja, det ligger en i köket, två på tvättmaskinen, en på halgolvet, tre på databordet och några i vardagsrummet, kolla i kylen också för säkerhets skull.

Jag funderar på att stanna kvar någon timme efter jobbet i morgon och tillverka en plåtlåda ämnad för hårsnoddsförvaring men frågan är om vi har plåt hemma så det räcker...
Fortsättning följer...

Som en slips

Återigen har jag fallit in i gamla banor och uppdateringarna har uteblivit. Denna gång kan jag inte skylla på dålig inspiration då vardagen fullkomligen har haglat av uppslag. Däremot har inte tiden att sätta dom på pränt riktigt infunnit sej. Orsakerna till detta är som vanligt arbete och träningar men nu även förberedelser inför det faktum att jag har blivet en s k sambo. Mer om detta i ett annat inlägg, låt oss istället börja med ämnet innebandy.

Igår åkte vi i Skoghall till Kungälv för möte med Marstrand. Ett lag som var tvingade att ta 3 poäng för att hålla sej kvar i Div 2 samtidigt som vi var lika tvingade att ta med poängen hem för att ha avancemanget till Div 1 i egna händer. Matchen började dock inte speciellt bra. Jag vaktade kassen från start men hade redan efter 12 minuter släppt in 3 bollar och blev utbytt. Ett helt korrekt beslut då jag var helt under isen. Finns varken förklaringar eller ursäkter, jag var helt enkel värdelös denna söndageftermiddag. Man hade lika gärna kunnat hänga en slips i ribban och fått ungefär samma utgång.

Nu ska tillägas att jag inte var den enda som underpresterade och när det såg som mörkast ut låg vi under med hela 6-1. Som tur var visade mina eminenta lagkamrater både vilja och moral och tog sej samman. När matchen var slut visade resultattavlan 9-6 i vår favör. Starkt av grabbarna att resa sej och ett extra plus till min målvaktskollega Anders Boqvist som var fenomenal i buren. Vinst över Ale på lördag med några måls marginal och det skall mycket till om vi inte tar hem serien men, som dom säger, "it's not over before the fat lady sings".
Tabellen finns att läsa på:
http://www.innebandy.se/templates/IDA/CompetitionInfo.aspx?id=21251&CompetitionID=1703

Koppla byrackorna

Innan alla hundägare börjar skicka argsinta mail så vill jag bara poängtera att jag gillar hundar. Jag är också djupt imponerad av alla hussar/mattar som kommer med sina vovvar lydigt gåendes fot utan vare sej koppel eller en falukorvsring i handen. Jag tycker också att det är vackra djur, iallafall dom flesta raser.

Det som däremot har gjort mej kraftigt förbannad är alla opolerade byrackor som springer runt utan koppel trots att husse/matte inte har den minsta diciplin på sitt husdjur. Jag trodde inte att det här var ett stort problem, dock har det inom loppet av några dagar hänt mej två gånger att en okopplad hund kommer rusandes mot mej med husse (i båda fallen var det en husse) springandes flåsande 20 meter efter och med diverse lockrop försöka inkalla hunden.
Senast lyckades det inte då en liten äcklig hund ,som antingen var rakad eller vrängd ut och in,kom rusandes mot mej.

Jag försökte nonchalera hunden och sökte med blicken efter något som kunde likna en hundägare. Jag fick tillslut syn på en man som kom småspringandes samtidigt som han ropade något i stil med "-poffan, kom hit". Poffan gick dock inte till sin husse utan fann det mycket trevligare att hoppa upp på mej och med genomlortiga tassar göra två runda fotavtryck på mina byxor.

Min spontana reaktion var att göra en mössa av hunden men jag insåg raskt att detta inte är hundens fel utan faktiskt ägarens. Man måste ha den kännedomen om sitt djur att man vet om man kan ha den lösgående eller inte och är man det minsta tveksam ska kopplet på. Den insikten saknade uppenbarligen dessa två män.

