Svensk Bilprovning

För ett par veckor sedan var jag och besiktade min bil, denna årliga företeelse som i mitt fall sällan genomförs med torra ögon. Dels tycker jag inte om att betala 300 kronor till en man i overall för att denne ska gå lös med hammare på bilen i tio minuter. Dels så hittar dom en massa fel som inte finns vilket dom gärna och leende talar om med fraser som:
-Du grabben, din tröskellåda är skrot.
Tror fan det när dom ursinnigt har bankat på den med slägga.

Jag vet inte vad det beror på men jag lyckas aldrig få en bil godkänd vid första försöket. Jag undrar om det är något med mej som person som besiktningsmännen finner stötande och därför alltid underkänner min bil. Det kan ju också vara så att dom tycker att jag är en ovanligt trevlig prick och gärna vill träffa mej igen vilket gör att dom letar extra noga efter någon anledning till ett återbesök.

Jag slår vad om att jag skulle kunna ta vilken fabriksny bil som helst, köra den raka spåret till Bilprovningen och komma därifrån med minst en tvåa i protokollet.

Efter år av besiktningar och nederlag har jag dock vant mej vid detta och 300 kr är ju trots allt ganska billigt för en feldiagnos, en verkstad skulle ta minst det dubbla.
Det är helt klart bra att det finns en instans som kontrollerar att våra fortskaffningsmedel är i gott skick. Det man kan ställa sej mera frågande inför är reglementet som styr hur ofta vi måste infinna oss för kontroll av våra bilar.

Köper man en sprillans ny bil så ska man besikta den första gången efter tre år, sedan efter ytterligare två och därefter varje år. Detta innebär att en bil som används mycket, t ex i tjänsten, med kanske fyra-fem tusen mil per år har rullat bortåt 15 000 mil när den första gången ska in på besiktning. När det sedan är dags för nästa besök så kan den mycket väl redan ha återvunnits och uppstått i form av en låda spik.

Den kan också vara skrot redan efter två år och elva månader men ändå föras fram i trafiken.
Nu ska ju även nämnas att det inte är lagligt att köra en bil som inte håller dugligt skick men vad hjälper en böteslapp när ett barn kliver ut på ett övergångsställe och bromsarna har dragit sin sista suck?

Däremot Greta 83. Hon backar ut sin Opel från -97 ur garaget en gång i veckan, om det inte är halkigt, åker till affären och hem igen. Om syjuntorna dugar tätt kanske hon uppnår 500 mil per år men måste ändå plikttroget inställa sej för inspektion en gång om året.

Om man ska fortsätta med att klassa bilars skick efter ålder tycker jag att det kunde vara på sin plats med en övre milgräns för hur långt ett fordon får rulla utan att besiktigas.

Själv ska jag hädanefter be någon annan köra min bil till den årliga inspektionen.

Pingishjärna

Ibland går inte saker riktigt som man tänkt. I mitt fall beror detta på att jag lider av en åkomma som jag låtit kalla "Pingishjärna". Detta innebär inte att jag har ett sjukligt intresse för pingis och inte kan sluta tänka på J-O Waldner. Det har mer att göra med hur min hjärna arbetar.

För att ni ska förstå denna åkomma ber jag er tänka på en Lotto-dragning. För er som aldrig beskådat en sådan kan jag berätta att man har en genomskinlig tombola där Ping-pongbollar med olika nummer far runt i en väldig fart och rätt vad det är så trillar en boll ut ur ett hål och då gäller det att ha det numret med på sin kupong.
Precis så fungerar min hjärna. Tankar, ideer och funderingar far runt åt olika håll och rätt vad det är så ramlar någon ner och sätts direkt i bruk. Tyvärr så är det ju precis som med lottot, det är inte alltid rätt boll som ramlar ner, snarare väldigt sällan kanske. Jag har hört att en lottorad går in i snitt vart 60:e år...

