En ventilationsmontörs tankar och funderingar

Imorse ringde klockan som vanlig 05.50. Termometern visade siffror med minustecken framför som var långt under den gräns som det kan anses humant att behöva arbeta i utomhus. Det fanns nog ingen motivations-teorikurs i hela världen som kunde fått mej att undvika att trycka in den beryktade "snooz"-knappen.

När jag långt senare förmodde kroppen att kliva ur sängen så började jag fundera om det verkligen ska vara så här.
Vad jag menar är att de flesta av oss jobbar 40 timmar i veckan, 48 veckor om året i 40-45 år.
Som belöning får vi, förutom vår lön, hela 5 veckors semester varav de flesta av oss tar ut 4 i sammanhängande följd.
Av dessa fyra veckor ägnas två åt att varva ner, en till att känna sej ledig och den sista åt att känna ångest inför det stundande arbetet och insikten att det är 48 veckor kvar tills nästa ferieperiod. Är det inte ganska tragiskt?

När vi sedan uppnår den högaktningsvärda åldern av 65 är det dags för pensionering. Då får vi ett månatligt understöd av staten som tack för lång och trogen skatteinbetalning. Detta statliga bidrag räcker lagom till att finansiera ett boende och fröjda sej med nudlar sju dagar i veckan, ibästa fall med lite ketchup som tillbehör varje fredag. Var det meningen att det skulle bli så här?

Fick i en ingivelse känslan att jag kanske borde sälja allt jag äger och har och bara åka iväg någonstans. Något som bryter mönstret. Så om någon är spekulant så är det fritt fram att lägga ett bud på en lägenhet i karlstad, en halvtrött bil och ett par slitna löparskor av märket asics.