Lördagkväll

Lördagskväll. Löningshelg och flickvännen på 25 mils avstånd.

Således ett ypperligt tillfälle att hälla i sig alkoholhaltiga drycker och gå med grabbarna på lokal.

Istället sitter jag i min ensamhet med en pizza och två Carlsberg 3,5% och avnjuter matchen mellan Murcia och Real Madrid. Avnjuter och avnjuter, fokuserar på att hålla mig vaken vore kanske en mer korrekt benämning av mina aktiviteter.

Jag är verkligen gammal. En ålderstigen man, fånge i en 24-årings kropp.

Kanske är det därför jag bloggar. Har många gånger funderat på varför jag ägnar mig åt denna sysselsättning. Att blogga känns faktiskt lite ungdomligt.

Är bloggen det, av html-material uppbyggda, ankare som hindrar det mot ålder drivande skeppet från att försvinna över horisonten?

Vad skrev jag där?

Ett par trefemmor kan verkligen locka fram en poet ur en introvert själ.

Okej, jag erkänner. Jag har även smuttat lite på en gammal whiskey som jag hittade i ett skåp.

Bilmekaniker, Helbrägdagörare och Clown

Jag undrar vilken känsla som är den mest tillfredställande.

Om det är det lyft för egot som det innebär när man lyckas laga något man inte trodde gick att laga.

Eller.

Om det är den känsla av lättnad som infinner sig när något man varit övertygad om ska gå åt helvete visar sig inte gå fullt så mycket åt helvete som man först trodde.

Jag har nyligen haft förmånen att uppleva de båda i symbios med varandra.

Givetvis var det en bil inblandad. Istället för att gnälla över att alla fordon jag stöter i tycks komma i olag så ska jag istället se positivt på saken. Det är tur att jag inte är pilot!

Häromdagen trodde jag att jag åter igen varit inblandad i en bils sista andetag. Det lånade fortskaffningsmedel jag nu glider runt i varslade med ett par distinkta hostningar om att allt inte var i sin ordning. Detta bekräftades kort därefter då den mitt i en rondell beslutade sig för att ta en paus.

Trots ivriga återupplivningsförsök visade den inga tendenser till att vilja fortsätta sin framfart.

Med mina erfarenheter av motorfordon är det inga positiva slutsatser som dras när en bil helt oprovocerat beslutar sig för att lägga ner sin verksamhet.

Jag var i det ögonblicket fullt och fast övertygad om att det hade blivit… att något… att det inte… Att det hade gått åt helvete!

Den här gången var det dock inte så illa.

Det visade sig att det var ett mycket banalt fel. Så simpelt att jag själv, trots mina ringa fordonskunskaper, klarade att med ett enkelt handgrepp åtgärda felet.

När den hostade igång var det en euforisk och stolt Ekblom som började överväga att lägga till Bilmekaniker och Helbrägdagörare på visitkortet.

Lyckokänslan reducerades dock en smula av att jag samtidigt kände mig som en tvättäkta clown när jag med sänkt blick gick tillbaka till Statoil, tackade för lånet och returnerade bensindunken.

VECKANS BÄSTA:

I torsdags stod på löpsedlarna att läsa följande:

LAGERBÄCKS GALNA KUPP PÅ FESTEN.

Vad hade han då gjort den gamle spexaren?

Jo, han hade satt på sig en hatt och sjungit en snappsvisa.

Och så säger dom att han inte har humor?

Han är verkligen en helcrazy kille, den där partyprisen Lagerbäck.

Svärmor har rätt

Min svärmor är, liksom sin dotter, en mycket intelligent kvinna (Båda läser förövrigt bloggen). Hon står alltid som segrare då spelet TP avhandlats och har alltid och envist belyst vikten av att behärska flertalet språk.

Jag har alltid trott att det ingick i hennes arbetsuppgifter att tycka så. Det kanske det också gör, men jag har även insett att påståendet äger sin fulla riktighet. Vad man än arbetar med, eller vart man än är, uppstår det alltid situationer där det hade varit till fördel att vara språkligt bevandrad.

Även för en simpel hantverkare som jag.