I helgen tog denna åkomma vändningen att jag helt sonika lämnade kvar mitt VISA-kort på en kinesisk restaurang i Jönköping och sedan åkte hem mot Karlstad. Detta lilla missöde upptäcktes först när jag skulle köpa en Coca-cola på en mack i Mariestad.
Döm om kassörskans förvånade min när jag med ett gutteralt avgrundsvrål och panisk blick förkunnar följande:
-Helvetets mörker, Jävla skit, kortet är i Kina. Vart är jag?
Jag tog mej dock till sans och förklarade mitt problem varpå kassöskan tog mina sista mynt och gav mej Colan för halva priset.
Jag spärrade förstås kortet så fort jag insåg mitt misstag och jag är lovad att få ett nytt i slutet av denna vecka.
Som tur är har jag ett kreditkort på en bensinmack så fram till mitt nya korts anländande lever jag efter devisen "Allt man behöver finns på Statoil".



Läser Följande i Aftonbladet:
Jobbade drogpåverkad på kärnkraftverket
Allvarlig kritik riktas mot Forsmark i intern rapport
Sex personer hittades berusade eller drogpåverkade i somras...
Hela artikeln kan läsas på: http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,987377,00.html

Det jag tänker direkt när jag hör detta är att det måste vara fruktansvärt spännande. Tänk er själva en hela koskenkorva, lite atomklyvning och eventuellt en härdsmälta.Vilken kväll. Fast snacka om bakfylleångest när man vaknar upp i en städskrubb på Forsmark med dunkande huvud, en smak av grävling i munnen och till råga på allt finner sej själv grön och självlysande. Roligare kan man ha

En annorlunda kväll i Sundsta sporthall

Sent om sider bestämde jag och två kompisar oss för att bege oss till Sundsta Sporthall för att bevittna division 1 matchen i innebandy mellan Karlstad IBF och Lidköping.

Matchen fick en något annorlunda inledning då den ena domaren(!) efter 8 minuters spel skadade sej så illa att han inte kunde fortsätta sitt dömmande. En viss oreda utbröt i hallen då Speakern frågade genom högtalarsystemet om det fanns någon domare i publiken.

Som tur var fanns den rutinerade rättskiparen Patrik Gottfridsson nära till hands och till tonerna av "I need a hero" stegade denne in och tog över pipan efter sin skadade kollega och matchen kunde fortskrida.

Gottfridsson är en av de mest kompetenta domare jag känner till. Tydligt kroppsspråk och en pondus som gör att det väldigt sällan blir några längre diskussioner kring domsluten. Dessutom är han ganska underhållande att se på då hans hand- och fingerrörelser efter avslutat domartecken påminner lite om en illusionists rörelseschema efter att denne trollat bort någon slags hare eller annat lämpligt föremål.

Matchen som sådan är verkligen inget att skriva hem till mor om. En medioker tillställning som stundtals var riktigt tråkig där Karlstad kunde bärga segern med siffrorna 6-3 efter en stark sistaperiod. Det enda som värmde i den för dagen iskalla hallen var kaffet.

Något annat som jag inte gillade var periodpauserna. Då släcktes hallen ner samtidigt som det över golvet dansade något slags ljusspel med gröna streck som mer påminde om ett epelepsianfall än en pausunderhållning.

Som sagt: Kaffet var iallafall gott
God natt

Då en sträckning i nacken tidigare under dagen omöjliggjorde deltagandet på dagens innebandyträning tog jag tillfället i akt att bevittna en hockeymatch istället. Detta hör inte till vanligheterna när man alltid tränar dom dagar och tider när hockeymatcher allt som vanligast går av stapeln.

Eftersom jag ännu inte fått tummen ur den beryktade anatomiska kroppsöppning placerad akterut och skaffat Canal + så våldgästade jag givetvis en god vän. Matchen vi såg var såklart HV-Färjestad.
Får alltid lite gåshud när jag ser matcher ifrån Kinnarps Arena. Mitt hittils största Live-ögonblick inom idrott är nämligen fjolårets semifinal där jag på plats fick uppleva FBK:s mirakelvändning i ovannämnda hockeylada.

