Thursday, November 11, 2010

En dag i november

Jag sitter på ett värdshus någonstans i det som oftast benämns som nordvärmland. Mitt ursprung gör dock att jag själv gärna betecknar det som mellersta Värmland, mina ringa geografiska kunskaper till trots är jag övertygad om att den benämningen är mer korrekt. Det finns väldigt mycket Värmland norr om det som brukar inrymmas i utrycket norra Värmland.

Kanske borde vi kalla det för Centralvärmland, mellanvärmland känns lite nedlåtande på något sätt. Centralvärmland har en tyngd och värdighet som jag tycker området förtjänar.

Som dagens rätt på det lilla värdshuset kan man välja på dillstuvad potatis med falukorv, följdaktligen har jag valt det. Jag sitter vid ett bord i hörnet på det lilla rummet. Gästerna är få och de flesta verkar känna varandra, eller rättare sagt: De övriga fyra känner varandra och verkar även mer än ytligt bekanta med personalen. Jag ägnar det faktum att det är lunchtimme och endast fem gäster en tanke, den överslagsberäkning över lönsamhetsgraden i verksamheten som börjat formera sig i huvudet kväver jag i dess linda. Jag noterar istället att personalen inte har sedvanlig klädsel utan i det ena fallet jeans och träningsoveralljacka och i det andra fallet samma benbeklädnad fast med en skjorta. Jag funderar över vad kökspersonalens kläder säger om kvaliteten på värdshuset men kommer inte till någon slutsats och låter det också bero.

När jag med viss motvilja stoppar in den första biten potatis, som förövrigt ligger precis i gränslandet för att dialektalt förvandlas till ett jordäpple, fast med uttalet joläppel, slår det mig att stället kanske är stängt och att jag klampade rakt in i en familjemiddag. Den öppna dörren och acceptansen för min beställning räcker dock för att jag även ska låta den tanken falla. Jag förstår ändå att det förmodligen var därför jag valde hörnet, medvetet eller omedvetet, jag vill inte störa ifall att de helt enkelt hade glömt att låsa dörren.

Jag funderar plötsligt på hur jag hamnade här, ensam en torsdag på ett pittoreskt världshus vid en europaväg. Och hur jag blev den jag är, eller den jag är på väg att bli. Jag antar att det är en ständigt pågående metamorfos som pågår ända tills den dag då man flyttar in i en etta med lock, jordvärme och taskig belysning. Förmodligen är det först då, eller åtminstone precis innan, man vet men man är, eller vem man blev, eller vem man var. Men vet man varför?

Jag tänker att det förstås började med att jag föddes. Det är en sanning men med modifikation. Det började egentligen med att mina föräldrar föddes. Redan där känner jag att resonemanget kommer bli långt och fantastiskt invecklat. Jag drar också slutsatsen att sannolikheten för att just jag ska sitta just här och just nu och äta just dillstuvad potatis med just falukorv är väldigt låg.

Jag nöjer mig med att konstatera att anledningen till att jag sitter just här, just nu, och äter just dillstuvad potatis beror på att jag för nästan tio år sedan bröt foten.
Hur jag än försöker så kommer jag inte runt det, hade jag inte brutit foten hade jag inte suttit just här, just nu.
Vart hade jag suttit då? Hade jag ändå ätit dillstuvad potatis och falukorv just idag. Nu är det inte den dillstuvade potatisen som är pudelns kärna i det hela utan den får betraktas som en metafor för egentligen allt som händer oss.

Jag funderar vidare över detaljerna och kan inte låta bli att undra över hur mycket de små och till synes obetydliga incidenterna påverkar resten av livet. Vad händer med återstoden av mitt leverne om jag tar en annan än den vanliga vägen hem? Hur hade mitt liv sett ut om jag brutit armen istället? Vad sker om jag lämnar in lottot på tisdagar istället för fredagar? Blir det någon skillnad om jag köper päron istället för äpplen? Vad hade hänt om jag inte stannat och ätit lunch just här? Hur hade det sett ut om inte jag och just den människan råkat befinna oss på samma plats just då?

Ovanstående ska absolut inte tolkas som att jag är missnöjd, tvärtom, men det är ändå intressant om än omöjligt att spekulara i vad som hänt om jag inte brutit foten.

Jag konstaterar att det nog är ovanstående som kallas slumpen. Men kan det vara så enkelt? Och varför har jag haft sådan tur med min slump och fått förmånen att träffa alla fantastiska människor som jag faktiskt träffat?

Den dillstuvade potatisen är slut, jag reser mig och går till min bil. Jag väljer att ta till höger i korsningen, hur påverkar det beslutet resten av livet?

I november ska man inte sitta på små världshus och grubbla, jag tror man löper en veritabel risk att bli katastrofalt galen då.

5 Comments:

At 7:27 PM, Anonymous Ingenjören said...

Vad tror du om det här Lars, något för dig kanske?http://www.youtube.com/watch?v=Rx9SIyFMfcY

 
At 4:27 PM, Anonymous Anonymous said...

Har du sett filmen Sliding Doors?
Handlar just om det här.

 
At 11:08 AM, Blogger Ekblom said...

Ingenjören: Det där tyckte jag såg fånigt ut, cyklar gör man utomhus, punkt

Anonymous: Nej den har jag inte sett men det känns som att jag får förära videofilmsaffären ett besök.

 
At 6:45 PM, Anonymous Anonymous said...

Reflektion 1:
Sliding doors kom 1998 och är utrensad ur samtliga videohyllor sedan länge. Bra film dock.
Reflekton 2:
Ekblom, såg du någon självlysande svamp i din måltid som hörde bättre hemma på ett café i Amsterdam?
Reflektion 3:
Ingenjören, tror du man kan köra Vättern i samma stil?

/Ondast

 
At 5:22 AM, Anonymous Ingenjören said...

Den Onde: Visst skulle Vätternrundan bli lite intressantare om några cýklade på det sättet (eller i alla fall om Lars förökte göra det, det skulle jag betala pengar för att få se)?

 

Post a Comment

<< Home