Jag har några lysande exempel som bekräftar detta påstående. De är alla hämtade från händelser i veckan.

De arbetsplatser jag för närvarande befinner mig på innehåller en rad olika nationaliteter. Där jobbar tyskar, polacker, norrmän, svenskar och eventuellt en spanjor.
Spännande, men det kan också leda till förbistring när kroppsspråk och läten inte längre räcker till.

Jag har denna vecka blivit tilltalad på Spanska. Erhållit skäll av en polack och pratat med en ovanligt korkad tysk.

Vi börjar med utskällningen.

I skymningen stod jag i min ensamhet och byggde lite ventilation. Plötsligt tornade en man upp sig framför mig. Utseendemässigt var han i det närmaste en identisk kopia av Stromboli i Pinocchio. Hans väl utfyllda och lysgula jacka vittnade om att det bakom det gigantiska skägget dolde sig en nästan lika gigantisk kroppshydda. Han gav sammantaget ett ganska respektingivande intryck. Hans id-kort skvallrade om att han var av polsk härkomst.

Tämligen omgående efter sin ankomst började han gestikulera vilt samtidigt som han med jämna mellanrum röt kraftfullt åt mig.

Trots att jag inte kan ett ord polska så kunde jag av hans ansiktsutryck, tonfall och kroppsspråk utläsa att det inte rörde sig om någon stående ovation till min ära.

När det en stund senare dök upp en tolk och jag på förhållandevis god engelska frågade om hon kunde översätta åt mig så svarade hon: - Sure, Piiip piiip.

Den spanska konversationen blev väldigt kort. Jag tror spanjoren ville ha hjälp med något. Tyvärr kan jag bara en enda fras och den spansktalande mannen i röd overall såg ganska frågande ut när jag beställde en smörgås och en stor öl.

Ibland är språkkunskaperna tyvärr inte till någon hjälp. Detta åskådliggörs tydligt genom den korkade tysken. Han förstod nämligen inte sitt eget språk och stod helt handfallen inför min briljanta skoltyska.

Hur svårt kan det vara att förstå frasen ”Nar ist das fuggemasce gekleten un das vag so ich miene ventilatinsdon kan gesätten?”

Hursomhelst har ett beslut växt fram. Jag ska lära mig ett språk till. Det blir en målsättning 2008.

En sån dag...

Vaknar.

En hastig blick på klockan förtäljer att den aktuella tiden är 07.15.

En tämligen irriterande iakttagelse när jag beaktar det faktum att jag börjar jobba klockan 07.00. Utan större tankeverksamhet inser jag att det blir svårt att komma i tid.

Försätter kroppen i upprätt läge och sätter med fart kurs mot köket.
En kollision mellan lilltån och en tämligen stabil sänggavel sinkar min framfart en smula.
Den åsamkade smärtan är betydande.

Jag kväver ett gallskrik och uttalar istället en ramsa som knappast kommer vara till min fördel den dag då Sankte Per skall fatta beslut huruvida jag skall få göra entré genom den pärlbesmyckade porten eller få ta hissen till nedre plan.

Framme i köket.
Jakten på ett födoämne lämpligt att förtära på vägen till arbetet börjar i det minimalistiskt utrustade skafferiskåpet. Finner efter mycket möda fyra brödbitar som mössen troligen ratat i tron att det var betong.
Passar samtidigt på att med handens baksida försätta ett nyöppnat paket med müsli i vertikal riktning nedåt. Paketets sammanstötning med golvet renderar i en ansenlig mängd spannmål på mitt golv. Lyckokänslan blir inte större av muslins vida spridning i mitt kök och ett nytt uttalande som den Sankte förmodligen kommer använda till min nackdel framförs.

Det är i motvind en drake stiger, efter regn kommer solsken, det som inte dödar det härdar.

Det finns gott om utryck till förfogande i situationer när saker inte går som planerat.
När man står med müsli till ett värde av 25,50:- till knäna i sitt eget kök, kraftigt försenad med ömmande lilltå och dessutom eventuellt på kant med Sankte Per, är de dock föga trösterika.