Nu är inte ett par lortiga byxor det allra värsta, det finns faktiskt tvättmaskin. Om jag däremot hade varit hundrädd eller fruktansvärt allergisk hade detta möte blivit ännu mindre trevligt.
Så slutligen, om ni inte har kontroll på era hundar sätt då för helvete på ett koppel!

Lagligt antasta män?

I lördags var jag som bekant på herrmiddag. En mycket trevlig tillställning där mat och dryck förtärdes och livets väsentligheter diskuterades. Ämnen som avhandlades var förhållanden, idrott, arbete, samboskap samt ,den som ledde till de vildaste diskussionerna, hur stor en skidskyttetavla är.

När alla ämnen avhandlats styrde vi vår kosa mot en populär nattklubb här i staden. Där fortsatte vi dricka öl ända tills vi hade druckit oss tillräckligt dansanta för att beträda ett dansgolv.

Efter en tid på dansgolvet råkade en kompis till mej, vi kan kalla honom "Pastejotto", ut för ett ovanligt offensivt raggningsförsök. Pastejotto, som är en attraktiv man i sina bästa år , stod i godan ro lite stillsamt på dansgolvet då en kvinna satte kurs rakt emot honom. Kvinnan, som var mer än dubbelt så gammal som Pastejotto, kopplade ett snabbt grep runt hans genitalier och frågade hur han mådde. Pastejotto svarade något i stil med att han mådde bra men att han mådde ännu bättre innan någon hade kopplat ett grep runt hans penis.

Efter några misslyckade försök att dribbla bort den efterhängsna kvinnan beslutade han sej för att gå hem. Vi tog följe genom den för årstiden ljumma natten och resonerade kring det som hade hänt.

Vad hade skett om Pastejotto betett sej på samma sätt mot en kvinna? Förmodligen, och med all rätt, hade han fått ett knä i skrevet, en örfil och en polisanmälan mot sej, och vidare, hur skulle Pastejotto ha uppträtt i detta läge? Att knäa henne i skrevet hade inte blivit riktigt rätt. Även en örfil hade nog av omgivningen ansetts som opassande och en polisanmälan göra sej knappast besvär. På något sätt borde han väl ändå demonstrerat att han inte accepterar dylika tilltag eller får han helt enkelt acceptera att priset han får betala för sitt fördelaktiga yttre är att hans könsorgan kan komma att betraktas som allmän egendom?

Misstron växer

Har tidigare i detta forum belyst fenomenet Svensk Bilprovning. Som bekant lyckades jag traditionsenligt inte få min bil godkänd vid första besöket. I veckan hade jag dock samlat mod till ett återbesök.

Inför detta återbesök hade jag i mitt protokoll fem punkter som besiktningsmannen ansåg felaktiga varpå jag hade åtgärdat fyra av dom. Den femte hade krävt gummiarmar alternativt total neddemontering av grill för att åtgärda så jag beslöt mej för att dra en rövare. Denna rövare visade sej ytterst lyckosam då jag efter endast åtta minuter kunde lämna besiktningsinrättningen med blankt papper.

Vad hände då med punkt fem? Hade bilen helt enkelt rekreaterat sej själv eller var det måhända så enkelt att den femte punkten ändå inte lett till någon ombesiktning och därmed inget extra klirr i kassan för Bilprovningen så att de av denna enkla anledningen beslöt sej för att kika mellan fingrarna?
Jag vet inte, jag vet bara att jag aldrig tidigare ägt en självläkande bil.
Misstron växer.

En annan inrättning jag med jämna mellanrum,och mycket mindre misstro, besöker är en naprapatmottagning. Då mina nack- och ryggkotor lever ett ganska rörligt liv krävs ibland lite kontrollerat yttre våld för att de ska återfinna sin anatomiskt riktiga placering. Detta är ingen behaglig behandling men det gör gott efteråt.