Vad vi bjöds på ikväll var en tempostark match, fattas bara annars när Elitseriens två bästa lag möts, där Färjestad gnetade på bra trots ett ganska stort manfall p g a någon elak magbakterie. Ska väll erkännas att det stundtals märktes att HV kunde gå runt på mer folk men Färjestad lyckades ändå knippa bonuspoängen i Sudden efter att Martin Johansson gjort sitt första Elitseriemål. Kul att se en annan Johansson (Mathias) som istället för att åka och krama målskytten omedelbart gav sej på jakt efter matchpucken som enligt seden ska ges till debutmålaren.

Bara 12 matcher kvar nu, sen börjar det roliga.

Liten parantes bara.Jag har alltid gillat Emil Kåberg. Tycker om lirare som bara "går in och kör" men jösses vilket skägg karln har. Det ser ut som om han åker runt med en katt innanför visiret.
Var Kåberg på plan vid HV:s kvitteringsmål då pucken var försvunnen i några sekunder innan den damp ner framför Jan Hrdina? I såna fall kan den ha varit i Kåbergs skägg.

Var inte Jesper Mattson väldigt osynlig i kväll? Kan han ha varit i Kåbergs skägg?

Dagens I-lands problem

Det här har tärt mej länge och nu kan jag inte längre hålla inne med det. Anledningen att jag inte ventilerat detta tidigare är väl främst att jag hoppats på att det skulle bero på tillfälligheter. Om det är det så måste det vara världens längsta tillfällighet.
Jag pratar så klart om TV-4:s Text TV.

När man besöker en vad jag kallar "rubriksida", t.ex sida 100 för nyheter, 300 för sport och så vidare, så får man en översikt av de mest aktuella rubrikerna med hänvisning till ett sidnummer om man vill läsa hela artikeln. När man knappar in numret på den sida man valt att fördjupa sej lite extra i så får man alls inte bli förvånad om en helt annan artikel dyker upp i TV-rutan. Hur fruktansvärt svårt kan det vara att para ihop dessa tre parametrar Rubrik, Artikel och Sidnummer? Tydligen fruktansvärt svårt, iallafall på TV 4:s redaktion.

Vad som är ännu värre, och största orsaken till min vrede, är bortfallet i slutet av artiklarna. Vi Text-TV läsare får helt enkelt finna oss i att sista raderna allt för ofta faller bort till förmån för en reklamruta. Idag läste jag artikeln om att Tobias Grahn är avstängd från träning med sin Italienska klubb. Texten avslutades: Anledningen ska vara att han inte...
Inte vaddå? Jo, det fick vi inte reda på för där den avslutande raden skulle befinna sej fanns i stället en reklamruta för "Travtjänsten" med ett tillhörande telefonnummer man kunde ringa.
Undra om jag kan ringa dit och fråga varför herr grahn inte får träna?
Skärpning TV-4!

En ventilationsmontörs tankar och funderingar

Imorse ringde klockan som vanlig 05.50. Termometern visade siffror med minustecken framför som var långt under den gräns som det kan anses humant att behöva arbeta i utomhus. Det fanns nog ingen motivations-teorikurs i hela världen som kunde fått mej att undvika att trycka in den beryktade "snooz"-knappen.

När jag långt senare förmodde kroppen att kliva ur sängen så började jag fundera om det verkligen ska vara så här.
Vad jag menar är att de flesta av oss jobbar 40 timmar i veckan, 48 veckor om året i 40-45 år.
Som belöning får vi, förutom vår lön, hela 5 veckors semester varav de flesta av oss tar ut 4 i sammanhängande följd.
Av dessa fyra veckor ägnas två åt att varva ner, en till att känna sej ledig och den sista åt att känna ångest inför det stundande arbetet och insikten att det är 48 veckor kvar tills nästa ferieperiod. Är det inte ganska tragiskt?

