Åt rätt håll

Framförde ju igår ett visst gnäll beträffande min axels ovilja till samarbete. Fick dock lugnande besked från kroppsdelen ifråga under förmiddagen och den verkar ställa upp på längdåkning åtminstone. Vid ett eventuellt fall bör jag nog dock undvika att använda nämnda del av min lekamen som föråkare vid landningen.

I övrigt kan konstateras att det var på gränsen till svalt denna klara söndagsmorgon och Den Gode som för dagen utgjorde sällskap gnällde tämligen frekvent de första tre kilometrarna över bristande känsel i händerna.

Fortfarande har jag lång väg att vandra till Wassbergs kaliber men utvecklingen går iallafall åt rätt håll.


En riktig karl ska vara ful som stryk...

Lite motstånd

Det drar ihop sig.
Nästa söndag ska jag åka mitt livs första motionslopp i längdåkning. Ett maraton på skidor. Tyckte att förberedelserna förlöpte enligt planerna med tanke på den korta tid jag hade på mig. Jag har ju trots allt inte ägt ett par skidor på 10 år och anmälan till loppet får väl mest betraktas som en impulshandling, som så mycket annat jag företar mig.

Det drastiska försöket att träna uthållighet, muskulär styrka, explosivitet och skidteknik på tre veckor gick tämligen bra och även om jag är långt ifrån nöjd med den nuvarande statusen på någon av de fyra nämnda punkterna så började en övertygelse om att åtminstone ta mig i mål på en hyfsad tid att födas i mitt sinne.

Då går givetvis axeln sönder vilket förstås bjuder lite extra motstånd. Har inte vågat prova den i skidåkningssammanhang sen det hände men jag när en stilla förhoppning om att det muskelfäste som vikit hädan inte används speciellt mycket i skidåkning. I värsta fall får det bli två treo och en balja liniment.
Skit också!

Saft efter före

Den senaste tiden har det mesta här på bloggen kretsat kring mitt nyfunna favoritintresse längdåkning. Mitt förhållande till aktiviteten i fråga har närmast utvecklats till en kärleksrelation och jag går ständigt runt med en längtan att få dra på mig pjäxorna.
Anledningarna till detta tror jag är flera.
Dels går det att utföra allena vilket passar en introvert och cynisk ensamvarg med skeptisk och bitter livsåskådning. Ensam i en skog, där gör jag mig som bäst.
Dels är det en aktivitet som i direkt motsägelse till föregående mening faktiskt är väldigt trevlig i sällskap och den enda sport förutom fotboll som är kul att utföra i grupp. Okej då, racketsporter är också roligare om man är fler än en, speciellt badminton.
Dessutom får man ha underställ och vara utomhus och det tycker jag är jätteroligt.

Efter lördagens kvällspass med tekniktips från Den Lugne så tyckte jag mig skönja en personlig utveckling i horisonten. Stärkt av detta var det med tillförsikt jag igår packade in skidorna i kupén på min kalsongblå Saab och satte kurs mot skidspåret.

Jag hade nämligen förärats möjligheten att få följa med Den Lugne och Den Lugnes sambo på en tur i pannlampans sken. Här bör poängteras att Den Lugne har åkt fler mil med skidor än jag gjort med bil och Den Lugnes sambo har tillhört den yppersta eliten i kanot samt genomfört ett Vasalopp på en mycket imponerande tid. Kort sagt är hon alltså något inihelvete stark. Med på turen fanns också en brun och mycket konditionsstark hund. Och så jag, ett tekniskt missfoster med gubbstel och felkonstruerad kropp för de flesta idrotter.

Efter ungefär 500 meter kunde jag konstatera att den utveckling jag nämnde i förra stycket kändes lika bortblåst som ett påfågeldun i en tromb. Jag fick ta i för pung och fostervatten för att förmå skidorna att överhuvudtaget röra sig och glidet var i det närmaste obefintligt. När karavanen tog paus och Vasaloppsåkerskan bjöd oss på varm saft passade jag på att lite försiktig föra på tal att det nog gick lite tyngre nu än senast.
Den lugne tittade bara på mig och sa:
- Tror du, har du märkt att det snöar?

Tydligen har nysnö en mycket negativ verkan på föret och även de rutinerade rävarna upplevde en större tröghet. Dock kan tydligen en smula teknik minimera ansträngningarna enligt Den Lugne.
Trött blir man ju aldrig men soffan var ovanligt inbjudande vid hemkomsten.
Trots att en större ansträning än normalt tarvades så gav turen mersmak och jag hoppas att jag får följa med det hurtiga paret någon mer gång.
Jag har dock en del att lära om skidåkning, tillexempel hur man egentligen gör när man värmer saft.

