Jävla oflyt hela tiden...

Förlåt alla Trollhättanbor, förlåt Sverige och förlåt SAAB.
Igår fick jag påtalat att allt förmodligen är mitt fel och insåg raskt att det troligen är helt korrekt.

För att förstå det här resonemanget krävs en tillbakablick över Ekbloms bilhistorik, därför får ni följa med på en resa genom utvecklingen från ett hormonstint pubertetsmögel till den bittra och tvära människa jag formats till den hårda vägen.

Allt började egentligen med en moped. Ägandet av mopeden ifråga gick relativt smärtfritt bortsett från något misslyckat trimningsförsök, några dikeskörningar i snöstorm samt någon mindre vurpa fram tills att garaget som den förvarades i brann upp och mopeden förvandlades till ett stycke smält metall.

Sedan blev man 18 och odödlig och jag minns hur stolt jag var när jag köpte min första bil. En Nissan Primera. Den fick utstå någon dikeskörning samt att jag hade ihjäl ett och annat djur i varierande storlek med dess grill. En kulen natt drog den dock sin sista suck då den generalhavererade i ett gigantiskt rökmoln på en ödslig väg i norra Väse. Det här var på den tiden då mobilnätet inte var vidare utbyggt och det tarvades en milslång promenad för att påkalla uppmärksamhet och hjälp.

Sedan fyllde jag 21 och tyckte att jag förtjänade en röd liten BMW. Förutom några mindre reparationer klarade den sig ganska bra tills det att jag i en släng av infantilitet rev en hel kortsida på en kohage med hjälp av fordonet.

Då bestämde jag mig för att jag behövde något mer robust och valet föll på en Volvo 245 vars bäst före datum passerat med bred marginal. Den blev lättare för varje resa då det fullkomligt regnade beståndsdelar från den i varje gupp. Den blev inte långlivad…

Sen var det firmaopeln. En 24 årig Ekblom tyckte att det bara var fegisar som brydde sig om varningslampor. Den kamremmen rök i Arvika och det fick bli bärgning till Karlstad.

Att ge upp är dock inte min grej. Inte heller lär jag av mina misstag. En ny Nissan inköptes. Växellådan höll i ett halvår och blev så defekt att ingen i hela världen kunde laga den och det hela slutade med att bilmekanikern som försökt laga den köpte den av mig. Sedan dess har den tjänstgjort som trädgårdsprydnad på hans bakgård.

Då tyckte min far så synd om mig att jag fick låna hans Subaru. Den var så ful att min dåvarande svärfar ombad mig att parkera den en bit ifrån hans hus så att det inte skulle sjunka i värde. Han behövde dock inte oroa sig så länge då bilen ett par veckor senare exploderade i Uddeholm till min fars stora förtvivlan. Ni som följt mig länge minns säkert detta då jag redovisade den incidenten ganska utförligt. Minns ni inte så kan ni läsa det här.

Då bestämde jag mig för att fly landet och bli temporär emigrant i Kanada. En kompis gav mig då rådet ”vad du än gör, gå inte in i cockpit”…

Sen kom jag hem och plockade ut en sprak ny SAAB att ha som tjänstefordon och då LÄGGER DE NER HELA SKITEN efter ett och ett halvt år.
Under den perioden har jag dessutom hunnit med att parkera bilen i Dalslands största krondike och åter fått åka bärgningsbil, för vilken gång i ordningen minns jag inte.

Jag har lite otur med bilar...