Det värsta är dock inte smärtan utan det faktum att man, liggandes på en brits, låter en vilt främmande människa med stålhänder bryta ens kropp i diverse onaturliga vinklar med en kraft som får ens ryggrad att flytta sej med ett högljutt knakande. Samtidigt får man uppmaningen att slappna av. Hur lätt är det att slappna av när någon bryter i dej på ett sätt som med ett misstag i värsta fall kan göra dej mer eller mindre förstörd för resten av livet?

När vi ändå är inne på ämnet "instanser man med jämna mellanrum besöker" kan jag inte låta bli att nämna Folktandvården.

Jag är helt övertygad om att dom har satt i system att boka in oss och underätta oss om tid och datum så långt i förväg att man helt omöjligt ska kunna komma ihåg att gå dit när det väl infaller. Och varför gör dom det? För att gladeligen kunna fakturera 255 kr utan att behöva göra ett skit såklart. Detta har under den senaste halvårsperioden kostat mej 765 spänn i uteblivna besök. Måste man skicka ut lappen med tidsangivelse två månader före besöket? I detta moderna samhälle tycker jag att man borde kunna kräva en påminnnelse via sms eller liknande. Jag kan tänka mej att betala en tjuga för denna tjänst, då hade jag sparat 745 riksdaler.

Nu har jag inte tid med det här längre. Herrmiddag hos H.
Erkänn att den förskönande omskrivning får mej att verka mer mogen än om jag hade skrivit öldrickning, utkörningspizza och hockey.

Anja gör sälen och Jan Guillou gråter

Jag vet.
Alla gråter.
Det är manligt att våga vissa känslor och så vidare.
Men Jan Guillou? Denne arrogante, fårade och ärrade karlakarl med underarmar likt en gaffeltruck var nog den sista jag trodde mej skulle få se i TV med översvämmad tårkanal.

Detta skedde igår kväll i Kanal 5:s "Ett Herrans Liv". Jan Guillou tillkännagav att han gärna smörjer sej med exklusiva alkoholhaltiga drycker under sitt författande. På frågan om vid vilka tillfällen han gråter svarade han att han gråter av sentimentalitet.

Jag fick genast en bild i huvudet där Janne sitter, tämligen fulltankad av en flaska svindyr Bowmore, i sin timrade jaktstuga i sälskinnskor och björnmössa. Med ena armen ömt runt ett älghuvud från Kazakstan och den andra ledigt vilande på en hagelbössa av märket Beretta framsnyftar han annekdoter från en nerlagd internatskola för att sedan storgråta sej till sömns mot älgens mjuka mule.

Nu var det dock varken Whiskey eller en älgmule som fick Guillou att fälla en tår. Det var när han berättade om ett stycke i sin bok "Madame Terror" som han inte kunde hålla tårarna tillbaka.

Nu är det inte själva gråtandet som fångat mitt intresse utan det faktum att herr Guillou ,efter så många år i branschen, fortfarande känner sådan passion för det han gör och fortfarande kan producera stycken som är så starka att han själv inte kan hålla tårarna tillbaka. Det är få förunnat att ha dom känslorna för det verk man utför för sitt levebröd.
Jag har aldrig i hela mitt liv blickat upp i taket efter avslutat arbete och tårfyllt betraktad ventilationskanalerna jag precis hängt upp. Tänk vad olika det kan va.

Nästa bok jag läser blir Madame Terror.
***
Det blev inget fjärde guld för Anja. Tärnaby-tjejen såg inte alltför besviken ut för detta. Inte så konstigt när hon ändå fick göra sin favouritsegergest sälen och det i bortåt 40 meter dessutom.

Kul att det finns andra som kan kliva fram när vår stora stjärna misslyckas.
Grattis Maria Pietilä-Holmner till VM-silvret!