Livskvalitet på batteri

För att rubriceringen icke skall frambringa missuppfattningar vill jag bara göra ett förtydligande. Jag har inte avhjälpt min ensamhet genom att införskaffa något suspekt redskap från någon oortodox internetsida.
Vad det handlar om är inget mer exalterande än en pannlampa.

Jag tycker om när man inte låter yttre omständigheter, såsom temperaturer och luxtal, påverka ens förehavanden och då blev helt enkelt pannlampan grej of the day.

Skidåkning i mörker tog det hela till ytterligare en dimension och en av de klara fördelarna när det är mörkt som i en säck är att det inte är så många som ser hur talanglös jag är.

Roligaste incidenten var när Den Gode, som färdades framför mig, tillsynes kastade sin lampa rakt ut i skogen och ner i en snöhög. Det gjorde han också, problemet var bara att hans huvud fortfarande satt fast i den. Spåret hade helt enkelt gjort en tvär sväng, det hade inte Den Gode gjort...

Pannben fram!

Ibland betvivlar jag min egen självinsikt och min egentliga intellektuella status. Just nu är ett av dessa ögonblick.
Jag har anmält mig till en skidtävling.
4,2 mil som skall avverkas en söndagsförmiddag i februari någonstans i norra Värmland tillsammans med cirka 700 andra glada åkare där förmodligen åtminstone 699 bemästrar sporten ifråga bättre än mig. Till saken hör att jag införskaffade mina skidor i slutet av december och mitt förra par brann upp runt år 2000 och då hade de inte varit använda på ett tag.

Jag önskar att jag kunde säga att jag gör det som en kul grej, en naturupplevelse och en möjlighet att dra lärdom inför framtiden men det vore till stora delar ett falsarium och ett skevt försök att romantisera mina förvirrade handlingar. Sanningen är att det är endorfinerna, smärtan, tröttheten och behovet av att testa mina begränsningar som lockar. Eventuellt också en övertro på min egen fysiska kapacitet.

Jag gör mig inga pretentioner att leverera någon speciell tid utan ska helt enkelt ta mig i mål..
Det finns vissa saker som talar emot att jag lyckas med detta som tillexempel en bedrövlig teknik, minimal skidvana och gubbstel kropp. Man skulle kunna säga att jag är brutalt jättedålig, på gränsen till värdelös, men jag väljer att kalla det ”hög utvecklingspotential” istället.

Det enda som talar för är väl egentligen ett tjockt pannben samt att jag känner ett trevligt par som är duktiga på att valla skidor, återstår att se hur långt det räcker. Nu blir det till att tugga i sig så många mil i spåret som möjligt.

Lången väg att vandra...

Ja, jag har ju en bit kvar att gå innan jag når Wassberg

Om någon undrar så är Wassberg den nedre bilden.

Beviset

Här kommer beviset på min inneboende dårskap och min brist på självinsikt:

Är det någon som har, eller känner till någon som har, en startplats till Vasaloppet att sälja? Kontakta gärna mig om så är fallet.

Äkta skönhet

20 svalgrader, ett par längdskidor på fötterna och gnistrande spår. Då kan till och med ett titanhjärta som mitt tina upp. Detta trots en temperatur som ligger långt från den ädla metallens smältpunkt och som skulle få gubben Kelvin att ompröva sina slutsatser rörande den absoluta nollpunkten.
Den interpellation som måste ställas i dagen är om det blir vackrare än så?

Att, till endast ljudet av stavtagen och de slintande skidornas rytmiska frasande, glida fram genom den frusna terrängen och se sin andedräkt kondensera omedelbart vid beblandningen med den omgivande luften som en bekräftelse på mollierdiagrammets riktighet. Omgärdad av iskristallsbeklädda träd som likt soldater i givakt, rädda för att bryta den i övrigt absoluta tystnaden, bevakar ens ansträngningar med oförtrutet tålamod. Med en sol som respektfullt och passionerat smeker varje åtkomlig del av naturen, med en ömhet som om den med sidenduk polerade en diamant, och får varje enskilt barr att tindra i all sin prakt och härlighet. Detta tindrande som samtidigt vittnar om en skörhet som fyller en med vördnad och försiktighet och en skimär att minsta beröring skulle få den att sammanfalla till en kulle av stoft som enda rest.

När man för ett ögonblick ger sig tiden att stanna upp, på behörigt avstånd från stadens brus, kommersialismens högsäten och gatlampornas gula och karga sken, för att iakta den storslagenhet som ligger för ens fötter, ja, då är det enkelt att vara ödmjuk. I det ögonblicket finns inga problem utan bara tacksamheten över att ha begåvats med de sinnen som gör upplevelsen möjlig. Då kan även den mest inbitne och hårdhudade cyniker för ett ögonblick falla till föga och inse att romantik kanske existerar och att det är så här den ser ut.

