Det gåtfulla folket

Gårdagens högtidliga infallelse av extremt vanlig onsdag celebrerade jag mol allena i sadeln på min hoj. De hotfulla moln som tornade upp sej i horisonten tog jag ingen notis till när jag startade min färd i nordlig riktning. När regndropparna redan i Hynboholm aggressivt började anfalla mina blottade kindben, en av nackdelarna med crosshjälm, började jag tvivla på klokheten i beslutet att strunta i molnen. Regnvädret var dock ytterst lokalt och ju längre norrut i värmland jag kom, desto finare blev vädret.

Efter att ha passerat metropoler såsom Forshaga, Munkfors, Sunemo och Hagfors begav jag mej 3 mil rakt ut skogen i gassande solsken. Om världen hade innehaft en ände så hade den legat här och för säkerhets skull slog jag av lite på farten för att inte riskera att ramla över kanten.

Efter en stunds grussprutande på dessa ensliga vägar i Hagforstrakten så uppenbarade sej plötsligt en liten by. Där bedrevs någon slags kolloverksamhet där 30 glada barn skulle få lära sej att köra cross. Knappt hade jag fått av mej hjälmen innan en hel flock med ungar i åldern 10-14 omringat mitt ekipage och utan pardon överste mej med interpellationer. Vad heter du? Hur fort går din motorcykel? Vad är det för märke? Kan du köra på bakhjulet? Vad kostade din motorcykel?

Jag svarade tålmodigt på alla frågor utom en och alla som ville fick provsitta. Den fråga jag ej besvarade var den om vad min motorcykel kostat. Istället för att svara direkt så log jag pillemariskt och bad barnet ifråga att gissa. Han gissade på 500 000 kronor och blev därigenom direkt mitt favoritbarn.

Då ansluter plötsligt ytterligare ett barn som med stora ögon iaktar mej en stund innan han ställer frågan ”Vems pappa är du?”

Han blev inte mitt favoritbarn.

Jag upphör aldrig att imponeras av barn i den åldern. Jag önskar att jag hade hälften av deras nyfikenhet på allt här i livet och en fjärdedel av deras vilja att ta reda på saker och ting. Att rädslan för att ställa dumma frågor inte existerar är även det en sak jag uppskattar med människovalparna.

När jag senare inledde min reträtt mot Karlstad så var det med ett leende samtidigt som jag vid ankomsten till solstaden konstaterade att den lilla turen hade förvandlats till en långtur då inte mindre än 24 mil tillryggalagts under onsdagskvällen.