Förbannade Facebook

Nu är jag arg. På riktigt.

Föremålet för min ilska är FF, alltså det Förbannade Facebook.

Jag är inte medlem, har ingen ambition att bli och jag ska erkänna att jag inte har stenkoll på vad detta egentligen är.

Enligt mig är det ett sätt att hålla kontakten med människor som man inte håller av tillräckligt mycket för att vilja bekosta ett telefonsamtal till, eller ödsla tid på att skriva ett mail till.

Vad jag däremot vet är att folk roar sig med att helt utan förbehåll lägga upp bilder på allt och alla till allmän beskådan på Internet. Bilder som för all framtid kan dyka upp när som helst. På en anställningsintervju, vid tillträde av ministerposter etcetera.

Nog tillhör det väl god sed att man inte trycker upp bilder av sina vänner när de är på lyset och tejpar upp på lyktstolpar i stan vilket är exakt samma brott mot respekt och integritet.

Jag vet också att även jag, trots mitt utanförskap, figurerar på flertalet bilder på Förbannade Facebook.

Helt utan min acceptans och utan att jag erhållit någon ekonomisk ersättning.

Nu har dessutom Förbannade Facebook med allt dess innehåll sålts till Microsoft och någon gök har blivit vederstyggligt rik.

Någon annan har alltså profiterat på bland annat bilder av mig som jag själv inte lagt ut.

Jag har sålt min själ till Djävulen utan att få betalt. Nej, det är ännu värre: Andra människor har gett bort min själ till Djävulen, eller nåväl, till Microsoft. Eftersom jag ännu inte sett att någon procent av försäljningssumman transfererats till mitt konto så är det jävlar i mig dags att börja fakturera de som tagit sig friheten att publicera bilder av undertecknad.

Debiteringslista enligt nedan:

1: Bilder där jag förekommer i centrum eller uppenbart är målet för fotograferingen, 1250 kr

2: Bilder där jag figurerar i bakgrunden utan att vara fotografens mål, 750 kr.

3: Bilder där kroppsdelar som bevisligen tillhör mig kan skönjas (ex. en arm, ett ben, ett knä, en axel och så vidare), 500 kr.

Nu är det snart dags

På söndag bär det av till New York.

Det skall med ens klargöras att jag absolut inte är någon stadsmänniska och i normala fall brukar jag göra allt som står i min makt för att undvika allt urbant.

Med det här är det annorlunda.

Jag ser verkligen fram emot resan och tycker att det ska bli skithäftigt rent ut sagt. Höjdpunkten tror jag blir att få se NHL-hockey i Madison Square Garden.

Även min flickvän ser fram emot resan med tillförsikt även om hennes förtjusning är lite mer skräckblandad. Nu är det inte själva resan hon bekymrar sig för. Det är jag som är orsak till hennes oro. Hon tror att jag kommer vara lite vilsen i den stora staden.

För några veckor sedan sa hon att det kunde bli lite som när Crocodile Dundee kom till staden för första gången, jag vet inte om hon menade allvar eller om det var menat som en komplimang men jag tolkade det som det sistnämnda.

Men tänk om har rätt.

Jag kanske kommer bort. Eller kanske inte ens kommer fram. Och kommer jag fram kanske jag kommer så mycket bort att jag inte kommer fram igen… vad invecklat det blev.

Funderar starkt på att införskaffa en hundpejl och sätta runt min hals så att mitt ressällskap lätt kan pejla in mig om jag skulle förirra mig i den stora staden. Dessutom kanske jag ska ta med min kompass, bara för att vara på den säkra sidan. Men det är säkert så mycket elektromagnetisk strålning i en sån där stad att den ändå inte fungerar...Hmm

Hursomhelst ska det bli grymt kul.

P.S Hur faan tänkte jag när jag satsade pengar på att GAIS skulle vinna i måndags??

Förstasidan

Jag har sedan en tid tillbaka ett extraknäck. Även om jag är obarmkusligt snål av min natur så är det inte av monetära skäl utan snarare möjligheten till förkovran som lockat mig till detta.

Igår fick jag den stora äran att skriva om Degerfors match mot Sundsvall som betydde att värmlänningarna höll sig kvar i Superettan. Det är inte helt utan stolthet som jag förkunnar att jag fått mitt livs första, och kanske enda, förstasida.

Om ni inte har Värmlands Folkblad så finns artiklarna givetvis på nätet:

www.vf.se

Rätt sak i fel läge

Jag har tidigare hintat om att jag blivit erbjuden ett nytt jobb. Nu är det officiellt och kan ställas i offentlighetens ljus att jag tackat ja till erbjudandet. Det ska bli oerhört spännande att prova något nytt även om branschen är densamma och än så länge känns mitt beslut riktigt. Däremot känns det som om rätt sak hände i fel läge.

Här hade man ansökt om ett arbetstillstånd i Kanada och dessutom blivit beviljad ett sådant. Här skulle någon slags försenad pubertetsrevolt träda i kraft och jag skulle emigrera på obestämd framtid och göra så mycket spännande. Jaga björnar, odla ett gigantiskt skägg och ha rutig flanellskjorta, ni vet, sånt man gör i Kanada. Fånga fiskar stora som minibussar, vaska guld, rida på älgar och tugga tobak, ni vet, sånt man gör i Kanada.

