Bilwax, ålderdom och vemod

Åter lider den dag som benämns söndag mot sitt slut och den ofrånkomliga måndagen närmar sej med alla sina plikter och åtaganden. Vet redan nu hur den dagen kommer börja: Ett antal "snooz" på väckarklockan, förvirrat irrande i lägenheten tills jag kommer på att bilen troligtvis inte står bakom soffan, upphittande av bilen med efterföljande skrapning av rutorna som alltmer blir en standardföreteelse om mornarna o.s.v.
Helgen har jag tillbringat tillsammans med min bil i ett ensligt garage i Väse där jag tvättat,vaxat, polerat samt vidtagit övriga nödvändiga förberedelser inför dom kalla vintermånaderna. När man går för sej själv i ett ensligt garage med en påse trassel som enda sällskap faller vissa tankar in i huvudet och just denna helg var det återigen åldern som upptog största delen av min tankekraft. Har nu förstått att detta är en ganska vanlig fundering även bland mina jämnåriga kamrater, har även förstått att de yngre åttiotalisterna börjar se se på oss äldre som gammla. Såg jag verkligen 23-åringar som gammla när jag var 18? Tyckte jag att dom såg gamla ut? Ja, det tyckte jag. Jag som fortfarande tycker att jag ser ut som 18 och absolut inte tycker mej vara äldre än 20. För att få någon klarhet i mina funderingar försökte jag göra mej själv till en figur i en Jan Guillo roman och försökte lista ut hur jag där hade blivit beskriven.
Jag tänkte mej ett scenario i romanen där jag i mörkret av någon anledning satt på en stubbe i en mörk skog då plötsligt ett ljud hördes. När jag var 18 hade författaren troligtvis skrivit följande:

Plötsligt hördes ett ljud. Den unge mannen reste sej snabbt och ljudlöst, hans sinnen var på helspänn. Han plockade försiktigt bort en irriterande mygga ur sitt blonderade hår. Han kände varje muskel i sin kropp spännas när hans skarpa blick uppfattade konturerna av den varelse som åstadkommit ljudet. Han var glad att han var i god form så att han, om det blev nödvändigt, skulle kunna springa därifrån... osv.
Om jag sätter in mej själv i samma kapitel i boken idag skulle texten se något annorlunda ut:

Plötsligt tyckte han sej höra ett ljud, men han var inte säker. Mannen reste sej stönande på stela ben. Han plockade försiktigt bort en mygga från en av dom vikar av hud som började blotta sej på hans hjässa. Han kände varje muskel i sin kropp värka av stelheten efter att ha suttit stilla för länge. Han kisade i mörkret för att försöka uppfatta vad det var som hade väsnats, hursomhelst var han ändå för stel för att börja springa...osv.
Så visst har jag i sanning blivit äldre vilket också fotografierna på mina föräldrars vägg vittnar om. Jag vågar knappt tänka på hur stycket kommer se ut om ytterligare fem år:

Om han inte visste bättre hade han trott sej höra ett ljud.Mannen reste sej inte. Han sträkte knakande och stönande ut sina ben framför sej,fortfarande sittande på stubben. Han försökte febrilt jaga bort dom myggor som envisades med att landa på hans blanka, kala hjässa. Han kände knappt längre sina muskler som somnat för länge sedan. Han famlade efter sina glasögon som han trodde sej ha lagt på marken framför sej och undrade om han skulle orka gå den långa vägen hem...o.s.v.
Och om 10 år... Nej nu får jag ge mej, imorgon är nog denna söndagsångest som bortblåst men inte fan har jag blivit yngre!

Tankar i Korthet

• Vad är det för skillnad på ett hål och en grop?
• Hur syr man sista invändiga sömmen på en fotboll?
• Varför står det "Kan innehålla spår av jordnötter" på cornflakespaket? Kan någon gått förbi och spillt lite jordnöt utan att det var meningen?
• Vad hette han som gjorde båda målen för Costa Rica mot sverige i VM -90?