När vi sedan uppnår den högaktningsvärda åldern av 65 är det dags för pensionering. Då får vi ett månatligt understöd av staten som tack för lång och trogen skatteinbetalning. Detta statliga bidrag räcker lagom till att finansiera ett boende och fröjda sej med nudlar sju dagar i veckan, ibästa fall med lite ketchup som tillbehör varje fredag. Var det meningen att det skulle bli så här?

Fick i en ingivelse känslan att jag kanske borde sälja allt jag äger och har och bara åka iväg någonstans. Något som bryter mönstret. Så om någon är spekulant så är det fritt fram att lägga ett bud på en lägenhet i karlstad, en halvtrött bil och ett par slitna löparskor av märket asics.

Ett romantikens snille

Återigen söndag och återigen dags att publicera ett inlägg. Det är dock inte min mening att denna blogg ska förvandlas till något slags söndagskåseri utan detta har mer skett av en slump.

Denna veckas höjdpunkt var att min kära flickvän kom på besök i tisdags och stannade ända tills idag. Då jag lever i ett s k distansförhållande såg jag verkligen fram emot att kunna umgås med min käresta mer än en helg. När söndagen kom skulle det dock visa sej att vi knappt hunnit ses alls. Veckan gick åt mest till att jobba och träna. När sedan lördagen kom så var det dags för mej att packa innebandyväskan och ge mej av till Göteborg för bortamatch mot Pantern. Samling 09.15 och hemkomst 22.30. Återigen sudden vinst efter mål av notoriske poängplockaren Crille Edwertz. Vi borde ha avgjort under ordinarie tid men ett diciplinerat försvarsspel från hemmalaget samt en eminent målvakt i Mikael Andersson,för övrigt en fd lagkamrat till mej, räddade en poäng åt Pantern.

Då jag vid hemkomsten hade lite dåligt samvete för att jag knappt hunnit umgås med Carro så beslöt jag mej för att slå på min mest romantiska sida och iscensätta en riktigt mysig hemmakväll. Jag öppnade den godaste vinflaska jag kunde hitta i mitt hem, dukade fram olika sorters kex med några goda ostar till och tände några levande ljus samt rullade igång en romantisk film.

Okej, jag ska inte överreklamera min insats. Om sanningen ska fram så hade jag bara en sorts vin. Det var inte heller flera sorters kex, det var fyra och ett halvt Digestive kex och osten var en vanlig hushållsost. Filmen var inte mer romantisk än Galenskaparnas "Macken".
Men ändå, det är ju tanken som räknas.

Vi kröp ner under en filt, skålade i vinet och avnjöt filmen, iallafall en av oss. Plötsligt ryckte jag till och döm om min förvåning när filmens eftertexter spelades upp framför mina ögon. Kexen var slut och mitt vinglas var istort sett orört. Carro tittade på mej och sa:-Tack för att du inte snarkade så högt älskling! Snacka om romantisk kille. Jag beundrar verkligen den flickans tålamod.

När Carro åkt hem så gjorde jag, min vana trogen när det vankas fotboll på TV, ett besök hos min gode vän H. H är en väldigt sympatisk och trevlig man. H står inte bara för begynnelsebokstaven i hans förnamn utan även för ordet "Högteknologisk". Med en TV stor som en Fiat, högtalare överallt samt en "Dunk*" så är han min mest högteknologiska kompis. Det är egentligen bara ett fel på H, han är Arsenalsupporter.

Jag hade en besvärlig eftermiddag efter Arsenals två sena mål. Fick bittert äta upp mina något kaxiga uttalanden om att man redan nu börjat göra plats för Premier Leaguebucklan i prishyllan på Uniteds kansli.

*Dunk= i detta avseende en kvadratiskt låda som förstärker dova ljud. Vid t ex filmexplosioner eller musikspelning åstadkommer denna låda viberationer i både kropp och lägenhet samt bidrar till att främja grannosämjan.

