En sån dag...

Vaknar.

En hastig blick på klockan förtäljer att den aktuella tiden är 07.15.

En tämligen irriterande iakttagelse när jag beaktar det faktum att jag börjar jobba klockan 07.00. Utan större tankeverksamhet inser jag att det blir svårt att komma i tid.

Försätter kroppen i upprätt läge och sätter med fart kurs mot köket.
En kollision mellan lilltån och en tämligen stabil sänggavel sinkar min framfart en smula.
Den åsamkade smärtan är betydande.

Jag kväver ett gallskrik och uttalar istället en ramsa som knappast kommer vara till min fördel den dag då Sankte Per skall fatta beslut huruvida jag skall få göra entré genom den pärlbesmyckade porten eller få ta hissen till nedre plan.

Framme i köket.
Jakten på ett födoämne lämpligt att förtära på vägen till arbetet börjar i det minimalistiskt utrustade skafferiskåpet. Finner efter mycket möda fyra brödbitar som mössen troligen ratat i tron att det var betong.
Passar samtidigt på att med handens baksida försätta ett nyöppnat paket med müsli i vertikal riktning nedåt. Paketets sammanstötning med golvet renderar i en ansenlig mängd spannmål på mitt golv. Lyckokänslan blir inte större av muslins vida spridning i mitt kök och ett nytt uttalande som den Sankte förmodligen kommer använda till min nackdel framförs.

Det är i motvind en drake stiger, efter regn kommer solsken, det som inte dödar det härdar.

Det finns gott om utryck till förfogande i situationer när saker inte går som planerat.
När man står med müsli till ett värde av 25,50:- till knäna i sitt eget kök, kraftigt försenad med ömmande lilltå och dessutom eventuellt på kant med Sankte Per, är de dock föga trösterika.

Överväger alternativ. Kanske hälla mjölk på skiten och äta tills äckelkänslan övervinner snålheten. Lämnar högen med beslutet att dammsugaren skall få sig ett skrovmål senare under dagen.

Ut på gatan. Ett horisontellt och rikligt tilltaget regn piskar mitt ansikte och gör det, och hela mig förövrigt, ännu surare. I dubbel bemärkelse.

Inser samtidigt att jag, trots stor ansträngning, inte kan erinra mig var det fordon jag ska nyttja står parkerat.

Efter en stunds irrande finner jag det. Kan i det ögonblicket också konstatera att någon, med en intelligensnivå lägre än genomsnittet bland skansens permanentboende, parkerat på ett sätt att det är näst intill en omöjlighet att baxa ut min bil. Överväger att lägga i backen och låta det lånade tvåtonsmonstret göra jobbet.

Kommer till insikten att om den där Per verkligen existerar kan detta tilltag vara vad som slutligen fastställer att jag ska få tillbringa evigheten på det varmare av de två alternativen.

På kortare sikt får man även ta i beaktning att försäkringsbolaget förmodligen inte är av lika förlåtande natur som dörrvakten bland molnen.

Anländer på jobbet kraftigt irriterad efter att med rejäl möda lirkat ut bilen. Dagens första göromål är en synnerligen enkel operation. Den utförs dock obarmhärtigt klantigt vilket leder till ett förhållandevis rikligt blodflöde från min ena tumme. Min skada väcker dock inget medlidande på bygget och en förbipasserande målare tar tillfället i akt och frågar:

– Har du skadat dig mitt i handen grabben?

Ibland undrar man om allt inte är på rent djävulskap.