Och vad händer? Jo, den 17 mars skall jag stå uppställd på mitt nya ämbetsrum. Nyrakad, välklippt och med struken skjorta, ni vet, sånt man har på ett kontor. Då skall de av hårt kroppsarbete förhårdnade händerna vara av pianistkaraktär så att de lämpar sig bättre för tangentbordsanvändning. De korn som så prydligt brukar smycka min tandrad skall vara förbytta mot portionsförpackat snus. Kanske måste jag även skaffa glasögon, ni vet, såna som man har på kontor.

Så gick det med den revolten.

Dessutom så hade jag knappt hunnit sätta sista kråkan på avtalet innan jag hittade följande artikel på nätet:

De mest överskattade jobben

Det var med vis förskräckelse jag bläddrade igenom de nio jobben som man tydligen ska undvika. Som tur var fanns inte mitt med. Gör ditt??

Ett haveri med stil

Åter kan det bekräftas att teknikens och de maskinella tingestarnas beskyddare har vänt mig ryggen.

Det faktumet styrktes under dagen.

Ett mystiskt ljud, ett gigantiskt rökmoln och en till i raden av generalhavererade bilar är beviset.

Jag har tidigare lämnat redogörelse om mitt sorgebarn till bil som tillbringat ett halvår på en verkstad. Ni minns kanske inte detta eftersom jag själv knappt kan erinra mig bilägandet. Jag påminns om dess existens blott genom att med jämna mellanrum erhålla diverse fakturor om fordonsskatt och andra suspekta avgifter som skärs ur ryggmärgen på mig med slö morakniv.

Saknade av mitt fordon har inte varit så stor eftersom en godhjärtad välgörare lånat mig en till färgen vit Subaru. Den har till fullo fyllt sin funktion som transportmedel.

Fram till dags datum då den drog sin sista suck och dödförklarades klockan 16.39 i Uddeholm.

Med ett ljud som närmast kan liknas vid det läte som borde uppstå om tio speedade hackspettar med stålnäbb går lös på en hangarbalk i järn så avslutade Subarun sin krafts dagar. Den efterlämnade sig ett rökmoln som får skorstenarna på Rottneros bruk att framstå som en cigarettfimp i en vattenpöl.

När röken skingrats, trafiken börjat rulla och konturerna av Uddeholm åter gick att skönja kunde jag min ringa fordonskunskap till trots konstatera att 29 073 mil blev den slutliga mätarställningen för denna trotjänare och att hans karriär som bil var slut. Om inte ljudet och röken allena var bevis nog för en lekman att inse att så var fallet så var de, tillsammans med kaskaden av olja från det rum där motorn bor, en doft av bränt allt samt den rökfyllda kupén, tillräckliga indicier för att betrakta bilen som förbrukad.

Bilens rättmätiga ägare som färdades i en följebil strax bakom tog det hela med ro. Han trodde först att bilen exploderat och för alltid var försvunnen men konstaterade senare att det var ett effektfullt haveri.

-"Ett haveri med stil".

Älgjakt

Det finns en vecka om året som skiljer sig från de övriga 51.

En vecka då man i den arla morgonstunden spritter ur sängen, en vecka då morgontrötthet inte existerar. Då man oavsett väderlek packar en ryggsäck full med smörgås, kaffe och korv och går rakt ut i skogen för att sitta tvärstilla på en horribelt obekväm ryggsäck i åtta timmar.

Den veckan har precis passerat och kallas älgjakt.

Denna årets begivenhet, så mytomspunnen och omgärdad av traditioner, skrönor, legender och för all del, även rena falsarier och lögner, har bjudit på det mesta.

Kalla morgnar med värmande soluppgångar där den första strålen som smeker huden tinar upp en huttrande kropp för att sedan efter ytterligare en tid överskölja hela landskapet med värme.

Middagslurar mot en ståtlig tall i fantastiskt väder och sociala sammankomster med korvgrillning och historieberättande. Det är sådana stunder som får mig att inse varför jag egentligen hänger mig åt den hobby som kallas jakt.

Veckan har också bjudit på envis blötsnö, piskande hällregn och fyra timmar mitt ute i ingenstans med fuktskadade smörgåsar och väta in på bara skinnet och en oöverskådlig längtan efter att jaktledaren skall ge sitt godkännande att man får lämna passet och bege sig hemåt. Det är sådana stunder som får mig att fråga ”vad i helvete håller jag på med?”.

Efter en vecka i skog och mark känner jag mig totalt utvilad, återhämtad och avstressad.

Om jag sköt någon älg?

Nej, men det är ändå inte det som är det viktiga!

Vad händer annars i livet i då?

Inte mycket, jag har blivit erbjuden ett nytt jobb, jag har fått ett extrajobb som jag tycker är väldigt roligt. Jag har fyllt år och skall snart till New York.

Annars är allt precis som vanligt.