Där jag härstammar ifrån har ordet dunk en annan betydelse: Föremål i plast, finnes i varierande storlek, som användes till förvaring av diverse vätskor t ex skattefri alkohol.

Hört på Göteborgsresan:
-Kan vi stanna och ta en kisspaus?
-Kliv av där framme, kissa och kliv på genom bakdörren, du hinner!

Behöver jag tilläga att busschauffören inte hade bråttom hem?

Klockan är runt 23 och jag borde egentligen lägga huvudet på kudden. Känner mej dock oförskämt pigg så jag tänkte försöka skriva mej trött och sammanfatta helgen i lite korta ordalag innan det blir allt för inaktuellt.

Större delen av lördagen ägnades åt att spela innebandy. Samling 11.30, alltså inte utrymme för några större aktiviteter varken kvällen före eller på lördagsmorgonen. Jag spelar för Skoghall och för motståndet denna helg stod serieledande Pixbo. Vi kunde efter idogt kämpande inkassera 2 poäng efter 5-4 vinst i Sudden. Min egen insats var skaplig bortsett från ett katastrofalt ingripande där jag lyckades med konststycket att släppa in en boll som mormor med lätthet förmodligen lyckats mota, kort sagt en riktig tavla. Gjorde i och försej några riktigt bra räddningar men ni vet hur det är, det är missarna man minns.

Efter matchen var det fotboll hemma hos H. H bor centralt i en fin lägenhet med krypavstånd till Blue Moon, har en stor TV, en skön soffa och bjuder alltid på kaffe. Alltså den ultimata platsen för lördagssamlingar. Har man tur finns där även någon god whiskey undangömd i något skrymsle.Om det gör det så beror det allt som oftast på att undertecknad någon gång glömt den där. Som seden bjuder förtärdes några öl medan vi beskådade några matcher på TV och avrundade sedan med ett besök på ovan nämnda nattklubb.

Det bestående minnet från denna kväll är en liten man i 40-års åldern med kroppshållning som om han härstammade från en era någonstans före vår tideräkning. Denne man verkade ha glömt sina fötter hemma och likt en parasit på jakt efter ett värddjur hade han bestämt sej för att använda mina under kvällen. Vart jag än försökte förflytta mej så dök denne mystiske man med stillastående blick upp vid min sida och försökte trampa mej på tårna. Till slut tröttnade jag och bestämde mej för att påtala min något skeptiska inställning till att ha en annan man i mina skor. Hans något bistra uppsyn och breda axelparti fick mej dock att vara tyst.

Vid halv två tiden fick jag en ingivelse att försöka hitta en taxi innan köerna, eller kaoset snarare, vid stora torgets taxificka skulle bli allt för långa. Behövde inte vänta alls länge på en bil och dessutom fick jag sällskap till Norrstrand av tre personer jag inte känner och en färgglad GB-gubbe av plast.

Idag började jag jobba med mitt nya projekt. Skulle egentligen ha skett direkt efter nyår men som regeln lyder inom byggbranchen så blev det givetvis försenat. Idag var det således dags och med motivationen på topp, som alltid vid starten av nya byggen, såg jag fram emot att få jobba utomhus efter några månader instängd i köpcentran, villavindar och storkök.

Vintern har varit ganska blid emot oss och förmiddagen inleddes också mycket lovande med solsken och i stort sett ingen vind. -Härligt!, tänkte jag. Vilken dag det kommer bli!

Tyvärr så hade jag tydligen glömt att skänka något offer till vädergudarna detta år vilket nu hade väckt deras fulla vrede. När dom nu såg att jag hade varit ute ett par timmar och alla tendenser pekade på att jag skulle vara kvar ett tag såg dom genast sin chans att straffa mej för min nonchalans beträffande offergåvor.