Tid som inte finns

Hörde i förra veckan ett radioprogram där en filosof, vars namn jag uppfattade som Augustinus, citerades om ämnet tid. Augustinus hävdade att man kan dela upp tid i tre delar nämnligen dåtid, nutid och framtid.

Enligt Augustinus är dåtid något som har passerat och därför inte längre existerar, således finns alltså inte dåtiden. Framtiden är ju, som alla känner till, något som komma skall men som ännu inte finns vilket medför att inte heller framtiden existerar. Så långt är jag med.

När man sedan kommer till den tredje tidsformen nuet blir det däremot riktigt knivigt. Hur långt är ett nu? Enligt ovan nämnda filosof har ett nu en så obestämd gränsdragning och är så kort att ett nu omedelbart förvandlas till dåtid vilket gör att inte heller nuet finns. Rörigt? Ja, något.

Slutsatsen torde alltså bli att tid egentligen inte finns. Om det inte finns någon tid är det inte konstigt att folk är stressade, eller borde det vara tvärt om?

Min slutsats blir hursomhelst att någon (läs Augustinus) har haft alldeles för mycket tid över om han suttit i sin fåtölj och grubblat på det här.

När vi i lördagens innebandymatch släppte in kvitteringsbollen endast 1 sekund före slutsignalen fick vi dock bittert erfara att tid finns och att den kan vara oändligt lång.
***

Har äntligen lyckats läsa ut boken "Munken som sålde sin Ferrari". En bok om att förverkliga sina drömmar och förverkliga sej själv. Boken blir lite för flummig i min smak och även ganska långtråkig trots sitt ringa antal sidor. Det är inte speciellt spännande med en bok där 200 blad utspelar sej på ett vardagsrumsgolv.
Om jag däremot någon gång skulle drabbas av en livskris är det nog just den här boken jag skulle plocka ner från hyllan, blåsa av dammet och med öppet sinne försöka ta till mej allt som sägs. Tills dess får den stå kvar och jag hoppas att jag aldrig behöver ta ner den.

Teknikens under, min undergång

Har tidigare i detta forum belyst problemet med min inkompetens i samröret med elektronisk apparatur. Igår ställdes problemet återigen på sin spets.

Fick nämligen ett infall att slå ihjäl några timmar med att spela lite TV-spel. Detta har inte hänt de senaste 8 åren och det är givetvis inte den modernaste av spelkonsoler jag har i min ägo. Jag dammade helt enkelt av den gamla nostalgiska Nintendo 8 bitarn, kopplade alla kablar på plats och slog mej ner i soffan för att lira lite hockey.

Givetvis så räckte det inte med att koppla in sladdarna för att det skulle fungera, man måste tydligen programmera in någon slags kanal också. Det var där det föll. Efter ett febrilt letande i diverse instruktionsböcker och ett evinerligt tryckande på alla fjärkontroller jag har så hade jag istället dödat ett par timmar med att försöka få igång mitt tidsdödarredskap. Det fyllde alltså sin funktion men inte på det sätt jag hoppats.

Det finns få saker som kan dra mitt vredesmod så till den yttersta gräns som en teknisk apparat. När sådana här saker inte fungerar får jag genast känslan att jag vill slita mitt hår och gå en bärsärkargång. Jag förstår inte varför jag ska ha så svårt för det här.

Nästan alla i min generation har väl fungerande hemmabiosystem med datorn kopplad till DVD:n genom videon och via smörgåsgrillen tillbaka in i Subwoffern och ut i strykjärnet. Själv förstår jag inte vad dom pratar om.
Dessutom anses det i vissa kretsar kraftigt omanligt att inte behärska såna här saker. Är man kille tas det för givet att man ska kunna koppla in en TV och kalibrera en parabol. Men inte jag inte.

