I idrottens tecken

Hej!
Detta har sannerligen varit en söndag som gått i idrottens tecken, dock inte som utövare utan i rollen som åskådare.

Klockan hade ställts på 09.30 med målsättningen att infinna sej i sporthallen Gjutaren kl.11.00 för att bevittna en innebandymatch i Värmlands division 3. I ena ringhörnan för denna batalj stog Skattkärrs IK, den klubb jag varit trogen sen 19 års ålder tills för bara några månader sedan. I andra ringhörnan Ulvsby IBF där några av mina allra närmaste vänner spelar.

På grund av ett något ölstint huvud blev sortin ur sängen något senarelagd och bevittnandet av första perioden gick således om intet.

När jag och min gode vän J anlände till hallen så ledde serieledarna Skattkärr planenligt redan med 2-0. Dom två perioder jag såg bjöd inte på någon högklassig innebandyunderhållning men saknade för den sakens skull inte spänning. Skattkärr hade ett stort bollinnehav utan att spela speciellt bra och Ulvsby försvarade sej diciplinerat och med stort hjärta och satsade mestadels på kontringar mot det på pappret starkare laget SIK.

Matchens stora behållning var annars målvaktsspelet då chanser absolut inte fattades för något av lagen. Ulvsby reducerade i den andra perioden och 4.30 före slutsignalen kom även kvitteringen och länge såg det ut som Ulvsbys målvakt John Hasselgren skulle rädda en poäng åt sitt lag, men icke. När endast 1.30 återstod av matchen kunde inte ens den storspelande Ulvsbykeepern stå emot längre då Daniel Ekstam fick ladda mitt i slottet och via en styrning på en försvare letade sej bollen in i nätet och fastställde slutresultatet 3-2. Ulvsby var dock inga mil ifrån en kvittering i slutet men Skattkärrs seger får ses som rättvis.

Hetast: De båda målvakterna
Något svalare: De båda domarna
Iskall: Pausmusiken

Efter denna sammandrabbning byttes träläktare mot soffa för att se en föreställning på en betydligt större arena än Gjutaren, nämligen Manchester Uniteds Old Trafford som även kallas "The theatre of dreams". Om det inte var en drömmarnas teater vi såg så vet jag inte vad det var. Henrik Larsson gjorde debut och som han gjorde det. Framspelningar, väggpass och ,såklart, mål men även ett par trixningsnummer med efterföljande klackspark samt försök till en "bicykleta". Han var en av matchens stora och befäste sin legendstatus på de Brittiska öarna. Henke var briljant både på plan, som vi är vana vid, men även var intervjuven efteråt sevärd. Henke som sin vana trogen brukar svara:"-jae menarrr" och "-det var ok" på alla frågor fullkomligt sprudlade av glädje och gav långa svar på frågorna som ställdes. Jag vet inte om det var inbillning eller om jag skymtade en tår i Henkes öga. Herr Larsson trivs i Storbrittanien.

Hetast: Henke
Bredast Leende: Sir Alex efter Henkes fullträff.

Ni som läste mitt förra inlägg vet att jag utryckte saknad efter en viss kommentator. Idag dök han upp. Efter matchen United-Villa visades Cardiff-Tottenham. När laguppställningarna redovisats hördes plötsligt en välbekant stämma med engelsk brytning från kommentatorshytten. Likt Whiskey, fast för öronen, rann den som balsam för själen in i kroppen och fångade min yttersta uppmärksamhet och trollband mej för ett ögonblick. Det var Billy. Billy Landsdown. På Viasat Sport. Hur länge har han gömt sej där? Efter alla år av saknad så dyker han plötsligt upp igen, hur har jag kunnat missa att det är där Billy befinner sej?
Äntligen har jag hittat honom, imorn är det jag som beställer en sån där box med Viasat på!