Genast väckte dom kung Bore, som inte var sen att hänga med på den vedergällning som nu skulle ske, och genast började han kasta ner mängder med snö på mej. Inte sådan där kall, mysig och lätt snö som man kan fånga på tungan, nejdå, det som kom var sådan här blöt och tung snö. Sån som man kan få hjärnskakning av om man blir träffad. Han ska minsann lära sej att man inte försumar vädergudarna, tänkte dom . Snöflingor stora som biljardbollar fullkomligt dundrade ner från himlen. För ett ögonblick var det inte ens snöflingor, det var snögubbar som i riklig takt levererades från skyn.
Då Bore och hans väderkompisar inte längre fann sej roade i detta hyss så utökade dom straffet ytterligare genom att låta det snöa horisontelt, roliga killar det här!
Jag har fattat vinken, säg bara vad jag ska offra för att få ett stop på det här. Vad vill ni ha?

Det har snöat en halv dag och redan är min längtan efter sommaren bortom all rim och reson. Jag vill åka motorcykel, bada och gå i tunna kläder. Jag vill inte skrapa rutor, frysa om fötterna och ha 17 kg ytterplagg på mej så fort jag ska utanför dörren. Jag vill inte läsa om trafikolyckor och brutna lårbenshalsar. Om det ändå vore vår...

I idrottens tecken

Hej!
Detta har sannerligen varit en söndag som gått i idrottens tecken, dock inte som utövare utan i rollen som åskådare.

Klockan hade ställts på 09.30 med målsättningen att infinna sej i sporthallen Gjutaren kl.11.00 för att bevittna en innebandymatch i Värmlands division 3. I ena ringhörnan för denna batalj stog Skattkärrs IK, den klubb jag varit trogen sen 19 års ålder tills för bara några månader sedan. I andra ringhörnan Ulvsby IBF där några av mina allra närmaste vänner spelar.

På grund av ett något ölstint huvud blev sortin ur sängen något senarelagd och bevittnandet av första perioden gick således om intet.

När jag och min gode vän J anlände till hallen så ledde serieledarna Skattkärr planenligt redan med 2-0. Dom två perioder jag såg bjöd inte på någon högklassig innebandyunderhållning men saknade för den sakens skull inte spänning. Skattkärr hade ett stort bollinnehav utan att spela speciellt bra och Ulvsby försvarade sej diciplinerat och med stort hjärta och satsade mestadels på kontringar mot det på pappret starkare laget SIK.

Matchens stora behållning var annars målvaktsspelet då chanser absolut inte fattades för något av lagen. Ulvsby reducerade i den andra perioden och 4.30 före slutsignalen kom även kvitteringen och länge såg det ut som Ulvsbys målvakt John Hasselgren skulle rädda en poäng åt sitt lag, men icke. När endast 1.30 återstod av matchen kunde inte ens den storspelande Ulvsbykeepern stå emot längre då Daniel Ekstam fick ladda mitt i slottet och via en styrning på en försvare letade sej bollen in i nätet och fastställde slutresultatet 3-2. Ulvsby var dock inga mil ifrån en kvittering i slutet men Skattkärrs seger får ses som rättvis.

Hetast: De båda målvakterna
Något svalare: De båda domarna
Iskall: Pausmusiken

Efter denna sammandrabbning byttes träläktare mot soffa för att se en föreställning på en betydligt större arena än Gjutaren, nämligen Manchester Uniteds Old Trafford som även kallas "The theatre of dreams". Om det inte var en drömmarnas teater vi såg så vet jag inte vad det var. Henrik Larsson gjorde debut och som han gjorde det. Framspelningar, väggpass och ,såklart, mål men även ett par trixningsnummer med efterföljande klackspark samt försök till en "bicykleta". Han var en av matchens stora och befäste sin legendstatus på de Brittiska öarna. Henke var briljant både på plan, som vi är vana vid, men även var intervjuven efteråt sevärd. Henke som sin vana trogen brukar svara:"-jae menarrr" och "-det var ok" på alla frågor fullkomligt sprudlade av glädje och gav långa svar på frågorna som ställdes. Jag vet inte om det var inbillning eller om jag skymtade en tår i Henkes öga. Herr Larsson trivs i Storbrittanien.