Jag har givetvis sökt svaret på frågan varför jag inte utrustats med denna kompetens. Börjar fundera på om jag kan vara en försenad reinkarnation av något slags uråldigt grottfolk som härstammar från en tid då tekniska problem utrycktes i något förenklade ordalag t.ex: -Urf, skaft av, ugh, klubba trasig. Så måste det vara

Efter att, med mina mått mätt, ha varit ganska flitig i mitt bloggande kom således en reaktion denna vecka och uppdateringarna lyste med sin frånvaro. Detta kan förklaras dels med tidsbrist och dels på bristande inspiration. Jag ska göra mitt bästa för att detta inte skall upprepas.

Helgen har varit vigd åt innebandy med match både fredag och lördag. I fredagens match bärgades en mycket viktig trepoängare i derbyt mot GS-86. En match som utvecklades till en riktig rysare där vi gjorde en nästintill heroisk upphämtning efter ett tidigt 3-0 underläge. Segersiffrorna skrevs till slut 9-6 i vår favör efter en svängig match som jag tror var mycket uppskattad av de ca 280 åskådarna.

Det gavs dock inte mycket tid till att njuta av segern då det redan runt lunchtid efterföljande dag var dags att ta emot Tygriket hemma. Vi var ett ganska stelt och slitet manskap som stämplade in i Mörmohallen och en viss oro fanns att vi inte skulle lyckas ladda om efter holmgången kvällen innan. Det skulle senare visa sej vara en obefogad oro då segern bärgades tämligen komfortabelt med siffrorna 7 mot 2.

Lördagskvällen avslutades med samling hos H. Det var inte riktigt meningen att kvällen skulle avslutas där. Målet var att senare bege sej i riktning mot Blue Moon Bar. Tyvärr så hade jag lite otur i min bedömning av hur många pilsner min kropp var i stånd att mäkta med efter två spelade matcher på ett dygn. Denna missbedömning medförde en kraftigt stigande trötthet under kvällen. När tröttheten nåt sin kulmen föll sej beslutet att inackordera mej i H:s lägenhet över natten som det mest naturliga. Så blev det också och krogbesöket gick om intet. Så kan det gå!

I korthet
Ingen kan väll ha undgått att höra om kvinnan i Stockholm som hade 11 (!) svanar i sin etta. Jag hade en gång i tiden en lagkamrat som oavsett fråga alltid svarade: -Det där kan man ju se på två sätt. Ska man se det här på två sätt så är ju det ena att man tar för givet att kvinnan inte riktigt har alla indianer i kanoten och kanske behöver lite hjälp med att sluta samla på levande saker. Då är det faktiskt ganska tragiskt.
Det andra sättet att se på saken:
Det kan också vara så att kvinnan är fullt frisk fast bara ovanligt snäll och utsett sej själv till alla svanars barmhärtige samarit. I såna fall har denna kanske något överdrivna snällhet lett till att damen i fråga nu är misstänkt för diverse djurrättsbrott. Det är iochförsej enbart tragiskt det också.
***
Tänkte avsluta med att slänga ut en liten fråga. Jag har gått och tänkt på det här ett tag och behöver lite hjälp. Frågan lyder : Vilken är världens enklaste sport? För att begränsa oss lite tycker jag att vi ska hålla oss till sporter som har OS-status.
Tänk er att man från och med i morgon ska börja träna för att ta medalj i nästa sommar- eller vinter-OS. Man får de bästa föruttsättningarna med tränare, sponsorer o.s.v och man får möjlighet att ängna varje vaken stund åt att bli medaljör inom den sport man väljer, vilken tror ni är den enklaste?

Själv skulle jag nog välja fyrmannabob. Jag tror inte det är speciellt svårt att springa rakt fram i 20 meter och sen slänga ner sej kälken och hoppas på det bästa. Iochförsej så finns ju faktiskt en film där en kille lyckas hamna felvänd i boben och åka baklänges hela vägen ner. Med lite träning tror jag dock man lär sej ganska snabbt vad som är fram och bak på kärran.
Stavhopp däremot tycker jag ser ganska svårt ut.