Teknikens under, min undergång

Har tidigare i detta forum belyst problemet med min inkompetens i samröret med elektronisk apparatur. Igår ställdes problemet återigen på sin spets.

Fick nämligen ett infall att slå ihjäl några timmar med att spela lite TV-spel. Detta har inte hänt de senaste 8 åren och det är givetvis inte den modernaste av spelkonsoler jag har i min ägo. Jag dammade helt enkelt av den gamla nostalgiska Nintendo 8 bitarn, kopplade alla kablar på plats och slog mej ner i soffan för att lira lite hockey.

Givetvis så räckte det inte med att koppla in sladdarna för att det skulle fungera, man måste tydligen programmera in någon slags kanal också. Det var där det föll. Efter ett febrilt letande i diverse instruktionsböcker och ett evinerligt tryckande på alla fjärkontroller jag har så hade jag istället dödat ett par timmar med att försöka få igång mitt tidsdödarredskap. Det fyllde alltså sin funktion men inte på det sätt jag hoppats.

Det finns få saker som kan dra mitt vredesmod så till den yttersta gräns som en teknisk apparat. När sådana här saker inte fungerar får jag genast känslan att jag vill slita mitt hår och gå en bärsärkargång. Jag förstår inte varför jag ska ha så svårt för det här.

Nästan alla i min generation har väl fungerande hemmabiosystem med datorn kopplad till DVD:n genom videon och via smörgåsgrillen tillbaka in i Subwoffern och ut i strykjärnet. Själv förstår jag inte vad dom pratar om.
Dessutom anses det i vissa kretsar kraftigt omanligt att inte behärska såna här saker. Är man kille tas det för givet att man ska kunna koppla in en TV och kalibrera en parabol. Men inte jag inte.

Jag har givetvis sökt svaret på frågan varför jag inte utrustats med denna kompetens. Börjar fundera på om jag kan vara en försenad reinkarnation av något slags uråldigt grottfolk som härstammar från en tid då tekniska problem utrycktes i något förenklade ordalag t.ex: -Urf, skaft av, ugh, klubba trasig. Så måste det vara