Hetast: Henke
Bredast Leende: Sir Alex efter Henkes fullträff.

Ni som läste mitt förra inlägg vet att jag utryckte saknad efter en viss kommentator. Idag dök han upp. Efter matchen United-Villa visades Cardiff-Tottenham. När laguppställningarna redovisats hördes plötsligt en välbekant stämma med engelsk brytning från kommentatorshytten. Likt Whiskey, fast för öronen, rann den som balsam för själen in i kroppen och fångade min yttersta uppmärksamhet och trollband mej för ett ögonblick. Det var Billy. Billy Landsdown. På Viasat Sport. Hur länge har han gömt sej där? Efter alla år av saknad så dyker han plötsligt upp igen, hur har jag kunnat missa att det är där Billy befinner sej?
Äntligen har jag hittat honom, imorn är det jag som beställer en sån där box med Viasat på!

Hej!
Det har sannerligen inte haglat nya inlägg på denna sida på sistone. Detta beror på att bloggen, liksom dess innehavare, haft ett juluppehåll. Nu när helgerna är över och allt börjar återgå till det normala så är även detta uppehåll slut.

Vi får väll börja med att nämna julen. Tradisionsenligt så var den precis som vanligt, julklappar, mat, träd inomhus och mera mat. Ni som följt denna blogg vet sedan tidigare att jag inte är någon stor fanatiker av denna företeelse. Måste dock bekänna att även jag, iochförsej efter ganska starka påtryckningar från främst min mor men även min flickvän, tillslut rättade in mej i det långa och räta ledet av juldyrkare. Strax före den 3:e advent restes nämligen hela 3 st ljusstakar på plats i min bostad. Är, när man tänker närmare på det, en ganska slående symbolik för min vekhet att staken står i fönstret...
Som ytterligare bevis för bristande civilkurage står nu även två keramiktomtar ståtligt på vakt i mitt hem.

Julens höjdpunkt var annars att min kära flickvän förärade mej med ett flera veckor långt besök och att jag lägligt nog hade semester i mellandagarna. En annan höjdpunkt var också all god mat som jag fått äran att äta. Då min kärestas både mor, mormor och farmor är att betecknas som verkliga köksvirtu`oser har den ena delikata maträtt efter den andra serverats, en riktig höjdpunkt för någon som knappt kan värma mat i micron. Jag är så dålig på att laga mat så att en före detta arbetskamrat frågade mej om han skulle koka upp te-vatten åt mej och frysa in så att jag bara kunde ta fram och värma...

Nog talat om julen. Tillbringade igår kvällen sittandes i soffan och försökte avnjuta småkronornas semifinal i JVM. Detta hade nog gått alldeles lysande om det inte varit för två saker
1.Chris Härenstam. Herr Härenstam är både kunnig och välartikulerad men, han är överallt. På något sätt kryper karln ur TV:n, in i mitt vardagsrum, skriker mej i örat och äter ur min fruktskål. Enkelt utryckt, det blir för mycket Chris. Han blir både kommentator, expertkommentator och publik. Varje gång mannen ska kommentera ett idrottsevenemang så kunde man rationalisera bort bisittaren och bara ha Chris. Det skulle spara ett arvode och ändå vara fullt tillräckligt och mer därtill för oss TV-tittare. Skicka honom tillbaka till Eurosport där han kan kommentera segling, maraton, schack eller vad som helst där det kan behövas någon för att hålla tittarna vakna.