Jag önskar att jag med ord kunde förmedla den visuella upplevelsen så att ni läsare skulle kunna sluta era ögon och se den projiceras på insidan av era ögonlock, men ty i det avseendet är min vokabulär så undermålig att det vore i paritet med att försöka ägna sig åt atomklyvning med morakniv som redskap.
Varken ord eller bild kan återskapa äkta skönhet, den måste upplevas.

Sådär, då har jag varit blödig så det räcker för i år.

Nyårslöften

Efter att ha tillbringat en dryg timme med kroppsdelen avsedd att sitta på fast nedmonterad i soffan kan jag konstatera att jag under denna oansenliga tidsrymd fått samma fråga inte mindre än tre gånger:
"-Vad har du för nyårslöfte?"

Två gånger svarade jag att jag inte visste och den tredje svarade jag att det skall väl du skita i. Om sanningen ska fram så har jag inga direkta löften då jag anser att det är för karraktärssvaga människor som behöver luta sig tillbaka på ett i en större samling uttalat löfte för att kunna uppnå sina målsättningar.
Efter att ha analyserat min egen inställning till nyårslöften så är jag dock beredd att ge efter. Jag menar, om det fungerar så varför inte? Om det kan hjälpa en så självklart skall man offentliggöra sina ambitioner.

Jag tänker dock inte gå så långt som att kalla det löften men här kommer några av mina målsättningar:

- Karlstad Stadslopp under 39 minuter.

- Bli mindre principfast.

- Lidingöloppet under 2.30.

- Bli mindre cynisk.

- Målgång i Kalmar järnman, helst utan att avlida.

Sen är det några till men de håller jag lite på.

Kantarellsoppa och mustascher

Ber om ursäkt för den låga uppdateringsfrekvensen de senaste dagarna. Denna slöhet beror på att jag valde att celebrera nyåret på annan ort med begränsad kommunikationsmöjlighet. Att fira tidemätningens naturliga gång är inget jag högaktar och att det byter numrering i almanackan ger jag egentligen högblanka fan i.

Att däremot lämna stadens gator och torg för att i sällskap med trevliga människor äta god mat, dricka god dryck, bedriva fysisk aktivitet och andas fjällsluft tillhör favoritsysselsättningarna. Veckan blev en mycket trevlig tillställning med nyårsmiddagen som höjdpunkt där något så märkligt som ett mustasch-tema förgyllde själva nyårsnatten. Jag deltog dock inte i tävlingen då jag som sällskapets ungtupp inte kunde mäta mig i ämnet överläppsbehåring med de övriga.

Gemensamt för dem alla var att just de tyckte att de hade den snyggaste mustaschen, gemensamt för dem alla var också att de var tämligen ensamna om att tycka så.
Som objektiv betraktare fann jag dock några slående likheter med mer eller mindre kända personer. Den Onde blev till utseendet oerhört lik den ännu ondare advokat Bjurman i känd filmtriologi. Sällskapets ålderman såg ut som en vilda western cowboy medan de övriga två mest förde tankarna till ondskefulla män som profiterar på sköna damers bekostnad.
Efter allt mer tilltagande flickvänsprotester avlägsnades dock ansiktsprydnaderna en efter en. I ärlighetens namn skall sägas att de inte var så svåra att få bort då de bestod av mer mascara än hår.

Det enda under veckan som inte gick riktigt som planerat var det moment där jag var inblandad. Jag, Den Onde och Lenin var förrättsansvariga inför middagen. När vi ansåg att läget var under kontroll tyckte vi att tjejen i fråga hade gjort sig förtjänt av en bastu. Det moment som återstod tyckte vi att vi kunde klara själva, det skulle vi inte ha tyckt. Den Onde hade nämligen valt, den överdimensionerade packningen till trots, att medföra nordeuropas största mixer. Tyvärr exploderade den då den sista handpåläggninen skulle göras med följden att hela köket sprutlackerades med kantarellsoppa. Sen fick undertecknad skura...


Egentligen skall väl året vid dess slut analyseras och penetreras in i minsta detalj men det är inget jag tänker ägna mig åt i offentlighetens skarpa lampa. Jag nöjer mig med att konstatera att det har varit ett riktigt jävla skitår.
Hade det varit en fotbollsmatch hade jag blivit ubytt i halvtid och fått så mycket skäll att jag förmodligen hade gråtit mig till sömns, om jag hade haft känslor vill säga.
Nu fanns det inga avbytare och jag spelade åtminstone upp mig lite sista kvarten. Hursomhelst blev det ju iallafall en väldigt trevlig avslutning på matchen.

Nu ska vi se vad 2010 kan hitta på för jävelskap....

P.S
Eventuellt kommer lite bilder från resan att presenteras vid senare tillfälle.