Överväger alternativ. Kanske hälla mjölk på skiten och äta tills äckelkänslan övervinner snålheten. Lämnar högen med beslutet att dammsugaren skall få sig ett skrovmål senare under dagen.

Ut på gatan. Ett horisontellt och rikligt tilltaget regn piskar mitt ansikte och gör det, och hela mig förövrigt, ännu surare. I dubbel bemärkelse.

Inser samtidigt att jag, trots stor ansträngning, inte kan erinra mig var det fordon jag ska nyttja står parkerat.

Efter en stunds irrande finner jag det. Kan i det ögonblicket också konstatera att någon, med en intelligensnivå lägre än genomsnittet bland skansens permanentboende, parkerat på ett sätt att det är näst intill en omöjlighet att baxa ut min bil. Överväger att lägga i backen och låta det lånade tvåtonsmonstret göra jobbet.

Kommer till insikten att om den där Per verkligen existerar kan detta tilltag vara vad som slutligen fastställer att jag ska få tillbringa evigheten på det varmare av de två alternativen.

På kortare sikt får man även ta i beaktning att försäkringsbolaget förmodligen inte är av lika förlåtande natur som dörrvakten bland molnen.

Anländer på jobbet kraftigt irriterad efter att med rejäl möda lirkat ut bilen. Dagens första göromål är en synnerligen enkel operation. Den utförs dock obarmhärtigt klantigt vilket leder till ett förhållandevis rikligt blodflöde från min ena tumme. Min skada väcker dock inget medlidande på bygget och en förbipasserande målare tar tillfället i akt och frågar:

– Har du skadat dig mitt i handen grabben?

Ibland undrar man om allt inte är på rent djävulskap.

New York, New York

Han hade rätt.

Sinatra alltså.

Det är staden som aldrig sover.

Times Square är ett av bevisen. Jag var där både klockan ett på natten och klockan sex på morgonen. Den skillnad som kanske gick att urskönja var att det var lite mindre folk i den arla morgonstunden, annars var det precis lika.

Två dagar efter hemkomsten har jag fortfarande svårt att sortera intrycken från denna metropol. Jag hade egentligen tänkt rapportera löpande under resans gång men jag hade inte tid.

Vi anpassade oss direkt till stadens höga tempo och for runt som vilda illrar för att hinna se vad det stora äpplet hade att erbjuda. Ressällskapets eminenta guideboksansvarige, som passade på att fylla 50 på resan, och tillika arrangör, hade gjort ett utsökt researcharbete inför expeditionen och hade stenkoll på allt som var värt att se. Dessutom hade hon hittat en livs levande gratis guide som var otroligt prisvärd.

Jag skulle kunna skriva metervis med text för att sammanfatta allt spännande vi sett och gjort så som Empire State Building, en bar på 72:a våningen som roterade, frihetsgudinnor, Central Park, Broadway, Strawberry fields, musikal och givetvis NHL-hockey. Jag ska dock bespara er detta.

Tyvärr är min vokabulär undermålig prestationen att kortfattat beskriva staden så jag nöjer mig med att förkunna att New York är ett grandiost monument över storskalighet. Något enklare uttryckt så kan man säga att den är fan så stor.

Det sägs att tusen bilder säger mer än fyra ord... Eller hur det nu var. Här kommer iallfall några kort tagna under resan:

Manhattan nattetid. Bilden tagen från Empire State Building.

NHL- Hockey var riktigt häftigt. Lundqvist höll nollan och var kung. Rangers vann med 2-0. Öl fick medföras till sin stol och den serverades i en snillrik plastmugg med handtag. I hantaget fanns ett hålrum där den medföljande salta pinnen, i storleksordning som en varmkorv fick plats. Korv med bröd var med svenska mått falukorv i baguette

Times Square. Grymt mäktigt att gå Broadway från Central Park och se Times Square torna upp sig.

Musikal på Broadway var otroligt kul! Tyvärr rådde där fotoförbud så entrén får symbolisera detta event.

Det hela var en mycket lyckad vecka och jag skulle gärna vilja åka dit igen. En vecka i taget i den enorma stan är dock fullt tillräckligt för ett skogstroll som mig!