2.Dessa fruktansvärt enerverande reklampauser mitt i perioderna som sedan en tid tillbaka är standard i alla evenemang där USA deltar. Nu fick vi svenskar inte se någon reklam av förklarliga själ men avbrotten finns där ändå. Dessa konstpauser som ger varje lag 3 gratis Time Outs per period hackar sönder matcherna till småbitar. I en sport som hockey där avbrotten, rent naturligt, redan är förhållandevis långa är detta ett steg i helt fel riktning. Hockeypubliken vill ha tempo, fart och underhållning, inte kaffepaus var 7:e minut.

Däremot måste jag säga något positivt om en man som jag totalt ändrat uppfattning om sedan han bytte yrkeskarriär, nämligen Niklas Wikegård. Jag älskar verkligen blandningen av taktiska analyser och prat om högre press tillsammans med utryck som: Mera Pang, Tjoff och att "jaga puck som en galen gris". Härliga kontraster. Där har vi tittare fått en present av SVT:s ledning till skillnad mot vad vi får av de kanaler som kallar sej "fotbollskanaler" där man desperat dammar av alla som nånsin känt lukten av linement och inte har ett tränarjobb eller en alltför oförståelig skånsk dialekt. Drar på dom en kostym, lär dom några standardfraser och placerar dom i en skön fåtölj i någon TV-studio i hopp om att finna en ny Glenn Strömberg.

Drömmer mej tillbaka till TV 4:s "Tipslördag". Engelska divison 1 matcher på en leråker i december, orange boll för att den ska synas i snön och glidtacklingar som var så sena att dom knappt hann fram innan matchen var slut. Tacklingar som i svensk fotboll hade renderat till fängelse beivrades med en tillsägning, men framför allt: Billy Landsdown, denne stillfulle engelsman med det mystiska leendet och standardfrasen :-Jae tror det skulle va bra för mätchen me lite moål. Det var tider det! Tyvärr valde Billy att istället ägna sej åt en sport där hundar med ett onaturligt stort bogparti jagar en tygbit på en ovalbana, Greyhound Racing. Kan inte någon TV-kanal öppna upp plånboken rejält och återföra denne karismatiske Britt till våra TV-soffor?

Just nu är det väldigt modernt att sammanfatta det gångna året. Så kommer dock inte ske på denna sida utan jag tänkte istället kika på hur detta året börjat. Det har fullkomligt rivstartat med kraftigt höjda avgifter till A-kassan, stigande tobaksskatt samt att det ryktas om en höjning av trafikförsäkringspremien. Sverige är verkligen ett land på uppgång just nu...

Det här med snusskatten är en liten, eller ganska stor, nagel i ögat på oss inbitna snusare. Frågade igår på min lokala favouritmack vad en dosa av mitt älsklingssnus kostade och fick svaret 38,50:-. Det är lång från gratis, med lite snabb huvudräkning, en mobiltelefon, två kulramar och en linjal räknade jag snabbt ut att årskostnaden för detta "livsmedel" kommer för mej att landa på ca 10010 kr. Det kan man göra mycket roligt för. -Sluta då, säger ni kanske. Till saken hör att jag blir lite kantig i humöret, lite lynnig skulle man kunna säga. Denna lynnighet är av sådan art att den lätt kan ödeläga förhållanden, vänskapsband samt mindre bostadsområden om det vill sej illa.
Dessutom är ju detta en råsop rakt i ansiktet på den svenska lagidrotten. Vad ska man nu göra efter avslutad träning när man samlas i omklädningsrummet? Det ödelägger faktiskt en sammanhållningsfaktor när man inte längre kan bjuda en lagkompis i nöd på en snus. Snus förenar och bygger broar.
Med så höga snuspriser är ju inte snuset längre att betrakta som en oart utan snarare har denna ädla vara förvandlats till vad golfen var för 15 år sedan, en statussymbol.

En sak till bara: När jag var i stockholm senast såg jag en byggnad med en stor skylt som lydde "BANANBOLAGET". Jag erkänner, det tog tid innan jag kom på vad dom sysslar med där men det är givetvis ett så kallat Skal-bolag.